Vad innebär döden?

_{av Martinus}

Fruktan för döden är en ofärdig sida i den jordmänskliga mentaliteten

En allmängiltig företeelse i den jord-mänskliga mentaliteten är fruktan för döden. Nästan alla människor är rädda för att dö. För många människor gränsar denna fruktan till en nästan permanent, fruktansvärd mardröm. De lever i en ständig rädsla för döden. Men varför? Varför är människan så rädd för döden? Det är därför att hon ännu inte är färdigskapad av naturens hand. Att ha fruktan för döden är en ofärdig sida i den jordmänskliga mentaliteten på samma sätt som detta att kunna känna hat, vrede och bitterhet gentemot sin nästa. Och på samma sätt som människan en dag kommer att övervinna förmågan att känna hat mot någon eller något, kommer hon också en dag att övervinna varje form av dödsfruktan. Det är inte livets mening att människan skall fortsätta med att leva i fruktan. Ingen människa kan bli helt lycklig så länge hon fruktar något.

Självmördarens och den olyckliga människans upplevelse av den andliga världens första sfär

”Människan som Guds avbild” eller den färdigutvecklade människan är ett väsen som inte är rädd för att dö. Här hävdar man kanske att självmördare t.ex. inte tycks vara rädda för döden. Men detta är inte riktigt. En självmördare är en människa som har kommit så mycket i konflikt med livet, att det har blivit till ett outhärdligt ont. Då en sådan människa inte känner till vad det vill säga att dö, tror hon att döden är detsamma som total utplåning. Hon betraktar därför döden som ett mindre ont än att fortsätta att leva. Därför begår hon självmord. Men här upptäcker hon då, att det hon trodde sig bli fri från, det hon trodde sig kunna döda eller utplåna, nämligen alla de olyckliga tankar som fick henne att begå självmord, är lika levande, lika smärtsamma. Hon upptäcker mycket snabbt efter självmordet att hon alltjämt befinner sig i det olyckliga tillstånd, som hon befann sig i innan hon begick självmordet. Ja, att detta tillstånd nu har förvärrats ytterligare genom att det i den livssfär, i vilken hon själv har försatt sig, inte finns några som helst upplivande moment. Här existerar allt som mentalt mörker i renodlad form. En självmördare kan efter döden endast komma i kontakt med människor som är på samma andliga våglängd som han själv. Han kan endast uppleva en värld, vars invånare allesammans är präglade av en kulminerande mental svartsyn. Då han inte längre är i besittning av fysiska sinnen, eftersom han ju har dödat sin fysiska kropp, är han avskuren från att kunna uppleva de ljusets impulser som han annars kunde ha fått från den fysiska världen. I den värld som han nu har beträtt, finns det ingen blå himmel, inget behagligt lysande och värmande solsken, ingen skön blomstervärld och inga glada människor. Det finns med andra ord inte några av de upplivande eller stimulerande upplevelser som han i den fysiska världen hade möjlighet att kontakta. Alla dessa företeelser befinner sig på mycket högre eller finare våglängder än de som han nu är i stånd att uppleva. Han kan därför nu endast förnimma eller uppleva livet på den våglängd, det trista förnimmelsemässiga tillstånd, som självmordet har fört honom till. Eftersom detta tillstånd är ännu mörkare än det som han genom sin handling försökte fly från, blir han snabbt ännu olyckligare. Men med denna förstärkta olyckskänsla öppnar sig en i honom existerande, automatisk funktion, nämligen förmågan att ropa till Gud om hjälp. Genom detta rop, denna bön, utlöser han krafter eller vibrationer, som är i stånd att tillkalla hjälp. Kärleksfulla väsen, de så kallade ”skyddsänglarna”, träder in i hans mörka tillstånd och befriar honom genom sin kärleksfulla vägledning för det slags medvetande i hans psyke, som ledde honom till självmordet. Sedan detta mörka medvetandeslag har bortsuggererats från hans sinne, har han nu endast kvar förmågan att tänka och uppleva ljus. Han kommer därefter att ingå i de andliga tillvaroplanens normala liv. Han kan här inte erinra sig något som helst om sitt förr så olyckliga tillstånd. Först när han genom reinkarnationen vänder tillbaka till den fysiska världen och här kommer i den ålder i vilken han i sitt föregående liv begick självmord, kommer han på nytt att befinna sig i samma situation och måste då här ta upp kampen mot de mörka medvetandetendenserna. De mörka ödesutlösningarna kan alltså inte utlösas på det andliga planet. På det andliga planet kan endast ljuset utlösas. Andra människor, som lever i ett liknande mörkt ödestillstånd här på jorden, kommer likaledes efter döden att bli befriade från sina lidanden, genom att förmågan att uppleva smärta blir avlägsnad från deras psyke, så att de så fort som möjligt endast kan förnimma eller uppleva ljusets våglängder eller vibrationer.

Mellan två inkarnationer kommer varje levande väsen i den första sfären att uppleva en idealtillvaro

Emellertid är ju inte alla människor som lever i vår värld olyckliga. Människor som här befinner sig i ett normalt, sunt och lyckligt tillstånd kommer också att vara i detta tillstånd när de genom döden har befriats från sin fysiska kropp. För dem formar sig den första tiden efter döden som en fortsättning på deras jordiska lycka. De möter här vänner och bekanta som dog före dem, och kommer tillfälligt att uppleva den tillvaro som de var och en har föreställt sig som en idealtillvaro. De upplever här således ljuset till den grad och höjd, som de på jorden vant sig vid att kunna tåla att uppleva och utveckla för sin omgivning, liksom de naturligtvis kommer att arbeta med det som är deras livs högsta intressesfär. På det sättet får varje levande väsen gå igenom ett paradis, innan det återigen föds tillbaka till den fysiska världen och där, genom både mörka och ljusa ödesupplevelser, utvecklas fram till att bli den färdiga eller fullkomliga människan som Guds avbild. Indianen får således efter döden sina ”eviga jaktmarker”, och den konstnärligt inställda människan kommer till en värld där hon får sina önskedrömmar uppfyllda. Vetenskapsmannen kommer att få leva i en vetenskaplig sfär där han får lösningen på de frågor som är av brinnande intresse för honom, och den troende människan får uppleva att se sin tro materialiserad i lysande paradistillstånd. Men inte bara människorna får möta den andliga världens ljus, avpassat till den grad av andlig utveckling de har nått fram till. Också djuren upplever efter döden sitt eget individuella paradis, analogt med sin fysiska livsupplevelse. Människor såväl som djur har således var och en sitt individuella paradis mellan de fysiska liven. För alla levande väsen, som ännu inte har utvecklats till verklig humanitet eller nästakärlek, gäller att de får sin paradisupplevelse i den andliga världens första sfär där också det tillstånd som vi känner under namnet ”skärselden”, hör hemma. De går därför mer eller mindre latent genom den verkliga andliga världens högsta sfärer.

Om man avlägsnar odödligheten från de levande väsendenas fysiska liv, kan det inte finnas någon form av rättfärdighet

Kanske frågar någon eventuellt hur man kan veta att min framställning av dessa andliga problem är riktig, är sanning. På det fysiska planet ser ju allt ut att vara dödligt. Vi ser här hur växter, djur och människor föds och dör. Vi ser djurs och människors kroppar bli till lik, som upplöses och försvinner. Vi ser det gröna lövet gulna, vissna och falla till jorden. Dessa upplevelser har medfört att människorna i själva verket har kommit att leva på den övertron att de är dödliga väsen, vilket i sin tur vill säga väsen som en gång skall förgå, tillintetgöras och därmed upphöra att finnas till eller existera. Och med denna övertro är de avskurna från att förstå det verkliga eviga livet, av vilket de själva utgör en absolut evig och odödlig del. Att människornas uppfattning om liv och levnadssätt här måste bli felaktig på motsvarande sätt är självklart. Om man avlägsnar odödligheten från de levande väsendenas fysiska liv, kommer världsalltet i realiteten att vara skådeplats för en allomfattande, kulminerande sadism. Då kan det inte existera någon som helst form av rättvisa. Varje levande väsens liv skulle vara upplevelsen av skriande orättvisa. Om man däremot uppfattar dåtidens människor som identiska med nutidens människor, blir situationen hundra procent i kontakt med livets övriga företeelser, liksom ödeslagen här kommer att uppvisa den allra största rättvisa. Det en människa sår, kommer hon här att skörda, oavsett om hon är ond eller god.

All materia är genomträngd av ”något levande”, och detta levande kan endast konstateras genom förvandling av materia

Bortsett från detta kan man emellertid iaktta att döden, i den mening människorna uppfattar den, alls inte existerar. En död i absolut mening, vilket vill säga att något levande skulle kunna dö, är en total omöjlighet. Det finns över huvud taget inte något som helst på det fysiska planet som vi kan ta och känna på, som inte på samma gång är uttryck både för ”något dött” och ”något levande”. Det är detta ”levande” som får väsendet att manifestera sig, får det att skapa, att älska och att hata. Detta levande finner vi i både djur och växter, ja, även i all mineralmateria. Att detta är fallet ses genom det faktum, att absolut ingen materiekombination kan existera oföränderlig. Allt det vi ser, utgör en enda stor förvandlingsprocess. Även en sten, ja, till och med den hårdaste diamant, är underkastad förvandling, även om förvandlingen här sker mycket långsamt, mätt med mänskliga mått. Detta att en sak förvandlas, gör det till faktum att det i tingen existerar en osynlig makt i kraft av vilken materien förvandlas. Men då vi ser att förvandlingen är logisk och utlöser nyttiga ting, gör den i alla ting existerande kraften det till ett faktum, att den är uttryck för tankar. Men då tankar endast kan utlösas av medvetande och därmed av något levande, blir det till ett faktum att all materia är genomträngd av ”något levande”. Detta levande kan alltså endast konstateras genom förvandling av materia. Men det verkar inte med samma hastighet i allting. Medan det är mycket långsamt verkande i mineralmateria, är det mycket snabbt verkande i vegetabilisk och animalisk materia. Detta levande kan inkarnera i materien, och det kan dra sig ur den. När vi ser en människa dö, sker också här endast detta att ”det levande” i människan frigör sig från den materiekombination, som utgjorde den fysiska kroppen. Kvar i denna kropp är det fortfarande något levande, men det är så mikroskopiskt att det inte är i stånd att hantera kroppen. Den kommer därigenom att ligga stilla och orörlig, och vi kallar det då ”ett lik”. Men att liket upplöses, visar att det alltjämt finns något levande i liket. Men detta levande är inte identiskt med det levande som använde organismen som livsupplevelseinstrument. Detta levande utgjorde däremot medvetandet eller det i organismen dolda väsendet. Det är detta dolda levande väsen, som i verkligheten utgör det odödliga i väsendet. Det levande väsendet är således höjt över döden. Det kan inte dö. Det kan frigöra sig från den fysiska materien, men denna frigörelse innebär inte någon verklig absolut död.

Födelse och död är skapade realiteter, är förvandlingsprocesser

Det vi upplever genom döden är alltså inte en verklig död, men däremot detta, att det levande i väsendet nu frigör sig från den fysiska materiekombination vi kallar ”organismen”. Det levande fortsätter således att vara levande, medan materien fortsätter att vara materia. Varje död är alltså på samma gång uttryck både för död och födelse. Det existerar ingen död utan att det samtidigt utgör en födelse, och ingen födelse utan att det samtidigt utgör en död. Födelse och död är skapade realiteter, utgör förvandlingsprocesser, genom vilka det levande väsendet antingen ikläder sig materia eller frigör sig från den.

Det levande väsendet existerar i en strålformig organism, som inte kan iakttas med fysiska sinnen

Vad är då det levande väsendet i sig självt? Det levande väsendet representerar en annan form av materia än den rent fysiska. Det existerar i en strålformig organism, i vibrationer och våglängder, som inte kan iakttas med fysiska sinnen. Det är detta förhållande som utgör orsaken till att den vanliga jordiska människan ännu inte känner sin egen högre, andliga natur. Hon tror att hennes fysiska kropp är identisk med henne själv. Hon menar därför att hennes liv står och faller med hennes fysiska kropp. Hon vet ännu inte att hennes verkliga kropp, hennes kosmiska struktur, är av elektrisk natur och förbunden med den fysiska kroppen endast genom ett hjärn- och nervsystem, och att hon som följd därav alltid överlever den fysiska organismens undergång.

Det finns inget helvete efter döden utöver det som ens eget dåliga samvete skapar

Men tänk hur gudomligt detta förhållande är. Ser vi inte överallt hur olyckligt livet skulle vara om vi evigt skulle förbli här i söndrade, lemlästade eller utslitna kroppar? Vilken människa skulle kunna uthärda ett evigt liv i en av sjukdom nedbruten organism, och vilket syfte skulle denna sjukdom ha om den inte efterlämnade en erfarenhet för senare bruk i den andliga eller strålformiga organismen? Som det nu är, har livet satt en gräns för varje lidande. Och om man kunde se hur skön den befrielseprocess i själva verket är som vi kallar ”döden”, skulle ingen, absolut ingen någonsin frukta den. Genom den strålformiga materiens förmåga att frigöra sig från den fysiska materien, får den hopplöst sjuka människan en dag vakna upp, befriad från all smärta. Och mer än det. Omgiven av ett strålande ljus ser hon vänner och bekanta strömma till och önska henne välkommen och hjärtligt lyckönska henne över det överståndna smärtsamma fysiska livet. Om döden kommer som något naturligt, som något man själv inte medvetet har befordrat, utgör den alltid en underbar fest, en upplevelse så skön att det inte finns något motsvarande här på det fysiska planet. Mörkret, lidandet eller smärtan hör uteslutande till vår värld. Det är sant att människor med en mycket mörk mentalitet, människor som medvetet har vållat andra smärta eller sorg, strax före eller efter den fysiska döden upplever en kortare skärseldsperiod, men den är som jag redan förut talat om uteslutande till för att göra dem så olyckliga att de ropar till Gud om hjälp. Så snart detta rop har utlösts - och det kommer det alltid att göra, därför att det i varje levande väsen finns ett automatiskt verkande kosmiskt kontaktorgan som kan föras ned till en mycket svag funktion, men aldrig utplånas - börjar den verkligt ljusa andliga världen att öppna sig. Det finns inget helvete efter döden utöver det som ens eget dåliga samvete skapar omkring en, och även detta dåliga samvete blir snabbt, som man förstår, till välsignelse för en. Så fort den skärseldsupplevelse som människans dåliga samvete har åstadkommit, är överståndet, är den andliga världen endast ljus, strålande ljus och en kärlek så skön att inte några mänskliga uttryck kan beskriva den. Det vi kallar mörker, lidande, smärta och sorg, hör alltså endast hemma i vår värld, där det tjänar till att utveckla och fullkomliggöra den mänskliga själen. Gränsen för detta mörker är döden, och bortom den existerar endast ljus. Att veta detta är detsamma som att vara fri från dödsfruktan, ja, varje form av livsångest. Som det nu är, fruktar människan döden därför att hon inte vet någonting om dess verkliga natur, som porten in till en värld av allt överväldigande ljus och kärlek. Ja, som själva uppfyllelsen av all den skönhet som hon ofta här drömmer om att uppleva.

Döden är en födelse till ljusets riken

Som man förstår är döden absolut ingenting att vara rädd för. Döden är i sin verkliga natur en födelse till de ljusets riken som människan genom sitt andliga sökande längtar efter. Döden avbryter här inte kontakten med våra kära, och den leder oss inte bort från något av det som vi med vårt hjärta känner oss knutna till. I sin innersta natur är döden endast ljus, ty genom den uppstår den jordiska människan på nytt i de höga, rena andliga världarna. En resa genom smärtans, lidandets och sorgens regioner är i och med den fullbordad, och gudasonen har med dödens inträdande vänt tillbaka till sin evige Faders ljusa boningar.

***

Från ett föredrag i Klint fredag den 1 augusti 1958 Bearbetat av Erik Gerner Larsson. Bearbetningen godkänd av Martinus. Första gången införd i Kosmos nr 8/1974. Översättning: MR. Artikelkod M0660. Version från Kosmos 2005-8.