Livsmodet

_{Av Martinus}

Människans behov av martyrskap

Alla människor behöver veta något om livsmodet. Den människa som är i besittning av det riktiga livsmodet är nämligen oövervinnelig gentemot negativa krafter. Så länge en människa tycker att det är något som är felaktigt, så länge är vederbörande i disharmoni med livet. Så länge man blir bedrövad och irriterad eller bitter och besviken, har man inte fått den riktiga synen på livet, och då har man inte det riktiga livsmodet. Det finns människor som går så långt att de begår självmord på grund av bristande livsmod. Därmed är de dock inte färdiga med livet utan får svårigheterna uppskjutna till nästa inkarnation. Det skulle helst vara så att man behåller sin fysiska organism så länge som den kan användas.

Vad krävs för att få det riktiga livsmodet och för att behålla det? Man måste lära sig att älska sin nästa som sig själv. Detta ger livsmod, och det bevarar det. Men varför förlorar människorna gång på gång livsmodet? Därför att livet inte är som de tänker sig det och önskar det. Den tankeart som allra mest underminerar livsmodet är martyrskapet. Martyrskapet är en av människornas värsta fiender, därför att det är en livslögn. Det finns i själva verket inget martyrskap. Ingen kan i verkligheten lida orätt, och ingen kan göra orätt. Om någon kunde det, och om det fanns något i livet som var en slump, skulle människorna aldrig kunna vara säkra på något som helst, och då skulle hela världsalltet faktiskt vara i olag. Men det är det inte, det är tvärtom i den skönaste ordning, och det är uttryck för den högsta logik. Ingenting är slumpartat, och när människorna har sorger och bekymmer och känner sig som martyrer, är det därför att de tror och känner att det har begåtts något emot dem som inte är rättfärdigt. En sådan martyrkänsla kan bero på förhållandet till naturens krafter. Lantbrukaren kan känna sig som martyr när skörden slår fel eller när kreaturen blir sjuka och dör. Också i förhållandet till naturkatastrofer kan människorna känna martyrskap, när elementen bryter loss och de står hjälplösa och prisgivna inför den väldiga naturen. Den vanligaste formen av martyrkänsla finns nog dock i förhållandet till andra människor. Om någon baktalar och irriterar en, tror man att vederbörande är elak emot en, att man är martyr och orättvist behandlad. Man använder då en mängd energi till negativa tankar och känslor och självmedlidande, vilket i allra högsta grad är osunt för människan, både psykiskt och fysiskt. Genom kosmologin kommer man till insikt om att det i själva verket inte finns något ont i världen och att allt är kärlek och intellektualitet. Detta är svårt för människorna att förstå, men det är mycket viktigt för dem att lära. Universum är uttryck för den allra högsta och mest strålande fullkomlighet. Men då människan inte arbetar med hela universum, blott med ett lokalt område därav, är hon ännu benägen till felbedömningar. Om en fluga kryper över en bild där allt vad den för ögonblicket ser är svart skulle den, om den kunde tala, säga att allt vad som finns är svart. På samma sätt kan människan också vara en som ”ser i svart”, därför att hon inte har tillräcklig överblick över ett större kosmiskt sammanhang, varav det så kallade ”svarta” är en liten del. Det hela är i verkligheten i harmoni, men när vissa saker tar överhanden i medvetandet, kan det uppstå disharmoni till dess att man uppnår överblick och får ett större perspektiv.

Kristus var inte martyr utan exempel

Nu invänder kanske någon att Kristi död på korset var ett martyrium. Men det var det inte. Hur kunde det då vara rättfärdigt och riktigt att en oskyldig människa led en förbrytares död? Det var inte på något sätt för att försona en vred gud utan det var för att visa mänskligheten ett exempel på gudomligt mänskligt uppträdande. Kristus kände till sin mission, som han innan han inkarnerade på jorden var fullt förtrogen med. Han visste att han begick ett intelligensbrott genom att låta sig korsfästas. Hans intelligens hade redan på förhand sagt honom att han skulle utsätta sin fysiska kropp för korsfästelse, när han lät sig födas här på jorden. Men om han inte hade låtit sig korsfästas, skulle det ha skett något mycket värre, ty då skulle världen inte ha fått någon fundamental demonstration av hur ett utvecklat väsen tar de största lidanden, och då skulle människorna inte ha kommit så långt i sin utveckling som de nu har. Genom Jesu liv och uppträdande, hans död utan hat och bitterhet, men i förbön för sina bödlar, och genom hans uppståndelse i en andlig, efter hand helt materialiserad kropp, har mänskligheten kommit i besittning av en rad eviga sanningar som den kan leva efter och dö på och som i framtiden kommer att få den allra största betydelse när människorna lär sig förstå den kosmiska eller universella meningen därmed.

Människorna kommer att lära sig att de lever hela tiden, antingen de är här eller de är ”döda”. De skall komma till klarhet över att det är anden som skall härska över materien och inte tvärtom. När människan är sorgsen, bitter eller besviken, är detta tecken på att materien är herre i stället för omvänt. Det är den skapande principen som skall härska över materien, det är ovärdigt att låta materien härska över skaparförmågan. Människan skall bli livets och materiens herre. Men därtill krävs att samma människa får överblick inte blott över livets små lokala fält i vardagen, utan också lär sig se dessa fälts förbindelse med den kosmiska helheten. Det är detta jag försöker visa genom mina kosmiska analyser. Jag visar er att jaget, det levande väsendets fasta punkt, är herre över materien och inte omvänt. Men varför är då inte alla människor suveräna, varför är de inte kristusväsen? Låt oss jämföra frågan med en annan fråga. Varför är den ena människan ett barn och den andra en mogen människa? I båda fallen gäller det, att när människorna inte alla är lika mogna, inte har nått lika långt, så beror detta på att deras erfarenheter med hänsyn till livets kontraster inte är lika stora. Allt vad som heter utveckling grundar sig på upplevelsen av kontraster. Att en mogen människa i detta liv, alltså en människa i mogen ålder, kan tänka och handla annorlunda än ett litet barn beror på hennes livserfarenheter, inte minst de erfarenheter som är resultatet av genomgångna lidanden och svårigheter. Men vad som gäller i ett liv, gäller också för den utveckling, som försiggår i ett så stort kretslopp som jag kallar en utvecklingsspiral. Att en människa kan handla annorlunda än ett djur och att en utvecklad människa kan handla och tänka annorlunda än en primitiv människa, så är det på grund av skillnaden i deras kosmiska ålder i en utvecklingsspiral, vilket vill säga på grund av skillnaden i deras erfarenheter i förhållande till kontrastprincipen. Det måste finnas kontraster i tillvaron, annars vore livsupplevelsen omöjlig. Vi kan bara uppleva det som vi har upplevt kontrasten till. I samma grad som man har upplevt hatets verkningar, kan man uppleva kärleken. I ju högre grad man har varit utsatt för mörker och lidande, såväl som för ljus och glädje, i desto högre grad blir det möjligt att vara i kontakt med livets lagar. På grundval av erfarenheterna får jaget herravälde över både andlig och fysisk materia, och att fler och fler människor i dag blir sökande och längtar efter fred beror på deras lidandeserfarenheter i många inkarnationer.

Spiralkretslopp, kontrastprincipen, det obehagliga och det behagliga goda

Det fanns en tid då vi var i den andliga gudomliga världen och upplevde den största harmoni. Det var innan vi kom att uppleva den utvecklingsspiral som vi nu befinner oss i. Då var vi inte i fysisk materia utan i en materia av mycket mer fullkomligt slag. Det var i ett underliggande spiralkretslopps ljuszon. Vi var där så länge att vi blev mätta av allt det ljus, all den kärlek och all den fullkomlighet vi mötte där. Och vi började längta efter motsatser eller kontraster till detta tillstånd. Då blev sådana kontraster ”ljus” för oss. Det är gudomligt att man kan få kontrasten till det som man har blivit mätt av, annars skulle livet avstanna, därför att allt blev automatiskt och väsendena blev ”robotar”. Och även i ljusets värld skulle ett robottillstånd inte ha något med upplevelse av skönhet och livsglädje att göra. Det levande väsendets medvetande måste förnyas för att det åter skall kunna uppleva ljuset, och denna förnyelse sker genom den kommande spiralens mörkerzon. Längtan efter kontrasten till det man är mätt av känner vi till från den symboliska berättelsen om Adam och Eva. De var i paradiset, i ljuset, där de fick njuta av allt i ”lustgården”. Blott en sak fick de inte röra, och denna enda sak, kontrasten, frestade dem, och så skedde ”syndafallet”. Adams och Evas skapelse och ”syndafall” är en symbolisk berättelse om mänsklighetens utveckling i den nuvarande utvecklingsspiralen. Vi växte från mineralrike fram genom växtriket och djurriket och kom dit där vi är i dag. ”Syndafallet” är inte något som en gång har skett, det försiggår hela tiden. Det är en realitet i tillvarons ledning, som uttryckts eller symboliserats med ”syndafallet”, och på grundval av den växer det levande väsendet från att vara ett ”foster” i den nya utvecklingsspiralen, vilket de jordiska människorna ännu är, fram till det jag kallar ”den stora födelsen” eller ”kosmiskt medvetande”, där deras jag åter uppnår full suveränitet över materien och det oövervinneliga livsmodet.

När de jordiska människorna alltså nu befinner sig i kulminationen av en utvecklingsspirals mörkerzon på väg mot dess ljusregioner, är det därför att de själva har önskat detta tillstånd. Nu önskar de ett annat tillstånd, och deras längtan och önskningar kommer att uppfyllas. Denna uppfyllelse sker dock inte genom mirakel utan genom att väsendena lär sig att skapa det tillstånd de längtar efter. Genom kunskap om mörkret skapas ljuset steg för steg i deras medvetande. Vi bestämmer över vårt öde, och det är gudomligt att det vi längtar efter alltid finns som ljus framför oss och det vi är mätta av som mörker bakom oss. Därför kan man i verkligheten inte tala om något ont och något gott, utan om det obehagliga goda och det behagliga goda. Det finns inte något som är ont i sig självt. Men om det inte finns något som är ont i sig självt, kan det ju heller inte finnas något martyrium. Vad är då det så kallade martyrskapet? Det är en illusion.

Den jordiska människan är i en kosmisk undervisningszon

Ett litet barn blir ofta besviket, om det inte får vad det vill ha, t ex en skarp kniv. Det tycker att den vuxna som inte vill ge det kniven är elak, och det känner sig som martyr. Det vet inte att dess önskan är farlig för det självt och dess omgivning. När det blir större och mer moget att mottaga erfarenheten, får det kniven och måste lära sig att ta följderna. På samma sätt kan människornas önskningar vara farliga, och det går kanske en tid då de till sin stora besvikelse inte får dem uppfyllda därför att de ännu inte är mogna för erfarenheten. Men när de är det, då kommer den, och de får ta följderna. Denna orsaks- och verkanskedja eller karmalagen sträcker sig över en rad inkarnationer då människorna sår och efter hand som de blir mogna till det måste skörda vad de har sått. Uppfyllelsen av många av deras önskningar bringar dem smärta och lidande, även om de hade väntat något annat. Alla former av smärta och lidande är som en klocka som ringer när väsendet håller på att komma på avvägar, och denna klocka skall föra det tillbaka till nästakärleken och livsmodet. Det är riktigt att människors lidanden kan vara mycket stora, så stora att de sedda i ett lokalt perspektiv ser orättvisa och meningslösa ut. Men människornas överträdelse av livslagarna är också tidvis mycket stora och verkningarna står i proportion till orsakerna. Detta betyder naturligtvis inte att man därför att en människa för ögonblicket är inne i mycket stora svårigheter skall se på henne som en ”stor syndare” som får sitt ”straff” och att man av den anledningen inte skulle ha medkänsla med vederbörande eller med andra som har stora svårigheter. Det finns inga ”syndare” och ingen ”synd” sett i det kosmiska perspektivet, eftersom det inte finns något som är ont i sig självt. Där okunnigheten upphör, där upphör det så kallade onda att existera. Det vill säga att där de tillräckliga erfarenheterna har gjorts och finns i medvetandet som kunskap om mörkret, om det obehagliga godas verkningar, där börjar kontrasten därtill, dvs. ljuset som visdom och förmåga till nästakärlek att stråla ut från väsendets medvetande och uppträdande. I förening med sådana vibrationer kan sjukdomar, besvikelse, bitterhet och hat inte existera. De försvinner steg för steg, och väsendet har genomgått ”syndafallets period”, som inte är ett straff eller något förfärligt som inte skulle ske, utan ett utvecklings- och fostertillstånd, innan väsendet framträder som en suverän människa såsom Guds avbild.

Frukterna på kunskapens träd är frukter av frön som man själv har sått

Människorna måste lära känna sanningen om livet och därmed också om sitt eget liv. Religionerna har tidigare gett dem impulser som de kunde leva på, därför att deras religiösa instinkt och deras känslor var en utmärkt grundval för blind tro. Religiös suggestion kunde återge dem livsmodet om de var på väg att mista det. Men så är det inte längre på många håll i världen och efter hand över hela jorden. De jordiska människornas intelligens har utvecklats genom att användas på praktiska och materiella områden, och nu måste människorna för att komma vidare i sin utveckling också lära sig använda den på de områden där tron förr kunde hjälpa. Intelligens är visserligen inte detsamma som visdom, men den är en av de ingredienser varav visdomen utvecklas. Den måste blott användas i förening med långt större perspektiv än människorna i allmänhet gör, och vidare måste den användas i förening med nästakärlek.

Jag nämnde förut att ”syndafallet” försiggår hela tiden. Ja, de jordiska människorna är ju just ”Adam” och ”Eva” som äter av frukterna på kunskapens träd. Lidandet, svårigheterna, sjukdomarna och allt det andra så kallade onda är några av dessa frukter. Men de är uteslutande frukter av frön som de själva har sått i det förflutna genom sina handlingar och sitt uppträdande. Vad är det en jordisk människa får kunskap om genom sitt öde i vardagen? Hon får kunskap om vad hon har sått i det förflutna i detta och i tidigare liv. Nu upplever hon verkningarna av sina tidigare handlingar. Det är en undervisning, en lärdom och inget straff. Det skall få henne att tänka i nya banor, som också kommer att medföra ett nytt handlingssätt. Att massor av människor i dag inte kan nännas att göra vissa saker som andra kan nännas att göra beror på att de i tillräcklig grad har upplevt verkningarna av sådana handlingar. De känner dem inom sig och vill inte utsätta andra för något sådant. En gång har människorna trott på religioner som liknade den gamla nordiska gudaläran, och då var mörkret ännu ”ljus” för dem. Det var en lycka att bli dräpt på slagfältet. Då kom man till Valhall, som för dem var himmelriket, medan det var en olycka att dö av ålderdom eller sjukdom i sin säng, då gick man till dåtidens helvete. En sådan inställning har väl de flesta människor utlevt i dag, även de som kämpar på slagfälten. De kämpar inte längre för krigets skull utan för fredens. Det är inte någon sport för dem som det var i gångna tider. Men de kommer att erfara att denna medvetandeförvandling inte är nog för att utrota kriget. Man kan inte utrota något genom att odla det, även om man gör det i bästa mening. Man måste lära sig att skapa kontrasten därtill, och det vill i detta fall säga: freden.

Kärleksförmågan och intelligensen måste användas på ett nytt sätt

Freden måste skapas av den enskilda människan, den måste liksom växa ut ur den enskilda människans medvetande och handlingssätt. Det måste uppstå ett samarbete i människosinnet mellan hennes intelligens och hennes kärleksförmåga. Vägen till livsmodet går genom nästakärleken, men naturligtvis måste människan lära sig använda denna kärlek med förnuft och intelligens. Många människor menar att det i en mängd fall inte skulle vara logiskt att vara kärleksfull utan tvärtom högst ologiskt och dumt. Men dessa människor vet varken vad kärlek är eller vad logik är. Visst är det svårt att älska sin nästa som sig själv när denna nästa är obehaglig mot oss, kanske rent av förföljer oss. Men Kristus underströk ju just: ”Ni skall älska dem som hatar och förföljer er.” Det är lätt nog att älska dem som är trevliga, vänliga och hjälpsamma mot oss, det innebär ingen självövervinnelse. Men det är svårt att älska alla dem som inte tycker om oss, ja, somliga torde anse det vara omöjligt. Många torde också anse det vara hyckleri, ty man kan väl inte älska onda och obehagliga människor. Men vi kom ju förut fram till att det inte finns något som är ont i sig självt. Det finns något som är obehagligt, men det finns inte något som är ont. Och det obehagliga är till och med – kosmiskt sett – ett obehagligt gott, därför att det är på grund därav som väsendena utvecklas, ja, det är på grund därav som de över huvud taget har fått medvetande till att skilja mellan gott och ont, som det heter i berättelsen om syndafallet. Genom att uppleva det obehagliga godas verkningar på sin egen kropp och i sitt eget medvetande genom många liv eller inkarnationer har vi förändrat oss från primitiva djurmänniskor till den civiliserade människan av i dag, som kan ha stark medkänsla med andras lidanden och svårigheter och som också äger en ganska utvecklad intelligens i fråga om att dra slutsatser från orsak till verkan inom många områden.

Många av dessa civiliserade människor som har stor medkänsla och förmåga till medlidande och som också har en utvecklad intelligens, som de använder till logiskt tänkande och handlingssätt i sitt arbete och på andra lokala områden, är just sådana människor som i vissa situationer på grund av ”all världens ondska” förlorar livsmodet och blir deprimerade, besvikna och kanske rent av sjuka på grund av sina negativa mentala tillstånd. De tycker att allting är hopplöst, deras egen situation och världssituationen, och de kan inte se någon utväg eller möjlighet till förbättring. De blir pessimister eller ser allting i svart, såvida de inte går den motsatta vägen och blir likgiltiga, därför att de tycker allting är meningslöst. Det är för sådana människor som jag har skapat mina analyser, för att hjälpa dem att använda sin kärleksförmåga och medkänsla och sin intelligens på ett annat och mer positivt sätt, som skall ge dem livsmodet åter.

Den jordiska människans livsmönster

Innan människorna lär känna livets sanning, har de inte blivit riktiga människor. Det blir av utomordentligt stor betydelse för den enskilde, om han eller hon bakom alla de människor man har att göra med kan se Guds redskap. De kan alla liknas vid Guds fingrar, som är i färd med att modellera oss. Och det är bara bra att Gudomen liksom bildhuggaren avlägsnar något där vi inte är fullkomliga. Många människor är absolut inte nöjda med sig själva, om de skall vara helt ärliga. De bär på en längtan och en önskan att bli annorlunda, att bli bättre, klokare och vänligare. De känner mycket väl att de är ofullkomliga. Men då måste man också lära sig att vara glad över att Gudomen arbetar med en och visar en den väg man kan följa. Gud undervisar varenda människa genom det som sker i vederbörandes dagliga liv. Allt i livet som för den människa som blott använder en liten lokal logik kan se ut som slumpmässigt hoptrasslade trådar, blir för den som börjar använda den kosmiska logiken till ett livsmönster där ingenting är slumpmässigt och ingenting är orättvist. När vi har martyrkänsla, lever vi på övertro, och inget väsen kan bli lyckligt med att fortsätta att leva på övertro.

Självfallet råkar jag ut för både behagliga och obehagliga saker, men jag vet att det finns något som heter det behagliga goda och det obehagliga goda, jag vet att allt vad som sker är en hänvändelse till mig från Gudomen, vem det än sker genom. Gudomen kan inte tala till oss genom ett enstaka väsen, alla andra väsen är redskap som Gudomen kan använda när han skall hänvända sig till ett väsen. När man då blir irriterad på dessa väsen, är det i själva verket Gudomen man irriteras över. Så länge man irriteras av vissa förtretligheter, kommer de tillbaka. Slipningen upphör inte förrän man är färdigputsad. Det gäller slipningen av alla de ofärdiga sidorna av en jordisk människas medvetande. Varför tillåter man sig att bli irriterad över människor? Därför att man menar att de borde vara annorlunda än de är. Människorna är så olika, och självklart måste var och en av dem vara precis sådan som han eller hon är i detta ögonblick, liksom djuren är som de är och växterna är som de är. Människorna begår det felet att kräva samma handlingar av de lägre utvecklade väsendena som av de högre utvecklade. Och de ser ned på väsen som de tycker är lägre utvecklade och är kanske inställsamma ända till persondyrkan och avguderi gentemot dem som de ser upp till. Ingendera delen är att älska sin nästa som sig själv. Att älska sin nästa som sig själv är att älska alla väsen, alla Gudomens redskap och organ och försöka se Gudomen i dem. Om man står inför en människa som är obehaglig, måste man dels tänka på att det är ens egen karma som har fört en i beröring med denna människa. Detta är en prövning i tolerans och andlig balans. Dels måste man försöka se ut över vad detta väsen är i detta ögonblick och se vad det kommer att bli i framtiden. Det står på sin tillvaros för tillfället högsta punkt, och man kan inte förebrå det att det inte besitter erfarenheter som det ännu inte har gjort, men kommer att göra i framtiden, då det kommer att få kosmiskt medvetande och kanske möta en själv under helt andra omständigheter än nu. Detta skall man naturligtvis inte säga till vederbörande, då kan han eller hon kanske tro att man inte är riktigt klok. Men man kan tänka inom sig: ”Också du är ett gudomligt väsen, och ett gudomligt väsen är det naturligt att visa kärlek till.” Nu är kärlek ju inte blott en klapp på kinden. Det gäller att göra det som i den givna situationen är det mest kärleksfulla utan någon form av vrede, bitterhet, besvikelse eller irritation. Man kan då mycket väl vara bestämd utan att vara arg, och man kan också tillrättavisa en annan människa på ett vänligt och kärleksfullt sätt utan att slå näven i bordet.

Människan kan bli redskap för ljusets väsen

Ingen av oss kan göra om en annan människa, och ingen kan råka ut för något som helst annat än vad vederbörande själv är den innersta orsaken till. Därför betyder det något att man använder sin känsla och sin intelligens i de givna situationerna i vardagen till att försöka förlåta och förstå andra människor. Vi har ju inte någon bättre förebild därtill än Kristus, som på korset kunde säga: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Har man nått fram till det tillståndet, då man till hundra procent har en sådan inställning, är man oövervinnelig, man är fullkomligt fri, även om man fjättras i slavbojor. Människor kan binda kroppen som man binder annan fysisk materia. Men när man har kommit till insikt om sin gudomliga identitet, då vet man att de inte kan binda jaget. Ett väsen som är i besittning av det livsmod som vunnits genom kärlek till allt levande kan inte bindas, hur mycket man än vill göra honom eller henne till slav. Vi är sålunda i den situationen att ingen kan bestämma över någon annan än sig själv. Det är riktigt att det finns en del som känner sig beroende, ja, rent av slavbundna av andra, men detta beror inte på de andra. Det beror på att vederbörande själv har invecklat sig i ett känslobetonat förhållande, som också endast han eller hon själv kan göra sig fri från. Det är aldrig ”de andras skuld”. Ju mer man inser detta, desto mer befriar man sig från vredens och bitterhetens bojor, som man bundit sig själv med.

Målet med världsåterlösningen är att människorna skall komma att förstå denna tillvaro och ta emot den undervisning i livslagarna som de kan få här. Tänk vad det skulle betyda om man i stället för att irriteras över det som sker använder sin energi till att söka förstå varför det som sker är det riktiga just i den nuvarande situationen, baserat på det förgångna och med hänsyn till den nytta vi erfarenhetsmässigt kan ha därav i framtiden. Man skall inte låta sig bli irriterad eller besviken på grund av andra människors uppförande, liksom man ju heller inte är besviken över att en tistel eller en maskros inte är en ros eller en lilja. Kristus sade till sina lärjungar: ”Gå ut i världen och gör alla folk till mina lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och Den heliga andens namn”. Vad är det för ett dop? Det verkliga dopet, det enda som har betydelse, är den kärleksfulla växelverkan vi har med vår nästa i vardagen. Att smitta andra med ljusets väsen genom sitt sätt att vara, det är det verkliga dopet. Man kan inte göra om dem, men man kan visa dem ett exempel, som verkar på längre sikt. Och detta ljusets väsen kommer i själva verket inte från en själv, det kommer från Gud genom en till nästan. Då är man ett väsen som genom livsmod och kärlek får Gudomen att vara närvarande i sin växelverkan med nästan. Då finns det inget martyrmedvetande, då lyser och strålar freden genom människan, även om hon befinner sig på ett slagfält.

_{Från ett föredrag hållet i Glahns allé tisdag den 1 april 1941. Manuskript till föredrag bearbetat av Mogens Møller. Bearbetningen godkänd av Martinus. Översättning: Mona Rehn. Första gången infört i Kosmos nr 4-5 1969.} 

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}