Mänsklighetens frälsning

_{av Martinus}

Växtrikets praktverk är resultatet av en tidigare spirals kosmiska medvetande omsatt i automatfunktion

Hela tillvaron eller upprätthållandet av livet beror på handling eller skapande. Inte ens växten kan existera utan ett skapande eller en process varav dess fysiska organism är ett resultat. Men i växtriket försiggår skapandet i kraft av instinkten, som i sin tur är en rest av förmågor från väsendets fullkomlighet i en tidigare utvecklingsspirals slutepok. Därför ser vi en större och fullkomligare skapelse i färger och former i växtriket än i djurriket. Då skapandet försiggår instinktmässigt, sker det alltså automatiskt och inte genom växtens fysiska dagsmedvetande. Med det kan växten endast ana. Med ett så ringa medvetande kan den inte skapa ett sådant praktverk i färg, doft och form som i övervägande grad uppenbaras. När växtväsendet likväl kan skapa sig ett sådant praktverk till organism, beror det som nämnt på förmågor från det kosmiska medvetande, som det hade i en tidigare utvecklingsspirals visdomsrike. Denna talangfunktion har alltså för länge sedan blivit till automatfunktion och sker helt utanför växtväsendets fysiska dagsmedvetande. Men denna kosmiska talangfunktion har endast till uppgift att föra växtväsendet så långt fram i fysisk utveckling, att det självt börjar kunna skapa dagsmedvetet, självt kan börja medverka i sitt eget upprätthållande av livet. När det har uppnått fullkomlighet i denna utveckling, är det inte längre en “växt”, utan ett “djur”.

Lagen för tillvaro i djurriket: “Var och en är sig själv närmast”

Djuret utgör alltså ett levande väsen, som fysiskt dagsmedvetet kan skapa och upprätthålla sitt eget livstillstånd, även om det till en viss grad ännu leds av instinkt. Men denna instinkt degenererar mer och mer, allteftersom djuret dagsmedvetet upplever fler och fler fysiska erfarenheter, i kraft av vilka det kan ändra medvetandet till fördel för sin kamp för upprätthållandet av sitt eget liv. Den bärande principen i denna kamp för livet är principen själviskhet eller egoism. Detta är alltså djurets högsta oskrivna lag, och utan den skulle det omöjligt kunna existera. Det är ännu ett så litet väsen i utvecklingen att det inte kan tänka i andra intressesfärer än detta att upprätthålla sitt eget liv, sin parningsdrift och sin avkomma. Här kan det dock finnas undantag, nämligen djur som blivit bortskämda av människor. Men den fundamentala analysen kan man inte göra utifrån undantagen. Djurets natur är principen “var och en är sig själv närmast”, och med detta inbyggt som en omedveten instinkt upprätthåller det alltså sitt liv, likgiltigt vad detta än må kosta andra djur av liv och tillvaro, av fruktan och lidanden. Hela dess begåvning är inställd på detta. Det har absolut inte förmågor till någon annan tillvaroform. För detta väsen gäller absolut inte det femte budet “Du skall icke dräpa”.

Människan praktiserar också den dräpande principen

Detta att “älska sin nästa som sig själv” gäller inte för djuret. Då det är en livsbetingelse för en hel mängd djur att de måste döda för att leva, eftersom de skall leva av animalisk föda, skulle det ju betyda döden om de skulle följa det femte budet och likaså skulle följa budet om nästakärlek. Hur kan det då komma sig att det har påbjudits människorna att de inte skall döda, och att de skall älska sin nästa som sig själva? – När människorna har ställts inför dessa påbud, måste ju vara därför att de i vissa situationer just dödar sin nästa och är således mycket långt ifrån att älska denna. Men när människan inte älskar sin nästa och till och med kan döda denna, så är det i detta fall ingen skillnad på människan och djuret.

Den jordiska människans två sinnelag

Hur kan det då komma sig att människorna har fått namnet “människa”, när de utlöser samma dräpande handlingar, samma kärlekslöshet som djuren? – Det är riktigt att människorna i stor utsträckning upprätthåller sina liv på samma sätt som djuren genom mord och dråp och i dessa fall liksom djuren inte har någon nästakärlek, men vid sidan om dessa människor finns det andra människor, som har mycket stor nästakärlek, ja, så stor att de inte bara inte nänns döda människor, men de kan absolut heller inte nännas att döda djur. De blir inte ens förnärmade vilka obehagligheter deras nästa än må förorsaka dem. De kan inte hata eller förfölja andra människor. De kan inte förtala eller på annat sätt förstöra sin nästas goda förhållande till andra människor. De vill hellre själva lida, än de vill att andra människor skall lida. De har stor medkänsla med människor och djur, som är i nöd och lidande. Det är alltså mycket lätt att se, att det hos dessa människor finns ett sinnelag som inte finns hos djuren, och som just är en diametral motsats till djurets sinnelag och väsen. Det är detta nya sinnelag som är “mänskligt”, och som får djuret att komma in under begreppet “människa”. Ju mindre människan har av det här nämnda “mänskliga” sinnelaget, desto mer lever hon helt i djurets sinnelag. Då jordens mänsklighet inte består av människor som är fullkomliga människor och därmed totalt fria från det djuriska sinnelaget, blir det således uppenbart att den jordiska människan har två sinnelag: det “djuriska” och det “mänskliga”.

Goda människor och onda människor

En del människor framträder med ett mycket stort område av mänskligt sinnelag, och därmed med ett motsvarande mindre område av djuriskt sinnelag. Andra människor framträder med ett mycket stort område av djuriskt sinnelag och därmed med ett motsvarande mindre område av mänskligt sinnelag. Den första kategorin människor kallar vi “goda människor”, medan vi kallar den sistnämnda kategorin “onda människor”. När den förstnämnda kategorin människor har kallats “goda människor” kan det ju endast vara av en enda anledning, nämligen den att de är behagliga, osjälviska och hjälpsamma samt glädje- och livslustbefordrande människor att vara i kontakt med eller knuten till i samarbete och gemensam livsupplevelse. Det är alltså fred, glädje och välsignelse i deras fotspår. Var de än går fram över världen, märks Guds närhet alltefter deras mänskliga sinnelags kapacitet. När den andra kategorin människor kallas “onda”, kan det likaledes endast bero på detta enda, att de är obehagliga, själviska, oärliga, bedrägliga och gärna vill leva högt på andras bekostnad i form av kamouflerad eller uppenbar stöld och plundring, kan nännas både att förtala och på andra sätt sabotera eller förstöra människors ömsesidiga sympati eller vänskap. Ja, i värsta fall kan de både hata, känna dödsfiendskap, förtrycka, mörda och dräpa andra människor, alltefter sitt djuriska sinnelags kapacitet och sin kärlekslöshet. Hos den ofärdiga människan finns det alltså fortfarande ett djuriskt sinnelag och ett mänskligt sinnelag. Vi kommer alla således här på det jordiska fysiska planet nödvändigtvis att möta människor, hos vilka det djuriska sinnelaget i övervägande grad florerar, medan det mänskliga sinnelaget ännu endast har en mycket liten kapacitet, är i sitt första späda vardande. Likaledes kan vi naturligtvis också möta människor, hos vilka det mänskliga sinnelaget i övervägande grad är det förhärskande, och det djuriska sinnelaget är mycket degenererat och endast har en mycket svag kapacitet och nästan inte kan komma till uttryck. Att det befordrar livslust och är underbart att vara i kontakt med väsen med framträdande mänskligt sinnelag, särskilt om man själv har mycket av samma sinnelag, är uppenbart. I samvaron med dessa människor lyser och strålar nästakärleken och därmed freden med en kapacitet som är så stark att man inte kan undgå att märka en högre världs närhet, på samma sätt som man märker “den friska sjöluften i närheten av havet”.

Sympati baserad på en gemensam fiendskap

Denna heliga eller gudomliga upplevelse saknas där människor har ett mycket stort område av djuriskt sinnelag, och där det mänskliga sinnelaget ännu är så ringa utvecklat, att det nästan inte kan komma till uttryck. Här är det sympati mellan parterna, nästan bara om det gäller att hämnas på en gemensam fiende. Vi ser därför att människor, som annars inte har mycket sympati till övers för sina medmänniskor, kan bli utomordentligt vänliga mot människor som delar samma hämndgirighet eller antipati gentemot en annan människa, en gemensam fiende. I denna gemensamma sympati stödjer eller stimulerar väsendena ifråga sitt djuriska sinnelag. Detta kan i värsta fall leda till mord eller dråp på ifrå gavarande gemensamma fiende. I andra fall leder det inte till ett så drastiskt uttryck, men till förtal av nämnda fiende leder det nästan oundvikligt. Men förtalet kan vara farligt nog. Det kan leda till depression och nedbrytning av nerverna, till livsleda och självmord för den som är föremål för förtalet.

Världssituationen

Hur står det till med människorna världen över? – Finns det inte varma och kalla krig, är det inte strejker och kriser hos ländernas befolkningar inbördes? Förekommer det inte rånmord, stöld och plundring samt hämndakter till och med inom de så kallade kulturmänniskornas områden? – Hur står det till med det område av människor vi själva känner eller har kommit i beröring med? – Är de allesammans människor som endast lever för att välsigna sin nästa, sina medväsen, djur och människor? – Det skulle väl ändå vara underbart om det var på det sättet. Men så är det inte. De är allesamman mer eller mindre ofärdiga. Det vill alltså säga, att ett större eller mindre område av deras mentalitet eller psyke ännu behärskas av djuriskt sinnelag, alltså det vi kallar “det onda”, liksom de naturligtvis också inom sig rymmer mer eller mindre av det mänskliga sinnelaget, det vi kallar “det goda”.

Vi måste alla umgås med människor med mer eller mindre djuriskt sinnelag

Vi är alltså alla tvungna att umgås med människor med mer eller mindre djur- iskt sinnelag, eftersom detta således finns hos alla människor. Det förekommer hos våra föräldrar och familjemedlemmar, det förekommer hos vår äktenskapspartner och våra barn, hos våra käraste vänner och hos alla främmande människor vi möter. Det förekommer hos alla religioners och religiösa samfunds medlemmar, hos jordens påvar, biskopar och präster. Det förekommer hos kungar och furstar, såväl som hos tiggare och luffare. Det förekommer hos alla ofärdiga människor. Hos samma människor förekommer det naturligtvis också ett område av mänskligt psyke eller sinnelag. Men det är inte detta sinnelag som skapar sorgerna, bekymren, krigen och lidandena. Detta sinnelag kan endast välsigna, vilket vill säga: vara till välbehag, lycka och glädje för alla levande väsen. Med det mänskliga sinnelaget kan man alltså endast så välbehag, glädje och lycka, och eftersom en människa får skörda det hon sår, kan hon således i utvecklandet av det mänskliga sinnelaget endast komma att skörda mänskligt sinnelag, välbehag, glädje och lycka. På samma sätt kan människan naturligtvis också endast skörda eller möta verkningarna av djuriskt sinnelag, alltså sorgerna, bekymren, krigen och lidandena, där hon själv utvecklar detta sinnelag.

Det enda absolut nödvändiga för att uppnå en lycklig tillvaro

Den jordiska människan skiljer sig från djuret genom att äga två slags sinnelag, det “djuriska” och det “mänskliga”. Medan djuret normalt inte kan prestera annat än det djuriska sinnelaget, har människan alltså den stora fördelen att hon med sin vilja kan hjälpa till med att utveckla det mänskliga sinnelaget i sitt psyke. Då denna utveckling får det djuriska sinnelaget att degenerera, alltså att tyna bort eller dö, varigenom hon befrias från allt djuriskt öde: sorger, olyckor och lidanden, blir det således här uppenbart att utvecklingen av det mänskliga sinnelaget är det absolut enda nödvändiga i den jordmänskliga tillvaron. Varför då inte med hela sin viljestyrka och kraft uppamma det mänskliga sinnelaget och göra det till den bestämmande huvudfaktorn i sitt sätt att vara? – Varför inte sträva efter att komma bort från det dåraktiga djuriska vanetillståndet att använda Moselagens “öga för öga och tand för tand” i sitt sätt att vara? – Varför inte göra de allra största ansträngningar för att komma till insikt om, att vi nödvändigtvis måste vara i beröring med människor vilkas sätt att vara mer eller mindre behärskas av deras ännu oövervunna djuriska sinnelag?

Under varje ofärdig människas vänliga yta lurar det djuriska sinnelaget

Det djuriska sinnelaget lurar under varje ofärdig människas eventuellt leende och vänliga yta, som ofta är en utstrålning av hennes rent mänskliga sinnelag. Att få sitt eget mänskliga sinnelag i kontakt med denna människas mänskliga sinnelag är inte någon garanti för verklig vänskap, om hennes mänskliga sinnelag endast är mycket svagt, så att det är det djuriska sinnelaget som är huvudfaktorn i detta väsens sätt att vara. Det är alltid det djuriska sinnelaget som saboterar all vänskap, allt harmoniskt samarbete, ja, kort sagt skapar alla former av krig såväl mellan nationer som man och man emellan. Det djuriska sinnelaget är alltså alla existerande människors “onda” öde.

Övervinnelsen av det djuriska sinnelaget

Människans övervinnelse av detta djuriska sinnelag är livets mening. Men livets mening är ju detsamma som Guds mening. Bibeln förkunnar ju symboliskt att Gud sade: “Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”. “Guds avbild” är ju detsamma som den totalt fullkomliga “solmänniskan”. Hon är en människa som uteslutande lever för att utstråla välsignelse och glädje till alla andra levande väsen, helt oberoende av vad och vilka dessa väsen är. Likgiltigt om det är korsfästare eller änglar. Hon är ett väsen, som liksom Gudomen vet, att inget väsen kan i dag vara annorlunda än det just är. Väsendet är inte i dag som det kommer att vara i morgon eller om tio år. De erfarenheter det får först då, kan det omöjligt handla efter i dag. Hon vet därför att all vrede och bitterhet mot ofärdiga väsen, människor, djur och växter, är totalt dåraktigt och endast kan utlösas på grund av okunnighet.

Okunnighet beror på bristande utveckling och inte på bristande vilja

Okunnighet är detsamma som återstående eller bristande utveckling i människans färdigskapelse. Men bristande utveckling kan inte något som helst väsen självt vara skuld till. Det ligger helt utanför människans egen livsbestämmelserätt. Det är inte blott och bart en viljeakt. Människan kan inte bestämma sin utvecklingsstandard, såsom hon kan bestämma att hon vill sitta ned eller stå eller gå. Utvecklingen regleras av en evig realitet i väsendets kosmiska struktur, som väsendet självt lika litet kan bestämma över som det kan bestämma över sitt jags existens som en evig orubblig realitet. Hur skall en människa kunna manifestera en mänsklig tendens eller mänskliga förmågor som hon ännu inte fått utvecklade? – Är det inte här lätt att se, att det är skriande ologiskt och därmed skriande kärlekslöst att bli vred på en människa av den ena eller andra anledningen? Den människa som handlar så, handlar ju själv utifrån ett – inte mänskligt – utan djuriskt sinnelag. Det enda som efter hand kan avskaffa människans olyckliga öde, är det “mänskliga” i människan. För att få människorna att förstå, att det djuriska sinnelaget i människan är allt olyckligt ödes orsak, är det nödvändigt att lära sig att allt djuriskt sinnelag i sättet att vara är det absolut enda som skapar olyckliga öden, krig och lidanden i universum.

Den kroppsliga hälsan bryts ned av det djuriska sinnelagets tankearter

Det är inte bara förhållandet till nästan som utlöses i krig och förföljelser, utan det är också hela den kroppsliga hälsan som saboteras eller bryts ned av det djuriska sinnelagets tankearter. Hela den energiutveckling som går genom människans psyke i form av tankearter, utgör tillsammans den elektriska kraft och spänning varigenom organismens hälsotillstånd upprätthålls. De tankearter som utlöser vrede, hämndgirighet, hat, bitterhet, förtal, svartsjuka, missunnsamhet, avund osv, har en högst saboterande eller sjukdomsbefordrande verkan, skapar kortslutning i organismens elektriska system. Organismen har sex stora organsystem, nämligen muskelsystemet, mag- eller matsmältningssystemet, hjärt- och lungsystemet, hjärn- och nervsystemet, sexualsystemet och skelettsystemet. Alla dessa system i organismen upprätthålls av var sin särskilda tankefunktion och det härav uppkomna elektriska spänningstillståndet i mikropartiklarna, vilka bildar den materia som ifrågavarande organ består av. Naturligtvis kan den fysiska organismen och dess organ också skadas eller förgiftas av rent yttre materiella orsaker, men läkning av dessa skador sker också lättare genom användning av rena tankearter.

Mänsklighetens största problem

Hela mänsklighetens största problem är alltså det djuriska sinnelaget i den enskilda människans psyke. Detta sinnelag bekämpar till en viss grad sig självt i kraft av det tillbakavändande djuriska eller olyckliga öde, som verkningarna av nämnda sinnelag uteslutande ger. Härigenom utvecklas människornas humana förmåga. De börjar därför fråga: varför? – Hittills har religionerna försökt ge människorna svar på frågan, men dessa svar är i dag mycket långt ifrån att vara tillfredsställande. De har inte de upplysningar, som vi genom de kosmiska analyserna kan komma i besittning av. Vi har här sett i hur hög grad Jesus Kristus hade rätt, när han säger att man skall förlåta sin nästa, man skall älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv. Han säger vidare att detta är hela lagens uppfyllelse, och vi har här sett att det inte finns någon annan väg.

Hur man antingen kan stimulera eller hämma det djuriska sinnelaget

Hur kan nu gudsuppfattningen bli ett personligt förhållande mellan en enskild individ och Gudomen? Vad kan det tjäna till att en enskild person ber eller hänvänder sig till makrojaget eller det väsen, vars organism utgör det universum, den bor i, och framlägger sina för detta väsen till synes oförnimbara eller ofattbara små sorger och bekymmer? Hur skullHur får man det djuriska sinnelaget att dö? – Helt enkelt genom att inte använda det i sitt sätt att vara. Man måste göra en grundlig självrannsakan och komma till klarhet om i hur hög grad man ger näring åt det djuriska sinnelaget, och i hur hög grad man svälter det mänskliga sinnelaget i sitt medvetande. Varje gång man känner antipati, indignation, intolerans, bitterhet och vrede, är man med om att göda sitt djuriska sinnelag. Detsamma är fallet om man är med om att förtala eller bringa nedsättande rykten i omlopp om sin nästa, om man ljuger eller bedrar sin nästa. Om man är nöjesjägare och sportfiskare befordrar man också sin djuriska talang eller sitt djuriska sinnelag i en överväldigande hög grad. Om man äter kött eller lever av animalisk kost, föder upp djur till slakt eller för att flå dem och ta deras pälsar, är man också i allra högsta grad med om att hålla det djuriska sinnelaget vid liv. Om man är krigs- eller militärbegeistrad, gör man det också rent ödesmässigt svårt för sig själv, eftersom lagen ju orubbligt är denna att “den som dödar med svärd, skall själv omkomma genom svärd”. Men alla de här nämnda utslagen av det djuriska sinnelaget är ödessaboterande. Att dessa i vissa fall kan vara utmärkta yrken, ge gott utbyte och välstånd ekonomiskt sett, är endast ett tillfälligt chokladöverdrag på det beska piller det blir när verkningarna av detta dräpande sinnelag kommer tillbaka som ett sabotage av ens eget normala livstillstånd i form av sjukdomar, olyckor och lidande. Denna tillbakakomst är absolut oundviklig, om man inte söker utveckla sitt mänskliga sinnelag så starkt att man upphör med att vidmakthålla det djuriska sinnelaget i sitt sätt att vara.

Uppfyllelsen av julevangeliets löfte

Det är inte längre en livsbetingelse för människan att behöva äta animalisk föda eller gå i animaliska pälsar. Det är inte en livsbetingelse för människan att behöva förtala eller känna avundsjuka, hat eller hämnd gentemot någon. Kort sagt: det dräpande och för livslyckan ödeläggande djuriska sinnelaget är inte någon livsbetingelse. Varför då inte så fort som möjligt skänka sitt mänskliga sinnelag största uppmärksamhet och göra allt för att träna upp sig i att leva i detta gudomliga livgivande och glädje- och livslustbefordrande tankeklimat?

Varför inte sträva efter att tjäna i stället för att låta sig tjänas? – Att tjäna andra medväsen, människor, djur och växter är att tjäna helheten, det är att medverka till att omskapa själva mänskligheten. Det är att vara med om att avlägsna krigen från jordens yta. Det är att vara Gudomens redskap för att hjälpa mänskligheten bort från domedagens dödsterränger och jämmerdalar och in i kärlekens strålande och lysande landskap, där julevangeliets fred och välbehag på jorden är självklar vetenskap och sätt att vara.

***

Föredrag hållet av Martinus i Feriebyns föredragssal måndag den 17/7 1961. Manuskriptet är lätt bearbetat av Ole Therkelsen Bearbetningen är godkänd av rådet. Version från Kosmos 2005-10. Översättning: MR. Artikelkod M1596.

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}