Mer info om ...


Martinus Kosmologi

Tillbaka till menyn

Ordet ”kosmos” kommer från grekiskan och betyder ”det ordnade världsalltet”. En kosmologi är en beskrivning av denna ordning. Hur förhåller sig då Martinus kosmologi till vår vedertagna bild av universum? Vad handlar den egentligen om?

Den vanliga uppfattningen i dag är att universum i sig självt är något dött – det är enbart en anhopning av livlös materia. Man tror att denna materia utgör hela verkligheten. Vidare tänker man sig att livet uppstått av en slump ur denna materia och att vårt medvetande bara är en kemisk-elektrisk process i vår hjärna. Till skillnad från en sådan materialistisk uppfattning menar Martinus att livet är det mest grundläggande i naturen – att det är livet som skapar ordningen i universum.

Vad är liv? Vi vet det alla, eftersom vi själva är levande. Att leva är detsamma som att uppleva. Genom att uppleva blir vi medvetna om saker och ting. Liv är därför detsamma som upplevelse och medvetande. Det är den egna erfarenheten av medvetande som gör att vi över huvud taget föreställer oss något sådant som ”livet”. Men vetenskapen saknar ändå en teori om vad detta liv är. Hur kan det vara så?

Det beror på att livet endast visar sig indirekt i naturen omkring oss. Alla naturens skeenden är livsyttringar, säger Martinus. Men vi tolkar dem inte så. Det är nämligen bara livets yttre ”materiesida” som är synlig för våra fysiska sinnen. Det är den sidan som vi upplever i form av alla materiella företeelser. Den andra sidan av livet – ”livssidan” – är vår inre värld, medvetandets värld av upplevelse, idéer, tankar och känslor. Liksom vi inte direkt kan uppleva andra människors medvetande (så som vi upplever vårt eget), kan vi heller inte direkt uppleva medvetandet bakom de övriga företeelserna i naturen. Och vetenskapen har hittills begränsat sig till att enbart syssla med sådant som kan registreras fysiskt, sådant som kan vägas och mätas, alltså med livets yttre ”materiesida”.

Det är just detta som är anledningen till att vi föreställer oss universum som en död värld. Men den föreställningen är fullständigt felaktig, hävdar Martinus. Att naturen organiserar sig i alla dessa former som vi kan iaktta – från mikrokosmiska partiklar till makrokosmiska stjärnvärldar – beror på inverkan av en styrande och organiserande faktor – ett för fysiska ögon osynligt medvetande därbakom.

Att något är osynligt betyder inte att det inte existerar. Det visar bara att våra sinnen är begränsade. Det spelar ju t.ex. ingen roll för oss att våra vänners medvetande är osynligt för oss. Vi kan ändå konstatera att det finns där, eftersom vi skapat ett medel för kommunikation från medvetande till medvetande – språket.

När vi talar med varandra måste vi överbrygga ett fysiskt mellanrum mellan oss. Tankarna måste omformas till fysiska energiformer – vibrationer i luften – som kan nå lyssnarens öron, för att hos denne på nytt kunna omvandlas till tankar. Tankarna – dvs. livet – blir i det fysiska rummet omformade till energisignaler, alltså till något materiellt som kan iakttas och mätas av fysikens forskare. Men signalernas fysiska form har i sig själv ingen mening. Den är inget annat än en symbol för tanken därbakom. Om man inte kan tolka och förstå signalernas medvetandeinnehåll, då ser man dem bara som energifenomen – något livlöst och mekaniskt. Och så ser vi i dag på hela universum.

Martinus liknar naturen vid en bok, som är skriven på ett språk vi inte förstår. Vi har visserligen fantastiska instrument och metoder för att på olika sätt registrera mätbara egenskaper hos de ”tecken” som radar upp sig på ”bokens” sidor. Men våra insamlade kunskaper säger oss ändå ingenting, eftersom vi inte förstår budskapet i boken. Mänskligheten befinner sig alltså i den situationen att den vet oerhört mycket om de fysiska tingens egenskaper, men den kan inte läsa livets bok. Den förstår inte ens att där finns ett språk som kan tolkas. Den saknar nämligen en teori för hur livet uttrycker sig genom naturen. Människans eget liv, tillsammans med hela naturens liv, är därför fortfarande en stor gåta för henne.

Det är lösningen av denna livets gåta som Martinus kosmologi förklarar.


"Martinusrörelsen"

Tillbaka till menyn

Vad slags rörelse är egentligen ”martinusrörelsen”? Det finns ingen form av medlemsorganisation kring Martinus kosmologi. Det som finns är Martinus egna böcker, som vem som helst kan skaffa och läsa. Vad som därför kan sägas bilda en ”martinusrörelse” är de enskilda människor som intresserar sig för tankegångarna i dessa böcker. Den som på allvar intresserar sig för idéerna i Martinus författarskap kommer troligen själv att förändras i sin förståelse av livet. Men det finns i detta sammanhang inget annat medlemskap än det vi alla åtnjuter som medlemmar i livet självt.

I Köpenhamn finns däremot en stiftelse – Martinus Institut – som grundades av Martinus. Institutet innehar rättigheterna till Martinus verk. Det ger också ut Martinus böcker på flera språk, samt tidskriften Kosmos. Institutet informerar om Martinus kosmologi och ordnar föredrag och kurser kring Martinus litteratur.

Därutöver har intresserade människor satt igång med att översätta och ge ut Martinus böcker (med vederbörligt tillstånd från Martinus Institut). Andra har börjat hålla föredrag, ordna studiecirklar och kurser mm. På så sätt har det även vid sidan av Martinus Institut vuxit fram organiserat arbete kring Martinus kosmologi. Men sådant arbete är juridiskt och ekonomiskt fristående från Martinus Institut. Där det finns behov av samarbete kan man naturligtvis samverka. Det finns ju ett gemensamt intresse i botten.

I Sverige finns bl.a. en ideell stiftelse som äger Världsbild Förlag, vars hemsida du just nu läser. På många håll i Sverige ordnas föredrag och kurser, och överallt som ett resultat av lokala initiativ från intresserade människor.

Arbetet kring Martinus kosmologi är alltså självorganiserande. Det råder största möjliga frihet för den som vill göra något. På så sätt återspeglas den frihetens anda, som Martinus kosmologi är ett uttryck för. Denna världsbild är djupare sett avsedd som ett stöd i ett forskningsarbete. Att söka sanningen om sig själv och om den värld vi lever i är en process som gynnas av största möjliga mentala öppenhet och obundenhet. Martinus uppmanar läsaren av hans verk att inte tro på något i det, bara för att han, Martinus, skriver det. Ta det du har nytta av, och låt resten ligga, är hans råd. Han ser inte sitt verk som något ”allena saliggörande”. Var och en måste utifrån sin egen livssituation välja de tankar och idéer, den litteratur och de uttrycksformer, som ligger bäst i linje med hans eller hennes egen väg i utforskningen av livets gåta.


Tredje Testamentet

Tillbaka till menyn

Några år före sin död beslutade Martinus att hans samlade verk skulle ges ut under namnet ”Tredje Testamentet”. Med sitt verk ger han kärleksbudskapet i kristendomen dess fullständiga logiska motivering.

”Kristendom” – menar Martinus – är egentligen inte detsamma som den kyrkliga tradition som vi förknippar med ordet. Verklig kristendom är den livssyn och livshållning som demonstrerades av upphovsmannen, Jesus från Nasaret. Genom hans levnadsöde har det mänskliga kärleksmedvetandet fått sin gestaltning.

Det är först nu – tvåtusen år senare – som människan börjar bli mogen att på allvar sätta sig in i denna grundläggande sida hos kristendomen. Därmed uppfylls också Jesu egen förutsägelse, att det var framtidens människor som skulle förstå vad han talade om: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen ... .” (Joh 16:12)

I vår vetenskapligt sinnade tid växer nu fram en större mottaglighet för ”sanningens ande”. ”Ande” är detsamma som medvetande, och människans främsta medvetna uttryck för sanningssökande är vetenskapen. ”Sanningens ande” är enligt Martinus den vetenskapliga förståelsen av medvetandet – dvs. en andlig vetenskap. Endast en sådan kan överskrida de begränsningar i synen på livet som säger att livet enbart är ett materiellt fenomen – vilket ju fortfarande är den dominerande uppfattningen i dagens vetenskap.

Traditionella religiösa berättelser och trosuppfattningar – å andra sidan – har endast kunnat återge den andliga livssynen på ett symboliskt sätt. De har inte kunnat ge en fullständig och logisk bild av verklighetens liv, eftersom de främst talar till den religiösa känslan och trosförmågan. Men att förstå ande och materia som två uttryck för samma verklighet, det kräver att vi tänker oss verkligheten som levande. Det är denna levande verklighet som Martinus åskådliggör för förnuftet i form av en kosmisk världsbild.

Att verkligheten är levande – precis som människan själv – är en insikt som också måste få sin vetenskapliga bekräftelse. Martinus visar att människans utvecklingsväg går genom religiösa trosstadier fram emot allt större intellektualitet och vetande. Men hon utvecklas också – genom sina erfarenheter av lidandet – i moraliskt avseende. Hon får en växande human inställning. En sådan ”humaniserad intelligens” är förutsättningen för hennes djupare förståelse av sin existens.

Martinus ger oss inblick i den kärlekens anda – den anda av humanism, tolerans och vetenskaplighet – som får en allt större betydelse för människans liv. Hans verk är med om att lägga den intellektuella grunden till en ny kulturimpuls, som kan föra individer och samhälle vidare – mot högre former av mänsklighet och civilisation.

Hans författarskap blir därigenom en ny inspirationskälla för den kärlek till medvarelserna som är alla humana religioners centrala budskap. Men det budskapet kan inte längre formuleras som ett moraliskt krav, ett krav som människan är hänvisad till att enbart tro på, och som hon känner det nästan omöjligt att leva upp till. Det måste också till en förståelsens väg, som kan göras till vetenskap. Ty djupast sett är – som Martinus övertygande visar – logik och kärlek ett och detsamma.

Namnet Tredje Testamentet är huvudtitel på Martinus centrala verk Livets bok och på de andra större böckerna. Men med denna benämning avses alltså Martinus samlade författarskap.


Reinkarnation

Tillbaka till menyn

En av de stora idéer som vetenskapen gjort aktuell, är tanken om utvecklingen. Den säger att människan har utvecklats från djurstadier, och att djuren i sin tur utvecklats ur tidigare livsformer. Denna stora tanke bekräftas också av Martinus. Men hur kan utvecklingen egentligen äga rum? Och hur kommer reinkarnationen in i bilden?

Medan vetenskapen baserar sin utvecklingsteori på rent materiella grunder – på genernas kemi – så pekar Martinus på en annan grund för utvecklingen – individens egna erfarenheter. Men för att erfarenheter ska kunna ligga till grund för utveckling, så krävs att de kan tas till vara och sparas. Martinus kosmologi ger en modell för hur detta går till: Vår fysiska kropp är bara ett redskap för vårt jag. ”Jaget” är vår innersta väsenskärna, det hos oss som upplever och handlar. Jaget är immateriellt, men är ändå den sammanhållande, fasta punkten bakom vårt fysiska framträdande. Medan den fysiska kroppen är en del av tiden och rummet, där allting är i ständig rörelse och förvandling, utgör jaget den dimension av evighet och stillhet, varifrån all rörelse blir till upplevelse.

Det område där erfarenheterna bevaras kallar Martinus för ”övermedvetandet”. Genom att övermedvetandet hör till det immateriella området kring jaget, kan det överleva vår fysiska kropps undergång – ”döden”, som vi kallar det.

Här har vi återgivit Martinus förklaring oerhört kortfattat, det finns väldigt mycket mer att säga om detta ämne. Men denna förklaring gör faktiskt föreställningarna om vår ”odödlighet” tillgängliga för en förståndsmässig prövning. Och här kommer reinkarnationstanken in i bilden.

Alla levande varelser kan nämligen, utifrån sitt övermedvetande, bilda sig en ny fysisk kropp när behovet uppstår. Efter ”döden” tillbringar individen en period i en ”andlig” värld, där vederbörande kan uppleva med hjälp av den medvetandefunktion som alltid är knuten till jaget. Vi kan alltså aldrig bli helt ”medvetslösa”. Den andliga världen är en ren tankevärld, som ger oss en form av semestertillvaro, i kontrast till det fysiska livets prövningar. Men efter att så småningom ha blivit mätt också på den formen för upplevelse, önskar sig individen tillbaka till den fysiska världens upplevelsemöjligheter.

Det är nämligen bara här som det ges möjlighet till utveckling av tankeförmågan, genom nya utmaningar i den fysiska materiens tröga värld. Längtan efter detta utlöser de automatiska energiprocesser som förbinder individens jag och övermedvetande med grundmaterialet till en ny fysisk kropp – dvs. generna i en befruktad äggcell. I vilken situation man återföds bestäms av övermedvetandets ”talangkärnor” – som innehåller essensen av det tidigare erfarenhetsmaterialet. Och därmed sluts ett kretslopp. Vi ”föds”, som man säger. (Men vi borde säga ”återföds”.)

En konsekvens av denna modell för reinkarnationen är att vi inte kan återfödas till lägre stadier i utvecklingen. Erfarenheter kan bara läggas till de tidigare och därmed utveckla oss ytterligare. Genom detta får utvecklingen en riktning – eller rättare sagt: det är just anledningen till att man över huvud taget kan tala om utveckling! Här finns den styrande mekanismen bakom all utveckling – också bakom organismernas ”evolution”.

Vart är då utvecklingen på väg? Ja, det hör till storheten hos Martinus kosmologi att också den frågan blir belyst. Men det ämnet är tyvärr för omfattande att behandla här.

Apropå detta med evigheten säger Martinus: ”Evigheten är inte något som finns utanför det levande väsendet, utan är det levande väsendets egen djupaste beståndsdel, den fundamentala axel kring vilken tiden eller livet rör sig.” (Livets bok 4, stycke 1070)


Karma eller ödeslagen

Tillbaka till menyn

Om du läst punkten om reinkarnation här intill (läs den annars gärna först), så har du kanske kommit att tänka på begreppet ”karma”, som kommer från österländsk filosofi. Det är den välkända lagen om orsak och verkan.

Martinus använder sig även av beteckningen ”ödeslagen”. Han bekräftar därmed att det finns en lagbundenhet bakom utformningen av vårt öde. Det är den lagbundenheten som åstadkommer ordningen i vårt liv (även om vi kanske inte alltid upplever det som ordning). Allt i naturen regleras av naturlagar, och lagbundenheten gör inte halt inför levande varelsers handlingar och öden.

Men om ödeslagen står för ordningen, har vi då själva inget inflytande på vårt öde? Vi upplever ju normalt att det är vi själva som ordnar vårt liv? Är det enligt denna tanke så att man bara har att foga sig i ett gåtfullt öde?

När karma och ödeslag kommit att förknippas med ”fatalism” – ödestro – så beror det på att man bortsett från den utlösande orsaken bakom denna lagbundenhet. Orsaken är vi själva. Martinus talar om vårt jag – detta inom oss som upplever och handlar – som en ”orsakslös orsak”. I kraft av vårt eviga jag och vårt övermedvetande är vi själv upphovet till vår fysiska kropp (genom reinkarnationen), liksom vi också djupast sett är upphovet till hela vår livssituation! Genom våra handlingar åstadkommer vi verkningar i omvärlden. Ödet är inget annat än vår upplevelse av de verkningar som vi själva varit orsaken till.

Ödeslagen visar alltså att vi har frihet – en fri vilja – och att vi inte är offer för ett slumpmässigt öde. Vi är tvärtom alltid dess innersta upphov och orsak. Ödet är naturens svar på vår handling. Eftersom vi själva är en del av naturen så är det oundvikligt att verkan av våra handlingar fortplantar sig tillbaka till oss själva. ”Som man sår får man skörda.” Detta är ödets kretslopp, det Martinus kallar ödeslagen.

Vad som gör att vi inte alltid tänker i dessa banor är att vi i många avseenden saknar överblick över orsak och verkan. Det kan t.ex. bero på att vi är okunniga om naturens kretslopp. Verkan kan ibland vara så fördröjd att vi inte längre förstår att koppla den till den ursprungliga orsaken. Miljöförstöringen är ju ett gott exempel på den formen av glömska. Att vi livnär oss på ett ibland olämpligt sätt kan leda till sjukdomar, men var det vårt eget beteende som var orsaken? Det kanske vi blir medvetna om först när forskningen till slut bevisar det för oss. Och därtill finns en hel värld av fysiska och psykologiska förhållanden till andra varelser, där vi sår och skördar öde utan att vara medvetna om sammanhangen.

Eftersom vårt nuvarande fysiska liv är en fortsättning på våra föregående, så får man också räkna med orsak-verkansförlopp som sträcker sig över flera liv. Det gör det naturligtvis mycket svårt för oss att kunna se en mening med ödet – att uppfatta förhållandet mellan orsak och verkan. Ödet verkar vara ”blint”. Men detta är alltså endast skenbart. Det ligger i utvecklingens förlängning att människan också kommer att bli medveten på detta område, men ännu så länge måste medvetenheten delvis vara av enbart teoretisk art. För det är inte meningen att vi ska behöva återuppliva minnen från tidigare liv. Det är inte nödvändigt. Orsaken är alltid närvarande i nuet – det är vi själva. Genom en större självkännedom får vi insikt i de ödesskapande krafterna inom oss – och kan därigenom förändra vårt öde efter vår önskan.

Och vad så med hela detta ödesspel? Vad syftar det till? Ja, eftersom vi upplever vårt öde i förhållande till en omvärld, i samspel med andra levande varelser, så kan vi inte annat än så vårt ödes skördar genom våra handlingar gentemot våra medväsen – vår nästa. Och här gäller livets stora logik för oss alla: Gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig ...

Så enkelt, och ändå så svårt! Men ödesspelet visar att vad vi gör mot andra, det gör vi egentligen mot oss själva. Därför kan vårt eget lyckliga öde i längden bara förverkligas genom att vi medverkar till detsamma för andra.


Förälskelse och kärlek

Tillbaka till menyn

Vad är kärlek? Är förälskelse detsamma som kärlek?

Hos människan av i dag blir även något så fundamentalt som ”kärleken” ofta till ett problem. Varför? Martinus ger den frågan stort utrymme i sina analyser av människans livssituation.

Det kan knappast ha undgått någon att vi lever i en tid av spruckna relationer. Martinus talar om ”de olyckliga äktenskapens zon”, ett stadium i utvecklingen där han menar att vi nu befinner oss. När religiösa konventioner och samhällets lagar inte längre lägger hinder i vägen, upplöses många äktenskap. Är detta kanske ett tecken på att kärleken håller på att dö ut?

Inledningen av ett parförhållande baserar sig normalt på en förälskelsens dragning mellan parterna. Men människans förälskelseperiod tenderar att bli allt kortare, konstaterar Martinus. När förälskelsen inte längre finns kvar, då upptäcker vi sidor hos partnern som vi tidigare var blinda för. Sprickorna mellan parterna får nu chansen att vidga sig.

Men verklig kärlek kan väl inte vara detsamma som upplevelsen av ett förblindande ”förälskelserus”? Kärlek är kärlek. Den är, som det sägs i den klassiska formuleringen, något som ”uthärdar allt”. Kärlek kan ju inte vara ett sökande av egna fördelar. Den vill alltid den andres bästa – den andre som man älskar.

Hur ska vi nu få detta att gå ihop? För att förstå människans problem på kärlekens område, måste vi med Martinus betrakta den stora utvecklingsprocess som hon är mitt inne i. Sexualiteten blir hos människan alltmer frikopplad från fortplantningen. Detta har sin grund i att vi är på väg att lämna djurriket, där sexualiteten är starkt begränsad till att tjäna artens fortplantningsbehov. Den sexuella driften avtar dock inte hos människan. Tvärtom, den frigörs ur sina biologiska inskränkningar. Bakom förälskelsen ligger den sexuella driften och behovet att tillfredsställa den hos en partner. När sexualiteten frikopplas från fortplantningen – som är familjebildningens och därmed äktenskapets grundval – blir en av följderna att förälskelsefasen hos människan i längden inte kan hållas vid liv inom äktenskapets eller parförhållandets ram. Förälskelsen kan då bara förnyas genom ett byte av partner. Detta leder oss in i ”de olyckliga äktenskapens zon”.

Det bör här påpekas att det nyss sagda inte alltid kan ses i det enskilda fallet. Det finns ju både långvariga och lyckliga parförhållanden. Människor är olika på så sätt att de befinner sig i något skilda faser inom den allmänna utvecklingen. Och där förälskelsen inte längre är levande kan andra gemensamma intressen binda parterna samman. När förälskelsens naturkraft inte längre förmår hålla ihop ett förhållande beror också mycket mer på parternas ansvarskänsla hur förhållandet ska utvecklas, om det ska bli vänskap eller ovänskap. Ansvarskänslan är dock något som spirar ur den spädare förmågan till verklig kärlek. Och här kan ju parterna ha skilda förutsättningar och förmågor.

Den reglerande faktorn bakom hela denna utveckling är den sexuella polförvandling som sker hos individen. Hos oss alla finns både en maskulin och en feminin pol, förklarar Martinus. Det är balansförhållandet mellan dessa poler som på djupet ligger bakom individens könstillhörighet och sympatiförmåga. När vi noterar att människan är på väg att bli mer ”androgyn”, beror det på att polförvandlingen håller på att ge kvinnan såväl som mannen en större balans mellan de feminina och maskulina egenskaperna. Även detta faktum gör det svårare att få det livslånga äktenskapet att fungera. Människan får vidare intressen och behov av en större frihet än vad som kan erbjudas inom ramen för hem och familj. Denna större frihet kan bara ges genom verklig kärlek, som inte vill binda partnern, utan ge frihet åt den älskade.

Det är alltså inte så att kärleken håller på att dö ut. Där förälskelsen blivit en något opålitlig representant för sympatiförmågan, där framträder i stället konturen av en verklig, opartisk kärleksförmåga hos människan, en förmåga som kommer att växa, för att så småningom bli det främsta uttrycket för hennes sympatiförmåga. I denna vår framtid kommer hon dessutom att kunna älska alla lika mycket – oavsett kön. Föremålet för den verkliga kärleken är nämligen inte könet – utan människan. Förälskelsens ”rus” kommer till slut att ersättas av en medvetandets innerliga kontakt mellan parterna, där hela kroppen tjänar som organ för den sexuella sammansmältningen.

Kärleken är alltså genom oss på väg att förnyas i sitt sätt att komma till uttryck. Från att ha varit – ja, faktiskt – en form av ”egenkärlek”, blir den så småningom en ”allkärlek” som kan omfamna allt och alla. Kärlekens problem – dvs. parförhållandets problem hos människan av i dag – är i grunden ett uttryck för spänningsfältet mellan de etablerade egoistiska och de framväxande altruistiska tendenserna inom henne.

Men är kärlek alltid förbunden med sexualitet? Man kan läsa väldigt mycket mer om ämnet i Martinus böcker. Hans förklaring av sexualitetens djupaste rötter och natur, liksom av de maskulina och feminina principerna, rör vår livsupplevelses innersta ”eld”.


Intuition

Tillbaka till menyn

Vad är intuition? Under senare tid har människans intuitiva förmåga kommit att uppmärksammas alltmer. Men våra föreställningar om vad intuition är blir ofta ganska dimmiga. Intuition jämställs inte sällan med någon form av känsla, med aningar eller med ett mer eller mindre osäkert förutvetande om kommande händelser.

Martinus förklarar att intuitionen är en av sex grundläggande funktioner hos vårt medvetande. Hos de flesta människor är intuitionen ännu inte särskilt utvecklad, och kommer till tydligt uttryck endast hos vissa individer under speciella omständigheter. Martinus nämner att det kan gälla framstående konstnärer och forskare, som vid inspirerade tillfällen kan få färdiga idéer till konstnärliga skapelser eller vetenskapliga lösningar. Som i en blixt kommer den idémässiga helheten eller kunskapen fram till dagsmedvetandet inifrån det egna medvetandet. Intuitioner är således idéskapelser eller vetande i en färdig form.

Intuitionen skiljer sig alltså från den vanliga upplevelseformen, som hämtar sitt material utifrån, från omvärlden. Bakgrunden till den intuitiva förmågan är att varje människa inom sig har ett erfarenhetsmaterial som hon inte nu har dagsmedveten tillgång till. Det har för länge sedan fallit i glömska. Detta material är oerhört omfattande, eftersom vi enligt Martinus är evigt existerande varelser. Intuitionsförmågan hämtar fram något av detta kosmiska minnesmaterial i ett slags ”glimtar”. Och ju mer utvecklad intuitionsförmågan är, desto mer färdigbehandlat och omfattande blir det vetande som på intuitiv väg kan strömma in i hjärnan.

Intuitionsförmågan utvecklas genom människans växande både när det gäller intelligensen och förmågan till medkänsla. Det är balansen mellan intelligensen och känslan som ligger till grund för individens moraliska utvecklingsnivå. Intuitionen träder därför i funktion som en följd av individens naturliga moraliska utveckling. Till en början ger intuitionen endast glimtvisa upplevelser, men den kommer så småningom att bli en dagsmedveten och viljemässigt styrd upplevelseform hos alla människor.

En mer utvecklad form av intuitiv uppfattningsförmåga finner vi hos människor som upplevt ”kosmisk klarsyn” eller ”kosmiskt medvetande”. Vissa av dem känner vi som ”religionsgrundare” eller ”profeter”, i västerlandet talar vi också om ”mystiker”. Dessa har erfarit en tidigare oanad klarsyn på livet, en upplevelse av verklighetens grundvalar. Som avslutning och exempel på något sådant återges här en del av Martinus beskrivning av sin egen kosmiska upplevelse:

”Jag började liksom kunna skåda in i själva evigheten. ... Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla utvecklats från låga, primitiva tillvaroformer till vårt nuvarande stadium, att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala och att vi sålunda alla var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. ... Vart jag än riktade min blick i ’mörkret’ blev det ljust. – Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått, och vars närmare analys jag inte här skall gå in på, hade alltså kvarlämnat det resultatet att hos mig uppstått helt nya fattningsgåvor eller egenskaper, som satte mig i stånd att – inte glimtvis, utan i ett tillstånd av permanent vaket dagsmedvetande – skåda alla de bakom den fysiska världen existerande bärande, andliga krafterna, osynliga orsakerna, eviga världslagarna, grundenergierna och grundprinciperna. Tillvarons mysterium var sålunda inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i ’den gudomliga skaparprincipen’.” (Citat ur Livets bok 1, styckena 20–21)


Ett naturligt gudbegrepp

Tillbaka till menyn

Ingenting kan som namnet ”Gud” sätta känslor i rörelse. Den religiöst troende upplever det naturligtvis positivt. För andra, som inte längre vill räkna sig till de troende, kan känslan däremot bli av negativt slag. Föreställningen om ”Gud” har ju för många blivit liktydig med vidskeplig övertro.

Det är intressant att notera att Martinus ser det som naturligt att människan utvecklas bort från de religiösa trosstadierna. Ändå har ”Gud” en mycket central ställning i hans världsbild. Hur går det ihop?

Den skenbara motsättningen löser sig när man förstår att motståndet mot gudsbegreppet egentligen är en reaktion mot den begränsade, människoliknande gudsbild som kyrkorna förmedlat. En sådan föreställning om Gud kan inte tillfredsställa människans växande logiska krav, vilket i sin tur gör att hon vänder sig bort från religionen. Hon blir ateist och materialist.

Men gudsbegreppet kan förstås på ett sätt som gör att det harmonierar med både logikens och känslans krav på förnuft och verklighetsförankring. Utifrån Martinus kosmiska analyser kan man förutsäga att gudsbegreppet går mot sin renässans: Vi kan nämligen inte komma bort från Gud, eftersom Gud är identisk med själva den verklighet vi tillhör.

Att människan skulle vara den enda medvetna och tänkande varelsen i universum är en tro som sakta men säkert håller på att överges. När människan frigör sig från sin egocentriska världsbild, där hon ser sig både som skapelsens krona och som ett kosmiskt unikum, öppnar sig nya möjligheter för tanken. Eftersom människan är en del av verkligheten, och hon dessutom är utrustad med medvetande, så går det inte längre att förneka att medvetandet är en egenskap som tillhör verkligheten själv. Beviset för detta är ju just människan själv!

Nästa steg, att förstå att verkligheten i sin helhet är levande, dvs. att den är en medveten, tänkande och kännande existens – ett levande väsen – ter sig då inte längre omöjligt. Tvärtom kommer denna tanke att visa sig erbjuda så stora fördelar att det upplevs som ett steg framåt i tänkandets utveckling. Ty med detta steg kan människan förstå vem hon själv är och på vad sätt hennes existens som levande varelse hänger ihop med den övriga verkligheten. Och hon kan förstå var livet ”kommer ifrån”.

Martinus beskriver ingående hur livsupplevelsen skapas. Den blir till genom ett växelspel, en verkan och återverkan mellan oss själva och helhetsväsendet Gud. Vi skulle inte kunna uppleva någonting utan Gud, men Gud kan heller inte uppleva något utan oss. Här har vi vid skapandets rot. Här är vi vid enheten av ”jag” och ”du”.

Guds liv uttrycker sig genom hela naturen. Vi möter det bl.a. i form av andra människor, i form av växter och djur. Men även i mikro- och makrokosmos visar sig det universella livet: Där finns en struktur av livsformer inuti andra livsformer, som bildar materia och universa för varandra. Helheten bildar ett levande kosmos, ett ändamålsenligt, organiskt uttryck för Guds liv.

Gudsbegreppet är därför inte något som människan fritt har uppfunnit. Men hennes föreställningar om Gud har skiftat under historiens lopp. Från att ha gjort sig en bild av Gud som hon format efter sig själv, och som hon tillbett och dyrkat, blir i stället människan, genom det samlade intrycket av sina livserfarenheter, till en allt tydligare bild av Gud – nämligen en medveten representant för livet.

Till sist vill vi bara uppmärksamma Martinus påpekande, att Gud varken är ett maskulint eller feminint väsen, utan har båda dessa poler i balans. För att inte bryta med gängse språkbruk använder dock Martinus ordet ”han” när han talar om Gud. Detta språkbruk bör alltså inte missförstås.


Gott och ont

Tillbaka till menyn

Varför finns ”det onda”? Det goda har vi vanligen inget problem med, men man kan väl undra även över dess orsak, eller hur? Och hur är det: Är människan ond eller god, eller möjligen både och?

Frågan om gott och ont är en problematik som människan brottats med genom hela sin historia. För den som tror på en kärleksfull Gud är det t.ex. gåtfullt hur Gud kan tillåta allt lidande. För andra blir frågan snarare hur människan kan vara så ond som hon i vissa sammanhang tycks vara. Vad kan man då säga om dessa frågor?

Först måste vi konstatera att existensen av både gott och ont är en helt nödvändig konsekvens av att vi är levande varelser. Att uppleva är detsamma som att förnimma, och att förnimma är i sin tur detsamma som att känna. Att känna betyder att vi har tillgång till både behagliga och obehagliga förnimmelser. De behagliga upplevs som ”gott” och de obehagliga som ”ont”.

Därefter kan vi konstatera, att om ”ont” inte fanns skulle inte heller ”gott” kunna finnas. All upplevelse vilar på närvaron av kontraster: ljus och mörker, värme och kyla, gott och ont. Utan det ena kan vi inte uppleva det andra. Bakgrunden av det onda är alltså betingelsen för att vi ska kunna uppleva något ”bättre” och den glädje som föds ur det. Martinus säger i sin bok Logik: ”Glädjen är nämligen ... detsamma som reaktionen av övergången från mörker till ljus, från sjukdom till hälsa, från nöd till hjälp ...” Detta är livsupplevelsens grundläggande kontrastprincip, som Martinus talar om. Om vi inte fick uppleva dagen, kunde vi inte heller uppleva natten, och tvärt om.

Tack vare ljuset från solen har vi fått förmågan att se. Utan ljuset skulle vi ju inte ha någon nytta av våra ögon. Mörkret uppstår i sin tur när solens ljus skärmas av, som i skuggan från ett föremål. Det är ju jordens skuggsida som bildar vår natt. På liknande sätt är naturens övriga energipåverkan grunden till våra andra sinnesförnimmelser. Utan denna påverkan skulle vi inte ha utvecklat sinnen. Naturens påverkan på oss är alltså ett gott i absolut mening – utan den ingen möjlighet till upplevelse över huvud taget.

Inom ramen för detta stora goda som naturen skänker oss har människan möjlighet att forma sin individuella upplevelse av gott och ont. Här handlar det om glädje och sorg, om välbehag och smärta, allt enligt principen om kontrastskapelse. Och liksom dag följer på natt, sommar på vinter, så är utvecklingsepoken från djur till människa en övergångsfas inom ett mycket större livskretslopp för individen. I denna fas sker en utveckling av medvetandet. Här tillförs intellektualitet och förmågan till medkänsla – egenskaper som ligger till grund för det stora livskretsloppets mentala dagsida, som vi är på väg emot.

Utvecklingen leder oss alltså in i ett kosmiskt ljusområde. Men med oss i livsbagaget har vi uppövade talanger och vanor från djurriket. Det är dessa självbevarelsedriftens reflexer – okänsligheten och omedvetenheten – som är förutsättningen för våldet och kriget, oavsett om det rör sig om krig mellan stater eller mellan individer. Verkningarna av dessa mentala kvarlevor, i form av det fysiska och psykiska lidandet, kastar sina skuggor över vår värld. Människans rike är ännu inte fött, men svårigheterna omkring oss är dess ofrånkomliga födslovåndor.

Ty lidandet leder till utveckling. Det åstadkommer en förstärkning av medkänslan. Den blivande människan satsar därför allt mer av sina humana krafter på att minimera lidandet. Medlidandet är nämligen, enligt Martinus, ett omedvetet återkallande i minnet av eget tidigare lidande. Det gör att vi på vissa områden inte längre ”nänns” tillfoga andra varelser något ont och i stället vill hjälpa dem ur sitt iråkade onda. Utvecklingen på detta område blir därför en självförstärkande process, som leder i riktning mot en mer human värld, alltså en mer mänsklig värld.

Är då människan ond eller god? Martinus svar är att hon befinner sig i utveckling. Det som hon förr fann gott vill hon nu i allt mindre grad kännas vid. Inom henne utvecklas den humaniserade intelligens som är kännetecknet för den riktiga människan. Djurets livsprinciper är samtidigt på väg att dö ut inom henne. Men de kommer ännu en tid att kasta sin slagskugga över hennes flykt mot ljuset – till människans värld – som är hemorten för det goda som hon nu längtar efter att få uppleva.


Vegetarisk kost

Tillbaka till menyn

Måste vi äta djurens kött för att kunna leva ett hälsosamt liv? Från näringsexperternas sida var svaret länge ett obetingat ja! På senare år har dock forskningen lett oss fram till en mer nyanserad uppfattning i frågan. Det visar sig t.o.m. finnas nackdelar för hälsan med köttdieten. Och fakta pekar allt mer på grönsakernas och fruktens välgörande inverkan på vår organism.

Lägger man till detta att allt fler människor lever vegetariskt, och inte bara uppnår ett långt utan även friskt liv, så går det inte längre att hålla fast vid en dogmatisk inställning i kostfrågan. I västvärlden kan vi se en långsam men stabil ökning av andelen vegetarianer i befolkningen. Vad ligger bakom den utvecklingen?

Redan på 1930-talet skrev Martinus sin bok ”Den idealiska födan”, där han förklarar varför den vegetariska kosten är mer hälsosam för människan än köttfödan. Han kommer där in på omständigheter som vetenskapen ännu inte skaffat sig insyn i, men som den troligen kommer att kunna bekräfta i framtiden. Hittills har nämligen Martinus analyser kunnat bekräftas av vad vi vet i näringsfrågorna. Och utvecklingen stannar ju inte upp med kunskaperna för dagen.

En annan aspekt på frågan är den etiska eller moraliska. Har vi rätt att döda djuren för att äta upp dem? Martinus svar är: Eftersom det inte är livsnödvändigt för oss att äta djuren, så är vi fria att lämna slakten och blodsutgjutelsen bakom oss. Växterna – som ju även de är levande – kan inte dagsmedvetet uppleva ett motsvarande lidande som djuren. De har ju inte lika utvecklade fysiska sinnesorgan och ett nervsystem som djuren. Därför åstadkommer man ett mindre lidande när man lever på vegetarisk kost.

Att minimera ”dräpandets princip” är vägen framåt för människan. Den humana känslan, eller förmågan att identifiera sig med andra levande varelser, växer hos människan. Det gör att köttätandet till slut blir ett moraliskt dilemma för henne, vilket i sin tur leder till att allt fler blir vegetarianer.

Svaret på vår ursprungliga fråga är alltså enligt Martinus ett nej. Vi behöver inte äta kött. Tvärtom leder köttätandet till fler sjukdomstillstånd än vi ännu är medvetna om, och dessutom medför det andra former av lidande för oss, som har att göra med de karmiska, återvändande verkningarna på oss själva av det lidande vi påför djuren. Vi kan därför uppnå stora fördelar med att lämna köttfödan bakom oss. Det största hindret för ett sådant uppbrott ligger som vanligt hos oss själva: Det är vanans makt. Smaksinnet är konservativt bundet vid den invanda maten. Men det är också allt.

I kostfrågan, liksom i andra frågor, kommer det att visa sig att vad som är moraliskt rätt också är vetenskapligt riktigt. Men för att förstå hur vetenskap och moral hör samman gäller det att gå till grunden i de existentiella frågorna. På ett djupare plan hänger även kostfrågan ihop med det större levande sammanhang som vi själva ingår i.


Pengarna och livet

Tillbaka till menyn

Pengar har kommit att spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. Pengar är ju ett bytesmedel som gör att all handel i dag flyter mycket smidigare än förr, när vi levde i naturahushållningens samhälle. Vad är det då som är fundamentalt fel med pengar?

Martinus pekar på att pengarna inte längre har rollen som enbart bytesmedel. De har dessutom i allt större omfattning kommit att bli ett medel, med vars hjälp en person kan tillägna sig värden utan att behöva prestera något eget arbete i gengäld. Tillgången till pengar har i stor skala skapat möjligheter till arbetsfria inkomster. Detta har blivit ett investeringsområde för pengar, som i allt snabbare takt – och av allt fler – sätts i system. Det systemet blir i längden ohållbart.

För att dölja och rättfärdiggöra detta bruk av pengar, brukar man säga att pengarna skapar värden, att kapitalet ”arbetar”. Men kapital i form av pengar kan inte arbeta. Det är människan som arbetar, även om arbetet numera oftast bedrivs med hjälp av verktyg och maskiner. Värdet av arbetsinsatsen, alltså lönen, ska ju sedan stå i proportion till arbetsinsatsen. Det är här penningekonomin avslöjar sitt moraliska ”underskott”: Den som uppbär arbetsfria inkomster måste ta dem från någon annan, som arbetat ihop dem.

”Maktmedlet i dag är pengar, pengar och åter pengar. Allt köps och säljs, det gäller allting som behövs för livets uppehälle. Om en människa vill leva, måste hon köpa sina livsförnödenheter, som i regel ägs av andra. Man kan inte räkna med att få föda, kläder och husrum gratis, utan måste för att skaffa sig dessa livsförnödenheter ’sälja sig själv’, dvs. sin arbetskraft och sina förmågor. Denna handel kallas yrke och är kosmiskt sett också en form av slaveri, även om den är mildare än den form där slavarna piskades och direkt köptes och såldes på marknader.” (Martinus, Kosmos nr 11 1992)

Pengarna har blivit ett maktmedel, med vars hjälp man kan få andra människor att arbeta åt sig. Men Martinus är mån om att framhålla att ingen kan klandras eller ställas till svars för dessa sakernas tillstånd. Det nuvarande penningsystemet är ett naturligt uttryck för den utvecklingsfas som människan befinner sig i. Det återspeglar några av hennes inre behov och drivkrafter. Och tills vidare fungerar därför pengarna som ett verksamt smörjmedel i organisationen av arbete och produktion. Men människornas drivkrafter och behov förändras. Därför kan penningsystemet inte i längden uppfylla vad människan behöver eller motsvara hennes krav på ett mänskligt liv. Och då kommer hon så småningom att förändra systemet.

De nu tongivande drivkrafterna hos människan inriktar henne således främst på att berika sig själv. Detta visar sig i de ”privatintressen” som utgör den ena polen inom samhällsekonomi och politik. Den andra polen är ”gemensamma intressen”, som är ett uttryck för den framväxande altruismen hos människan. Men eftersom den senare inställningen utvecklingsmässigt är av spädare natur, har den ännu inte förmått att bli en dominerande faktor i samhället. 1900-talet har också demonstrerat hur de tidiga försöken att ta makten från ”kapitalisterna” har urartat. Detta visar att tiden inte varit mogen, att människan själv inte utvecklats tillräckligt för att kunna leva upp till de nya ideal hon är på väg att skapa sig.

Men på många håll i världen har gemensamma intressen på demokratisk väg ändå kommit att spela en betydande roll i politik och ekonomi, vid sidan av privatintresset. Det är bara på demokratisk väg som de gemensamma intressena långsiktigt kan etablera sig. Historiskt har även kapitalismens framväxt gynnats av införandet av det demokratiska styrelseskicket och de mänskliga fri- och rättigheterna. Men demokratin kommer inte i längden att kunna fortleva med en växande kapitalmakt, eftersom den senare inte själv är demokratisk.

Situationen är alltså den att jordens människor är i full färd med att leva ut behovet av den form av rikedom som kan skapas i penningvärden – och blir mot den bakgrunden medveten om livets verkliga värden.


Framtidens värld

Tillbaka till menyn

En av de mest uppenbara tendenserna i dagens värld är att nationsgränserna överskrids av utvecklingen. Kommunikationer, ekonomi och teknik gör hela jorden till ett enda gemensamt samhälle. De enskilda länderna kan snart betraktas som landskap i världen, och de olika språken som skilda dialekter i dessa landskap. Vi är med om en resa in i framtidens värld.

Martinus publicerade redan 1932 sin framtidsvy över den kommande världen. Även om utvecklingen går stegvis så förutspår han bildandet av en världsadministration som en följd av internationaliseringen. Han förutser en demokratiskt tillsatt världsregering, med tillräckliga maktmedel för att kunna förhindra krig mellan folken. Och ekonomin i detta globala samhälle kommer att baseras på andra principer än i dag.

I en global värld blir det uppenbart att all handel utgör interna transaktioner inom mänskligheten. Köparen är ju därmed egentligen densamme som säljaren. Vinsten för den ene motsvaras då uppenbarligen av förlusten för någon annan. Den lokala förmögenhetsanhopning som all affärsverksamhet syftar till i dag kommer därmed att framstå som meningslös och skadlig, eftersom den leder till en gigantisk snedfördelning av de gemensamma tillgångarna. Det gör att ett gemensamt ägande av tillgångarna i världen så småningom kommer att visa sig vara den mest naturliga och rationella lösningen.

I framtidens värld kommer det att betraktas som en självklarhet att alla människor har medfödd rätt till sin andel av jordens tillgångar i form av råvaror etc. Man kommer också att eftersträva att alla människor får arbeta inom det område där hon har sina främsta intressen och anlag, och därmed kan göra sin bästa insats. Arbetstiden blir mycket kortare än i dag, eftersom en högt utvecklad automatisering av produktionen gör det möjligt. Man kommer att kunna leva på en mycket högre levnadsstandard än de flesta kan i dag.

Pengarna kommer att avskaffas, och i stället får varje människa ersättning för sitt arbete i en form som är personligt knuten till henne själv. Det är alltså frågan om ”arbetspoäng” på ett konto som endast man själv kan utnyttja för sina behov. Värdet av sådant man skaffar sig dras direkt från kontot. Det rör sig inte om något slags pengar, som kan tas ifrån en, eller lånas ut mot ränta. Endast man själv kan utnyttja kontot, intill det värde man presterat i sitt arbete. Med detta system garanteras en fullständig rättvisa, genom att ingen kan leva på någon annans arbete. Endast det personligen presterade arbetet finns som betalningsmedel.

Det väsentligaste är ändå att världen i framtiden kommer att kunna förverkliga de mänskliga ideal som vi i dag ännu bara drömmer om. I dagens värld råder fortfarande i många avseenden ett allas krig mot alla. Maktkamp, stridigheter, konkurrens och kriminalitet hör till vår vardag. De stora öppna krigen om jordens tillgångar hör också till vår tid. I framtidens globala värld kommer humanism och samarbete att kunna blomma ut på ett sätt som får dagens värld att framstå som barbarisk. Friheten, jämlikheten och broder-/systerskapet kommer att gå från slagord till en verklighet för alla. Samhället har ju inte längre några yttre fiender och konkurrenter, så all strävan kan inriktas på det gemensamma bästa till allas fördel.

Men komna så långt i denna framtidssyn reser vi nu säkert invändningen: Allt detta låter nog bra, men hur brukar det gå för utopier? Till det kan sägas: Människan kommer inte att låta sig nöjas förrän hennes djupt kända längtan blir förverkligad. Att leva kvar i barbari kommer att bli omöjligt för henne när hon ser de nya möjligheter som ligger inom räckhåll. Varför skulle hon då nöja sig med att leva kvar i mörkret?