En kort introduktion till Martinus världsbild

Martinus presenterar en överblick över tillvaron, som kan ge den förståelse av livet som länge saknats. Här finns, bland mycket annat, en förklaring av lidandets orsak och mening. De stora livsfrågorna infogas i en logisk helhetsbild, som motiverar en optimistisk livssyn.


Grundläggande i Martinus världsbild är att alla levande varelser är eviga väsen, som framträder på olika utvecklingssteg under livsresans gång. Livet har varken början eller slut. ”Döden” är en illusion. Vi tar med oss erfarenheter och talanger i bagaget från liv till liv, samtidigt som vi gör nya erfarenheter, bygger upp nya talanger och avvecklar gamla. Som jordiska människor är vi nu på väg ut ur djurriket och i färd med att etablera ”det riktiga människoriket”. Som övergångsväsen har den jordiska människan drag av både djur och riktig människa. Hon lever på en blandmoral, som delvis är djurisk och delvis sant mänsklig.


I djurriket härskar ”den dräpande principen”, som leder djuret till att i första hand tillfredsställa sina egoistiska behov. Självbevarelsedriften gör det naturligt för djuret att instinktivt värna de egna intressena mot andra varelser. För den jordiska människan är situationen delvis annorlunda. Hon har en växande intelligens, med vars hjälp hon kan analysera tillvaron och göra mer medvetna val. Instinkten har inte samma grepp om hennes medvetande som i första hälften av djurriket. Genom sin långa bakgrund i djurriket har hon dock kvar vissa av sina djuriska drag. Och hon kan nu även utnyttja sin intelligens för att viljemässigt tillgodose de egoistiska behoven.


Men egoismen motverkar på längre sikt sitt syfte i det rike vi nu är på väg att etablera på jorden. I det riktiga människoriket är nämligen altruismen den ledande principen för att skapa harmoni och lycka. Vi ser också redan att många människor är humana och inställda på att vara till hjälp för andra. Självbevarelsedriften skiftar gradvis innebörd till att omfatta ett intresse även för andras välbefinnande.

Martinus menar att ödeslagen: ”allt vad jag sår kommer jag att få skörda”, är lika påtaglig och logiskt fungerande som någon annan naturlag. Använder jag min vilja till att främja mina egoistiska behov kommer jag således, förr eller senare, att möta andras vilja, som gentemot mig uppvisar en motsvarande egoism. Då kan jag komma att känna jag mig låst, som om min egen vilja blivit beskuren.

Jag kan i stället öka min viljas frihetsgrad genom att i större utsträckning låta den ge uttryck för altruism. Så småningom kommer jag därigenom att omges av människor med en likartad inställning. Det ger mig själv en större frihet och obundenhet.


I takt med att den jordiska människan gör erfarenheter, ändrar hon gradvis kurs i fråga om vad hon vill. Egna erfarenheter av lidande och motgångar föder förmågan till medkänsla och en insikt om det ologiska i att utsätta andra varelser för ett liknande obehag. Viljan blir mer förståndsledd och mindre begärledd.

Det är ett dilemma för den jordiska människan att hon med sin enskilda eller kollektiva vilja kan initiera händelseförlopp vars konsekvenser hon felbedömer. De valda medlen leder inte alltid till målet. Men det kan inte vara annorlunda. Man kan inte i dag agera utifrån en erfarenhet man får först i morgon. Det viktiga är att vi ständigt lär av erfarenheten. Vårt val av medel för att uppnå olika mål förändras således i takt med erfarenheterna. De medel som motverkar sitt syfte avvecklas när insikter och kunskaper ökar.


Livet som vi möter det – livets direkta tal – ger de nödvändiga erfarenheter vi saknar. Intelligensen utvecklas bland annat genom studier och kampen för tillvaron. Känslan utvecklas genom de lidanden var och en går igenom på grund av sina felhandlingar. Det räcker således inte med intelligens för att bli förståndig. Medkänslan måste också utvecklas för att kunna bli en del av förståndet. Detta ombesörjs av livet genom konsekvenserna av de val vi gör. Totalt sett får var och en av oss uppleva samma mängd lidande genom utvecklingen i djurriket, även om det förvisso inte ser så ut i ett lokalt perspektiv.

Den enskilda människan brottas med Paulus vånda, dvs. att ”det goda jag vill, det gör jag inte. Men det onda jag inte vill, det gör jag”. Det djuriska vanemedvetandet tar fortfarande ofta över, även när vi vill något mera mänskligt. Det hänger samman med att vi har upplevt en lång resa i djurriket och blivit virtuoser i det rikets nödvändiga dygder. Det sant mänskliga har vi just börjat lära oss. Det krävs således tålamod och tolerans både med andra och sig själv. Det går inte att bygga upp talanger för altruism över en natt. Även här gäller regeln: ”Övning gör Mästaren.”


Martinus verk vänder sig till människor som har behov att förstå, och som kräver logiska svar på livsfrågorna, människor som anar att tillvaron inte kan vara ett resultat av slumpmässiga krafter. För allt fler måste världsbilden tillfredsställa inte bara intelligensens krav på yttre tekniska sammanhang, utan också känslans behov av mening och kärlek.

Lars-Olof Hammarberg