Frågelådan

Har du en fråga? Mejla oss på info@varldsbild.se


2007-10-06
Fråga:

Vad är främsta målet för nutidsmänniskan – att sträva efter lycka och harmoni?
Hur når man dit – några konkreta tips som går att praktisera?
Mats


Svar:
Hej!
Vi kan säkert utgå ifrån att alla människor strävar efter att uppleva lycka och harmoni. Med ”lycka och harmoni” menar vi väl helt enkelt välbefinnande, och vem skulle önska att uppleva motsatsen? Det ligger i livets natur att vi vill uppleva behag i stället för obehag.

Hur uppnår man då ett sådant välbefinnande? Med tanke på att det kan vara mycket individuellt vad vi upplever som behagligt – alla har ju inte samma tycke och smak i alla enskildheter – kan man fråga sig om det finns en gemensam nämnare för alla människor, något som skulle göra livet behagligt för alla?

Jo, enligt Martinus uppfattning finns det ett gemensam mänskligt intresse att beakta för alla människor, vilket också får betydelse för den aktuella frågeställningen. Men för den skull är inte alla människor just nu intresserade att beakta denna livets gemensamma nämnare. Var och en strävar efter lyckan för sin egen del och bortser då kanske från vad hon eventuellt åsamkar sin nästa i form av lidande. Men verkligheten sörjer för att människan förändras på denna punkt. Hon är underkastad en utvecklingsprocess genom flera liv eller inkarnationer, varigenom hon genom ödet får möta i princip detsamma som hon utsatt sin nästa för. Hon får helt enkelt uppleva konsekvenserna av sina egna tidigare handlingar. Det leder till utvecklandet av en ökad medvetenhet om och medkänsla inför nästans situation. Erfarenheterna kommer att visa att man inte kan uppnå sin egen lycka på bekostnad av andras lycka. Och därmed uppstår stegvis förutsättningarna för att människorna gemensamt ska kunna upprätthålla sin lycka – varvid alla på ett konfliktfritt sätt blir delaktiga i ett gemensamt gott.

Så egentligen sörjer verkligheten själv för att det goda och behagliga – lyckan – kommer människorna till del, inte enbart i form av den enskildes isolerade lycka, utan även som en gemensam angelägenhet för alla människor. Människan är ju en del av verkligheten och blir därför delaktig i upprätthållandet av det goda inom hennes egen sfär.

Frågan hur man uppnår lyckan tycks således starta i en förståelsens upptäcktsfärd. När vi förstår lyckan – det goda – som en frukt av verklighetens bestånd och natur blir allt en fråga om att förstå sig själv som en del av den harmoniska helhet som verkligheten utgör. Vi kan, liksom Martinus, komma till insikt om att ”allt är mycket gott”, varför det finns all anledning att älska allt och alla. Och med kärlek i sinnet förnimmer man en ostörd lycka över sakernas tillstånd, liksom även praktiska angelägenheter finner sina annorlunda lösningar.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-06-30
Fråga:
Jag har funderat på det här med de olika rikena, mineral-, växt-, djur-, människoriket o.s.v. Om allt som finns, både det vi ser och inte ser är en form av rörelse. Vilka riken tillhör då, vattnet, luften, ljuset, tankar, drömmar m.fl osynliga och synliga rörelser.
Hälsningar
Solveig Olsson


Svar:
Hej!
Du har rätt i att alla synliga, materiella företeelser representerar rörelse, och detta gäller också sådana rörelser som vi inte kan se därför att våra sinnen inte förmår att uppfatta dem. En speciell form av rörelse finner vi också i den stora utvecklingsprocess som allting deltar i, och som enligt Martinus formar sig som ett spiralkretslopp. Här återfinner vi de stadier eller ”riken” som Martinus talar om, och som vi delvis också känner igen från naturläran, nämligen mineral-, växt- och djurrikena. Men eftersom livet enligt Martinus är utan början och slut, så fortsätter utvecklingen enligt honom i ett ”riktigt människorike”, som följer efter det djurrike där vi faktiskt själva fortfarande befinner oss. Och det slutar inte heller där ...

Och så har vi då din fråga om ”vattnet, luften, ljuset, tankar, drömmar m.fl osynliga och synliga rörelser”. Var kan de placeras in i kretsloppets riken? Frågan är inte alldeles lätt att besvara, vilket bl.a. kan bero på att Martinus inte går in på detaljerna när det gäller sådana företeelser. Men det gemensamma för alla de företeelser du nämner är att de är livsyttringar. De är alltså yttringar av eller tecken på att det finns ett levande väsen därbakom, som är upphovet till de speciella materiekombinationerna eller rörelserna. Det är detta levande upphov som upplevelsemässigt går igenom kretsloppets utvecklingsstadier.

Det väsentliga i förståelsen är därför inte att t.ex. bladen på ett träd kan sägas tillhöra växtriket, utan det väsentliga är att bladen, grenarna och stammen av ett träd är en fysisk organism för ett levande väsen. Trädet är ett samlat uttryck för ett därbakom osynligt närvarande levande väsen, som medvetandemässigt befinner sig i den aningsmedvetenhet som Martinus förklarar vara kännetecknande för växtväsendets fysiska dagsmedvetande. Växten kan bara ana påverkan från den fysiska omgivningen på dess organism, medan djuret med sina mer utvecklade sinnen kan uppleva påverkan mer i detalj. Växten har därför ”vegetabilietankar”, medan djuret har ”animalietankar”. Och människorna har ”människotankar”. Men vilket stadium representerar i så fall ”tankarna”? Ja, svaret tycks bero på vilket levande väsen vi talar om.

Kanske kan ett liknande resonemang användas för de övriga företeelser du nämner. Alla är de livsyttringar som har sin orsak i djupare liggande livsfaktorer. Kanske måste det till lite kosmiskt medvetande för att man ska kunna säga något mer än så? Jag har i alla fall själv svårt att komma på något som skulle ge ytterligare upplysning i ämnet. I brist på Martinus egna bestämningar – om jag nu minns rätt – är det nog bara att fortsätta grubbla över frågan.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-05-20
Fråga:
Hej!
Martinus säger att jordmänniskorna nu är mogna att börja äta vegetarisk mat och vi vet genom karmalagen att allt det vi åsamkar omgivningen kommer igen och gör oss mer och mer ödmjuka. Det är livets tal till oss säger Martinus. Men om nu vi jordmänniskor är mogna att övergå till vegetarisk föda, vilket vi då borde vara humana nog att göra, varför gör vi inte det då i större utsträckning än vad vi gör? Det måste alltså till mer negativ energiåterverkan på oss tydligen och kan man då säga att vi nu är mogna att äta vegetariskt. Jag tror till och med att Martinus sagt att vi varit mogna en ”längre” tid.
Mvh/Roger Nygren Sundsvall


Svar:
Hej!
Jag tror att vi behöver se detta med ”mognaden” i ett stort perspektiv. Martinus framhåller att det inte längre är livsnödvändigt för människan att äta kött. Ja, han menar att det t.o.m. kan var till skada för henne, både hälsomässigt och ödesmässigt, att fortsätta med köttätandet. Hon har genom utvecklingen uppnått ett stadium där det blivit en fördel för henne att lämna ”rovdjursdieten”, och det kan vara detta förhållande Martinus avser med ”mognad”. Samtidigt visar det sig att många människor av sig själva känner att de inte vill medverka till att förkorta djurens liv, varför de gärna avstår från köttätandet. De kan därmed styrka Martinus tes om den mognad vi talar om. Och om vi ser det hela i tillräckligt stort perspektiv så kommer kanske en större, allmän övergång till vegetarisk kost att bli förhållandevis kort, historiskt sett. Om det blir så – den som lever får se – så visar det sig om Martinus har rätt i sin bedömning av människans mognad.

Martinus påpekar också att köttätandet vilar på gamla traditioner, och att det därför i stor utsträckning är frågan om ett vanemässigt beteende från människornas sida. Vanans makt är som bekant stor, så man kan nog i och för sig vara mogen för en förändring, men ändå ha väldigt svårt att lämna de väl inövade livsmönstren, och speciellt konservativa kan vi vara när det gäller vad vi ska äta och dricka. Kanske kan vi på grund av dessa vanans mekanismer tala om en ”eftersläpningseffekt”, ungefär som det formuleras i talesättet: "Anden är villig, men köttet är svagt." – Men givetvis kan det tyckas vara befogat, när man beaktar alla dessa omständigheter, att dra slutsatsen att mänskligheten ännu inte är riktigt mogen för det avgörande steget.

Och man kommer naturligtvis inte ifrån den ödesmässiga påverkan som sker genom ”livets tal”, som du nämner. Livets tal i form av våra upplevelser och erfarenheter är alltid huvudfaktorn bakom vår vilja till nytänkande. Det lidande vi åsamkar djuren återvänder i form av ett smärtsamt öde för oss själva, och erfarenheten härav gör oss förmögna till en större medkänsla med alla levande varelser än tidigare. Då kan man tala om både större mognad och större klokskap – eller rentav om visdom.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-05-05
Fråga:
Hej!
Jag är trött på att leva och vill begå självmord. Jag tror på reinkarnation och karma och undrar vad som kommer att hända mig i nästa liv, om jag tar livet av mig.
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Vill du verkligen ta livet av dig? Om du tror på reinkarnation så innebär det ju att du tror att livet fortsätter. Och om livet fortsätter så går det inte att ta livet av sig.

Det är mycket förståeligt att man kan hamna i en livssituation som man känner förtvivlan inför, inte ser någon utväg ur och därför vill slippa ifrån. Men enligt reinkarnationstanken, som Martinus förklarar den, så kommer människan som begår självmord att i ett följande liv hamna i en liknande problematisk situation igen. Då visar det sig att självmordet inte var lösningen på problemen. Så varför inte redan nu försöka hitta en annan väg ur svårigheterna?

Att ta livet av sig innebär alltså ingen långsiktig lösning på ens problem. Man kan inte komma ur dem genom att avsluta sitt liv. Därför är Martinus recept att man i stället ska försöka finna meningen med de motgångar man möter, att lära sig förstå orsaken till dem. För djupast sett ligger orsaken, enligt hans synsätt, i ens eget förhållningssätt till livet. Vårt framtida liv blir alltså inte annorlunda förrän vi förändrar vår förståelse av livet här och nu.

Vägen till ett lyckligare liv går genom förståelsen att det finns en lagbundenhet vid skapandet av vårt öde. Vi har härigenom förmågan att själva på sikt förändra vårt öde, och behöver på så sätt inte känna oss som offer för händelserna i livet. Det som i nuet kan kännas nästan oöverstigligt är i det större perspektiv som reinkarnationstanken ger bara stenar på vår väg. Vi kan lära oss runda stenarna eller kliva över dem. Och i takt med att vår förståelse av livet växer blir de ett allt mindre hinder på vägen.

Ingenting som händer oss är således meningslöst, även om det för stunden kan upplevas som både smärtsamt och orättvist. Jag skulle önska att du nu kan uppbåda en förtröstan om att det går att ta sig igenom alla svårigheter och komma ut på andra sidan med både nyttiga och användbara erfarenheter i bagaget.

Bästa hälsningar
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-04-29
Fråga:
Hej.
Er sajt är väldigt informativ om Martinus och det är ett bra batteri med frågor och uttömmande svar. Men jag har en fråga som jag inte hittar ett enkelt svar på:

Hur påverkas ens vardag när man ”bekänner sig till” (hur skall man uttrycka sig – det är ju ingen religion som jag fattat det) Martinus världsuppfattning? Exempel med livstypiska exempel skulle uppskattas, ex. om man troligen är vegetarian, nykterist, kärnfamiljförespråkare, hetero- homo- eller bisexuell, positiv till många barn, politiskt engagerad, kulturellt engagerad, förespråkare för alternativa utbildningsformer som Montessori och Kunskapsskolan, troende av traditionella religioner, passifist, fredsaktivist, miljöaktivist, kvinnosyn, firande av traditionella högtider som påsk – midsommar och jul, m.m. – Listan skulle kunna vara mycket längre.

Med vänliga hälsningar
Kent Fritzon


Svar:
Hej !
Tack för din fråga, som det nog inte finns något enkelt och tillfredsställande svar på. Som du noterat är Martinus världsbild inte någon religion eller en lära man måste följa. Martinus vill ge oss en förståelse av livets grundläggande orsakssammanhang och mening, men hur läsaren av hans böcker omsätter sin förståelse i sitt eget liv, det går nog inte att sammanfatta i några enkla termer. Hur det påverkar en att läsa och förstå Martinus är individuellt och olika för varje människa. Och hur man tillämpar det man förstått är naturligtvis överlämnat till en själv. Det finns ju heller ingen medlemsorganisation att ansluta sig till, med krav på hur man ska leva eller tänka.

Men givetvis påverkas man i sin vardag av den förståelse man förvärvar. Det blir då naturligt att man på sikt försöker inrätta sig efter de humana principer som Martinus förklarar logiken i (om man nu är på våglängd med dessa). Detta kan t.ex. leda till att man blir vegetarian och att man över huvud taget försöker minimera sådant handlande som kan skapa lidande för andra varelser.

Men Martinus är förstås inte ensam om att peka på betydelsen av medkänsla och inlevelseförmåga. Det speciella med Martinus är att han förklarar verkligheten på det sätt han gör, där kärlek och logik hänger samman som två sidor av detsamma. Den som tar till sig dessa förklaringar får helt naturligt en annan livsinställning än tidigare. Man kan känna en mening med livet som man eventuellt tidigare saknat. Men vad denna ens känsla och upplevelse sedan leder till, det kan vara svårt att formulera i termer av befintliga ”livsstilar”.

För att förstå allmängiltigheten i Martinus tänkande, och den frigörande karaktären hos detta tänkande, måste man nog läsa en god portion av vad han skrivit. Det visar sig att hans framställning inte tar sikte på att leda människor in i speciella åsiktsriktningar, beteenden eller aktiviteter. Man skulle kunna formulera det så, att man genom insikten i Martinus världsbild på ett djupare plan kommer att finna sig till rätta i livet – och ett sådant resultat kommer nog då att upplevas som tillräckligt i sig självt och gott nog.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-04-07
Fråga:
Vi är några vänner som för en diskussion om den nya tekniken, och speciellt informationstekniken som med elektromagnetismen och digitalteknik kan föra över enorma mängder tv/radio/data i luften. Detta har ju medfört att somliga hävdar att vi ”förorenar” luften och debatten går rykande het om hur mycket strålning vi egentligen tål som människor. Vissa utvecklar elallergi och vissa kan jobba på stora kraftverk utan problem. Mobiltelefonin har två motsatta läger som argumenterar om ofarlighet kontra farlighet. Forskarna är oense.

Jag och mina vänner misstänker att upptäckten och användandet av dessa medel ligger helt i linje med vad som bör ses som ”naturligt” och av godo, men att ett visst sunt förnuft i användningen måste vidtagas, samt eventuellt tekniska förbättringar. Men en sak förbryllar oss och det är att alla dessa radio och tv-program, sms, och annan information som sprids i luften dygnet runt passerar rakt igenom husväggar och våra kroppar. Är det ett nytt fenomen, eller har Martinus nämnt något om våra kroppars ”genomskinlighet”? Har t.ex tankar från andra människor, jord och kosmisk strålning alltid passerat genom människors kroppar? Finns det möjlighet för dig att ge ett perspektiv utifrån Martinus om det ligger i ”sakernas ordning” att det ska vara såhär och därmed något naturligt som vi inte måste ”skydda” våra kroppar ifrån? Vad sa han egentligen om strålning och teknisk utveckling. Är det av godo?

Många hälsningar Mikael, Martin, Frida, Maria och Lisa


Svar:
Hej !
Angående er fråga om Martinus syn på den tekniska utvecklingen, så är det bara att säga att han är i hög grad positiv till den. Han förutser ju en framtid där maskinerna ska ta över det tunga, monotona och rutinartade arbetet, så att människan kan ägna sig åt sådant hon själv finner vara mer väsentligt i livet. Men för den skull kan man inte säga att Martinus skulle vara positiv till alla former av teknik, för det finns ju även sådan som kan vara till skada för människans hälsa m.m. Men vad som är bra eller dåligt på detta område får vi själva lära genom erfarenheterna.

När det gäller strålningen från radio, tv och telefon m.m., kan man inte finna några invändningar från Martinus sida. Men det hör inte heller till hans ämnesområde att ta ställning till alla de former av teknik vi utvecklar. När det dock gäller frågan om våra fysiska kroppars förhållande till strålformig energi, förklarar han bl.a. att den fysiska materien alltid är genomstrålad av en andlig materia eller energi. Den energin gör det t.ex. möjligt för oss att utifrån vårt medvetande behärska vår fysiska kropp. Allt fysiskt fungerar alltså genom ”ande” (medvetandekraft). Den fysiska materien är inte någon absolut fast materia, utan är uppbyggd av partiklar och tomrum, där tomrummet är den dominerande delen. Även våra kroppar utgörs således i huvudsak av tomrum, vilket förklarar att strålningen i de flesta fall kan passera genom kroppen utan att vi känner av det eller har något besvär av det.

Martinus går dock inte in på detaljerna i allt detta. Det finns ju uppenbarligen också för människan skadliga former av strålning, t.ex. radioaktiv strålning. Huruvida t.ex. mobiltelefonstrålningen kan vara skadlig i mer koncentrerad form eller under vissa omständigheter får forskningen så småningom klarlägga. Det är uppenbarligen så att strålningen även kan interagera med den fysiska materien på ett ibland icke önskvärt sätt. Mitt intryck av Martinus framställning är i alla fall att det inte är något onaturligt som försiggår när människan utvecklar teknik på detta område. Radiostrålning har vi t.ex. alltid varit utsatta för, från solen och andra radiokällor ute i rymden.

Att vi upplever den fysiska världen som ”verklig”, som fast och förtätad, har ju dessutom att göra med frekvensen hos den materia som bygger upp vår kropp och våra sinnen. Det kan därför finnas en verklighet som vi inte förmår uppfatta med våra speciella sinnen, men som finns runt omkring oss utan att vi lägger märke till den. Denna andra verklighet kan då tänkas passera genom vår vanliga fysiska värld, helt utan några för oss synliga verkningar eller kollisioner.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-03-25
Fråga:
Jag svär och ljuger ibland, jag äter kött och dricker mig ofta berusad, jag känner ibland vrede gentemot min nästa samt har vissa perversa tankar ofta av lite brutala avvikelser. Hur kommer det sig att jag läser Martinus kosmologi (snart 25 år)? Är jag i min utvecklings a-vetande? Jag känner och brottas förmodligen med livsöden som Paulus gjorde för snart 2000 år sedan. ”Det goda jag önskar göra det gör jag inte och det onda jag inte vill göra det gör jag”. Hoppas att det finns ett svar över min ”slappa” mentalitet.
Vänligen Kent


Svar:
Hej!
När det gäller insikt i och förståelse av livets grundläggande förhållanden befinner sig nog de flesta av oss i vår utvecklings ”A-stadium” – med vilket Martinus avser ett nybörjarstadium. Det hela börjar alltså med att man hyser ett teoretiskt intresse för t.ex. den världsbild Martinus beskriver. Man kan naturligtvis fråga sig varför man hyser ett sådant intresse? Om man söker svaret på den frågan hos Martinus, så menar han att intresset grundlagts i ens livserfarenheter fram till nu. Och det som gäller för oss själva gäller naturligtvis också alla andra människor. Förr eller senare blir man intresserad av svaret på frågan om livets mening. Och då måste man helt naturligt befinna sig i det nybörjarstadium där man tar del av ett svar.

Att man på det stadiet inte anser sig vara fullkomlig i fråga om livsföring och moral är heller inte konstigt. Vi befinner oss ju på ett – kosmiskt sett – mindre medvetet stadium, på väg mot en större medvetenhet om livets möjligheter. För vem skulle teorin annars vara avsedd, om inte för den som har behov att förändra sin syn på livet och därmed också i förlängningen sin förmåga att leva upp till sitt synsätt?

Men Rom byggdes som bekant inte på en dag. Och att ändra sina vanor kan också vara en långsam och trög process. Först måste A-stadiet av teori och överväganden få det utrymme det behöver.

Dina funderingar över situationen tycks därför vara högst normala. Och som du påpekar har dilemmat med att kunna leva upp till sina teoretiska ideal formulerats redan för länge sedan. Så inte heller på denna punkt är någon av oss unik. Det är bara bra att odla sin självinsikt, vara realistisk och inse skillnaden mellan teori och praktisk förmåga. Men i den mån man förstår hur saker och ting hänger ihop så växer också ens möjligheter att välja väg. Det betyder inte att vi måste välja, utan att vår frihet ökar med en större medvetenhet om sambandet mellan livets orsak och verkan. Man har alltså friheten att förbli ”slapp” – men kan i längden inte vara oberörd av sin förståelse. Förr eller senare infinner sig en situation där man känner att tiden blivit mogen att ta ett ytterligare steg på vägen.

Till sist är det väl bara att påminna sig det evighetsperspektiv som Martinus vill få oss att förstå: Då är 25 år av slapphet ett nästan ingenting att bekymra sig över.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-02-10
Fråga:
Hej!
Det verkar minst sagt finnas en mängd olika tolkningar av de inom ”andliga” lärors så ofta sagda ord: ”Världen är en illusion”. Jag själv tänker med oro i sinnet att om världen är en illusion så är den ju inte heller skapad av Gud, och om världen och vårt ”vardagsliv” bara är en dröm som vi bara ska vakna upp ur fortast möjligt, så känns livet så meningslöst. Enligt vad jag har tolkat av Martinus så pekar han på att varje liten grästuva och varje enskilt ögonblick i varje individs liv är skapat av Gud och en gåva att vårda. Och att genom en evolutionär process som vi själva i viss mån kan påverka så når vi till slut, enligt kosmiska lagar, det som kallas upplysning/uppvaknande/kosmiskt medvetande.

Så det jag undrar är hur Martinus såg på ”illusionen”, dvs världen/kroppen/egot? Jag tycker själv det vore konstigt om inte egot/kroppen också vore oss givna av Gud, om än i timligt perspektiv. Har så svårt för att se på andlig utveckling som att man fortast möjligt ska härifrån denna hemska värld och lämna ett par rykande sandaler efter sig, och att vem som helst kan ”nå Gud”, bara man ”vaknar upp”, oavsett det bakomliggande evolutionära utvecklingsperspektivet och de karmiska inlärda ”läxorna”. Vore varmt tacksam för lite mer klarhet och logik i dessa frågor. Min själ upplever ångest om allt bara ska vara ett ”spel” utan mening och jag tror och hoppas att det ska finnas en skön paradoxal ”sanning” i detta som pekar mot harmoni mellan evighet/ande och tid/värld.
Tack.
Mikael.


Svar:
Hej!
Ja, hur ska man hur förstå begreppet ”illusion” i förhållande till ”verklighet”?

Även Martinus förklarar att verkligheten har en illusorisk sida. Begreppet ”illusion” tolkas ofta som en form av lurendrejeri. Men egentligen är illusionen en alldeles nödvändig faktor för att vi över huvud taget ska kunna uppleva någonting. Vi vet ju att den värld vi upplever är ett spel av energier, ett slags projektion av bilder, i princip av liknande slag som den projektion som sker vid en filmvisning eller tv-uppspelning. Filmens verklighetsprägel uppstår för oss genom ett slags bedrägeri genom synsinnet. Exempelvis upplevs en serie stillbilder som rörliga bilder. Dessutom sker vid en filmvisning mycket lite av det vi upplever i den riktning vi tittar. Där finns bara en vit yta som reflekterar ett ljusspel. Vi får själva i vårt eget medvetande sätta ihop sinnesimpulserna till en logisk helhetsbild. Vi är alltså här offer för illusionen att det verkligen händer något ”på vita duken”. Men utan illusionen ingen upplevelse av ”verklighet”. På motsvarande sätt med naturens egen projektion av energi, som genom våra sinnen kommer att upplevas som en hel värld av färger, former, rörelser, dofter, smaker, händelser etc. Och detta är det enda väsentliga: Att vi upplever en verklighet som för oss är meningsfull och pålitlig i sin ändamålsenlighet. Slutsatsen blir att utan denna projektion av energier, som för sinnena skapar en meningsfull värld att leva i, skulle livet inte vara möjligt. Visserligen är allt detta i viss mening en illusion, men endast i den bemärkelsen att det finns en djupare sanning om verkligheten, som inte själv visar sig i den upplevda bilden. Ingenting är därför här vad det ser ut att vara. Men inom livsupplevelsen är allting ändå verkligt nog, en fullt realistisk verklighetsbild som vi kan förhålla oss till och leva i.

Bakom illusionen finns dock enligt Martinus en icke-illusorisk och orubblig grund till att livet kan utveckla hela det energipanorama vi kallar ”naturen”. Det är denna bakgrund som Martinus lägger sådan vikt vid att förklara. Jag kan inte ge utrymme åt den förklaringen här, men det är viktigt att förstå att vi själva – vårt jag – är identiska med den grunden. Så det är inte i den yttre bilden eller framtoningen vi har vår identitet, utan i den bakomliggande livskärna som vi kallar ”jag”. Genom att förstå detta förhållande kan man befria sig från den oro som knyter sig till identifikationen med en förgänglig och förstörbar del av den synliga verkligheten. Vår identitet ligger i stället i vår oförstörbara existens som skapare och upprätthållare av den synliga bilden, samtidigt som den skapade bilden är ett autentiskt – om än illusoriskt – uttryck för skaparens existens.

Beträffande en av dina frågor så kan vi nu konstatera att illusionen har sitt upphov i skapelse, och att den därför i sin helhet upprätthålls av Gud, som är det helhetsväsen för vilket naturen och universum utgör organism och livsutvecklingsområde. Gud existerar alltså, liksom vi själva existerar, och vår växelverkan med Gud sker via vår egen organism till Guds stora organism, och tillbaka. Detta är ett bestående, evigt förhållande, som människan enligt Martinus uppfattning kommer att få en allt tydligare förståelse av.

Djupare sett är därför allt – precis som du tänker dig – givet av Gud. Och allt är ett meningsfullt helt, vars ändamålsenlighet det gäller för människan att upptäcka. Denna ändamålsenlighet visar sig överallt. Och vi befinner oss alla i ”det eviga nuet”, inneslutna i en verklighet där enligt det kosmiskt medvetandets klarsyn ”allt är mycket gott”.

Man behöver därför inte frukta att allt plötsligt ska visa sig vara en bedräglig dröm, bara för att begreppet ”illusion” finns med i bilden. Det finns även en lagbundenhet bakom tillvarons utvecklingsförlopp, och människan följer en ”livets väg”, där hon successivt lär av sina erfarenheter och där ingenting sker av en slump eller förgäves. Så även i det avseendet finns det stabiliserande faktorer bakom det yttre skeendet, varför man inte behöver vara orolig för att plötsligt ryckas loss ur sina sandaler. Man kan i lugn och ro nå fram till en djupare förståelse av livet precis där man står och går.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-02-03
Fråga:
Hej!
Jag undrar om stillheten:

I Martinus bok ”På kärlekens altare” sid. 60 i det femte kapitlet ”Världsalltets eviga upphov” står att läsa: ”Då absolut alla rörelser, alla skapelser, såväl som alla upplevelser har sin rot i eller utgår ifrån den ovannämnda stillheten, kan den absolut inte med rätta uppfattas som något ”intet”. Denna stillhet får därmed betecknas som ”något som är” /.../ Det skiljer sig således från allt det synliga, från allt det skapade i universum eller världsalltet, genom att vara ”skaparen”.

Då jag som person utgör en karaktär som inte blir särskilt tillfredsställd av att ana eller ens tro någonting utan föredrar vetandet som ideal. Då blir jag undrande när jag läser i Martinus bok ”Kosmiska glimtar” på sid. 8 fjärde Kapitlet ”Det existerar ingen absolut död”: ”Hur skulle rörelse kunna ha något absolut dött, något absolut livlöst, något som utgör absolut hundraprocentig stillhet eller orörlighet, till upphov? Hur kan döden vara något som helst annat än just denna hundraprocentiga absoluta stillhet och orörlighet? Om den inte är identisk med detta tillstånd, kan den inte vara identisk med döden.” Där uppstår den något provokativa men inte mindre intressanta och i högsta grad berättigade frågan: Är Gud död? Eller är döden och Gud olika former av samma sak? Eller är Gud och döden samma sak? Jag skulle kunna formulera om denna fråga ett flertal gånger till men nöjer mig med detta denna gång. Detta blev ett långt brev, redaktionen må förlåta mig detta.
Leonard Oreyard


Svar:
Hej!
Att frågan blev lång är förlåtligt. Problemet behöver ju formuleras ordentligt. Och här har vi att göra med ett delikat problem som du tydliggör.

Martinus förklarar att vi själva som levande varelser är en enhet av stillhet och rörelse. Stillheten är vårt jag, medan medvetandet och kroppen kännetecknas av en ständig rörelse och förvandling. Att jaget är identiskt med stillhet betyder att det är ett icke-skapat, immateriellt ”något” – en verkligt fast punkt i förhållande till den materiella världens föränderlighet. Detta är också villkoret för att vi ska kunna uppleva något, eftersom upplevelse innebär registering av rörelse från en position som inte själv representerar rörelse. Den stillhet som jaget utgör i förhållande till rörelsernas värld innebär dessutom att jaget inte förändras genom sina upplevelser. Jaget förblir den oföränderliga och därmed fasta punkt för vilken föränderligheten blir till upplevelse.

Men jaget är inte bara upplevaren av rörelse utan är också upphovet till rörelse. För hur skulle rörelse kunna uppstå annat än utifrån en fast punkt, som själv är i vila, dvs. utgör stillhet? – Och nu kommer vi till det problem som uppstår när vi läser det andra citat av Martinus som du åberopar. Här tycks det uppstå en motsägelse.

Énda sättet att lösa frågan, enligt min tolkning, är att tänka sig att Martinus talar om stillhet i två olika bemärkelser. I det första citatet talar han om den existentiella kontrast till rörelsen som vi i brist på andra ord kallar ”stillhet”. Här talar vi om en i den yttre världen icke-förnimmelsebar verklighet, som i sig rymmer potentialen till rörelsernas värld, och som av den anledningen måste förstås som det levande upphovet till materiens alla rörelser och till de skapade tingen.

I det andra citatet talar Martinus däremot om frågeställningen hur rörelse skulle kunna uppstå ur något som inte självt har potentialen att vara upphov till rörelse, utan som i stället förutsätts vara ”dött” – och således i bemärkelsen ”avstannad rörelse” utgör stillhet. I Martinus kosmologi kan endast något levande vara upphov till någonting. Jaget utgör alltså stillhet i just den meningen – vilket är ett betydelsefullt led i Martinus förklaring av ”livsmysteriets lösning”.

Det skulle föra för långt att här redogöra för Martinus analys av skillnaden mellan ”liv” och ”död”. Det är centralt för Martinus att analysera den skillnaden, så om man vill få ytterligare fördjupning är det bara att läsa vidare i Martinus verk. Men förhoppningsvis har detta svar kunnat antyda något om saken.

Slutsatsen blir under alla omständigheter att Gud inte är död, liksom inte heller människan är det. Allting är enligt Martinus uttryck för liv – så även ”döden”.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se också svaren på frågorna:
Varför kan en livsyttring inte vara sin egen orsak?
Hur kan något icke-skapat finnas?
Utvecklas jaget?


2007-01-27
Fråga:
Hej!
Jag har alltid uppfattat själen som mitt jag och anden som mina olika egenskaper och begåvningar på gott och ont. Går det att definiera någon skillnad mellan själen och anden med hjälp av Martinus kosmologi?
Mvh Leonard Oreyard


Svar:
Hej!
Börjar man titta närmare på Martinus användning av begreppen ”själ” och ”ande”, så flyter innebörden i många fall ihop. Ofta använder Martinus begreppen som synonymer, ungefär som vi själva gör i dagligt tal, när vi talar om det inre väsen som vi utgör bakom den fysiska kroppen. Vi syftar då på vårt medvetande, våra tankar och känslor och på det ”något” som vi själva eventuellt utgör och som kan överleva kroppens död.

Men Martinus tillhandahåller även närmare bestämningar av begreppen. Han säger t.ex. i ett föredrag:

”Livet är det osynliga något som utgör vårt jag, vårt medvetande, begär, vår tanke och vilja, medan döden är vår fysiska kropp. Den har aldrig haft annat liv än det vi själva besjälar den med. Den skulle vara ett lik i samma ögonblick vi skilde den från vårt jag. Den är det förgängliga, det tillfälliga, det timliga. Det levande väsendet består således av det förgängliga eller timliga och det oförgängliga eller eviga. Det timliga, det förgängliga eller dödliga, är alltså väsendets kropp eller organism, medan det oförgängliga, det odödliga, är dess jag, dess medvetande, tanke och vilja. Det eviga kallar vi ’ande’, medan vi kallar det timliga för ’kropp’. Om vi frånkänner det levande väsendet en odödlig ande frånkänner vi dess existens allt förnuft.”
(Materialism, ande och kropp, Kosmos nr 6 2005)

”Ande” utgör alltså här den centrala och evigt levande faktorn bakom vårt fysiska framträdande. Martinus förklarar ytterligare:

”Var är då ande? Ande utgör den kraft som i alla situationer håller all materia i rörelse såväl i makrokosmos som i mellan- och mikrokosmos. Denna kraft är som sagt synlig endast genom de reaktioner eller rörelser som den framkallar i materien. Alla former av materiekombinationer eller skapade företeelser, vare sig de är fysiska eller psykiska, skapas av ande. Ande framträder som medvetandekraft i form av vilja, och vilja är i sin tur detsamma som begär eller önskan, som endast kan uppstå i form av andlig hunger eller svält. Denna hunger kan mättas endast genom önskans eller begärets tillfredsställelse. Men hur uppstår ett sådant begär? Begär eller önskningar utlöses av en evig princip genom vilken hela världsalltets liv upprätthålls. Denna princip har jag kallat hunger- och mättnadsprincipen …”
(Guds ande över vattnet, Kosmos nr 1 1993)

Nu har vi fått två olika infallsvinklar på vad Martinus menar med ”ande”. Men vad menar då Martinus med ”själen”? Här följer ett belysande resonemang av honom:

”När vi ser ämnena i vår fysiska organism eller utanför denna, kallar vi dem ’fysiska’. När de förekommer i medvetenhets- eller själslivet, har de hittills i jordens historia varit okända, emedan de då framträder i inbördes kombinationer, där deras volym och konsistens närmast är att symbolisera som gas- eller luftformig eller är av så föga förtätad form att de helt undandrar sig direkt fysisk uppfattningsförmåga. De blir därför inte handgripliga. Man har benämnt detta tillstånd ’immateriellt’, ett uttryck som naturligtvis är felaktigt. Ingen form av ämne eller materia kan i absolut mening vara ’immateriell’. Allting är ’något’. Och ’något’ som är kan inte vara lika med ’intet’. Att ett ämne befinner sig i ett sådant tillstånd att våra fysiska sinnen inte reagerar gentemot dess natur och det alltså inte utgör något direkt, synligt hinder för vår fysiska framkomst, detta berättigar oss inte att analysera det som ’immateriellt’. Senare tider har ju visat människorna att vi i stor utsträckning är omgivna av krafter, strålar eller vågor, som vi alls inte kan se och vars existens vi därför tidigare inte anade. Det är med dessa krafters hjälp man är i stånd att skapa de s.k. ’radiovågorna’. Genom dessa ’vågor’ har man gjort det till ett känt faktum att hela skådespel, musik och sång kan passera genom vårt hus utan att hindras av väggar, stängda dörrar osv. och uppfylla vårt rum utan att vi märker det, med mindre vi knäpper på en radiomottagare. I vår atmosfär, i våra omgivningar, genom vår kropp strömmar på samma sätt många energiarter utan att vi direkt kan förnimma eller märka något av dem. Men det innebär naturligtvis inte att de är utan betydelse. Tvärtom medverkar de i högsta grad vid skapandet av grunden för hela vår tillvaro. Hela vår mentalitet eller vårt själsliv är skapat av dessa energier eller ämnen. Dessa ämnen visar sig alltså, som tidigare nämnt, i verkligheten endast vara uttryck för förlängningslinjer av de fysiska ämnena eller materierna, vilka åter [...] endast utgör förtätade medvetenhets- eller själsmaterier.”
(Livets Bog 2, stycke 294)

Med ”själen” menar Martinus alltså de andliga eller psykiska materier som bygger upp vårt medvetenhetsliv. Fortfarande förefaller dock ”själen” ibland ha samma betydelse som ”anden”. Det gör att innebörden av ”ande” och ”själ” ändå på någon punkt flyter ihop och kan förstås som två olika sidor av samma verklighet. Men en ännu närmare bestämning av vad man kan mena med ”själen” får vi i detta avslutande citat:

”De undermedvetna andliga kropparna, som utgör dags- och nattmedvetandet, är det som i framtidens andliga vetenskap kommer att framträda som det som är ’själen’. Så vi kan säga att det levande väsendet består av ett jag, ett övermedvetande, en själ och en fysisk kropp.”
(Andligt självmord, Kosmos nr 2 2000)

I detta sista citat nämner inte Martinus ”anden”, men vi kan nu gott tänka oss att jaget och övermedvetandet tillsammans utgör ”anden”, varför vi här till slut har att göra med ande, själ och kropp.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2007-01-20
Fråga:
Hej!
Solveig frågar den 20/11-04 om mänskligheten som blir fler och fler o.s.v. I svaret säger Jan-Erik

Tillbaka till frågorna
att själar från andra planeter inkarnerar på jorden för att ta del av en på jorden forserande utveckling mot kosmiskt medvetande. Min fråga blir då: Dessa väsen som inkarnerar på jorden för att ta del av denna forsering/utveckling av det kosmiska medvetandet. Är det meningen att de ska återvända till planeten de kom ifrån för att sätta igång samma utveckling där som här. Och står då deras utveckling på en nivå som vi på jorden levde i för,låt oss hypotetiskt säga femhundra år sedan.
Mvh Leonard Oreyard


Svar:
Hej!
Det är riktigt att människor som föds på jorden kan vara mer eller mindre tillfälliga besökare under en viss period när individens och jordens utveckling passar ihop. Man kan därför tänka sig att somliga kommer att återvända till sin ursprungliga hemvist i universum – eller möjligen till ett nytt kosmiskt boställe. Tyvärr har inte Martinus skrivit något närmare om den saken. Han skisserar de övergripande principerna för utvecklingen, men alla de detaljer som vi gärna skulle vilja ha belysta lämnar han åt framtiden att besvara. Så vi får tänka själva i den här saken.

Det kan då vara som du föreslår: Kanske ska somliga återvända till sin ”hemplanet” för att medverka till en utveckling där, med den lärdom de har med sig från jorden. Vilken tidsmässig/kulturell skillnad mellan planeterna vi ska tala om, det är svårt att spekulera i. Men vi får väl tänka oss att skillnaden inte bör vara alltför stor, om det ska finnas rimliga anknytningspunkter mellan planeternas mänskliga kulturer. Det väsentliga är ändå principen att utvecklingen går från primitiva stadier till mer utvecklade, i intellektuell och moralisk mening.

Att man kan tänka sig något sådant vilar förstås på förutsättningen att man accepterar tanken om reinkarnation, dvs. att livet är evigt och att vi med vissa mellanrum återföds till den fysiska världen. Vår utvecklingsväg kan därigenom följa vad Martinus kallar ”kosmiska utvecklingsbanor”, vilka kan sträcka sig över flera planeter. Det är här frågan om interplanetariska samband som vår vetenskap ännu inte haft möjlighet att upptäcka. Som bekant är det först ganska nyligen som forskningen funnit att det även finns planeter i andra solsystem än vårt eget.

Martinus har också gett den upplysningen att mänskligheten i framtiden kommer att omfatta ett mindre antal individer än i dag. Så vi får tänka oss en emigration till andra platser i universum för dem som då inte längre har något att lära av sin vistelse här på jorden.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se också svaret på frågan:
Hur kan antalet människor på jorden öka?


2006-09-24
Fråga:
Tillvaron består av motsatser som födelse - död, glädje - sorg, sjukdom - hälsa, krig - fred. Hur skall enbart fred kunna härska på jorden om det alltid finns en motsats ?
Ingemar Forslund


Svar:
Hej!
Jag förmodar att din fråga gäller det framtida tillstånd av en verklig och varaktig världsfred som Martinus skriver om. Hur kan freden bli bestående, om dess motsats kriget försvinner? Enligt Martinus finns det alltid en motsats eller kontrast till alla tillstånd. Utan det ena kan inte det andra upplevas. Alltså verkar det som att ett fredstillstånd inte kan vara hållbart i längden.

Din fråga tycks peka på en motsägelse i Martinus förklaring av kontrastprincipen. Och det är därför bäst att börja med att påpeka att inga upplevelsetillstånd är eviga, enligt Martinus. All upplevelse fordrar närvaron av sådana kontraster som du ger exempel på. Det är helt riktigt. Utan den ena kontrasten skulle vi inte kunna uppleva den andra. När det gäller freden som en kontrast till kriget, så råder inget undantag från principen, men vi får då tänka oss hela förloppet i ett mycket stort sammanhang.

I vår utveckling från djur till begynnande människa har vi under en mycket lång period varit med om den s.k. kampen för tillvaron. Genom sina instinktiva, egoistiska tendenser har den blivande människan deltagit i många olika former av kamp och krig om makt och olika värden. Man kan här tänka sig miljonåriga epoker av väsendets förkovran i ”den dräpande principen”, som Martinus kallar det. Genom de smärtsamma erfarenheterna av denna kamp uppstår hos den blivande människan den mättnad och avsky för kriget, som ligger bakom hennes växande humana sinne och förmåga. Det är genom tillväxten av detta sinne hos de enskilda människorna som en verklig fred på jorden blir möjlig. Martinus förutspår därför att utvecklingen går in i en ny fas när människan helt och hållet levt ut krigstillståndet i sitt eget sinne. Då inträder ”det riktiga människoriket”, vilket bl.a. kännetecknas av att det på jorden uppstår en varaktig världsfred. Och detta människorike är då bara inledningen till en vidare utveckling för människorna in i högre former för intellektualitet, kärlek och fred mellan levande väsen. även här får vi tänka oss att det blir frågan om miljonåriga epoker av upplevelsemöjligheter.

Om vi nu kan tänka oss utvecklingen i detta stora perspektiv, så har vi här de två stora motsatserna kriget och freden representerade inom en helhet. Krigsepoken och fredsepoken uppträder visserligen inte samtidigt, utan den ena ligger till grund för upplevelsen av den andra, om man ser det i ett större tidsperspektiv. Det fungerar på i princip samma sätt som att natten efterträds av dagen. Och natt och dag bildar en helhet i form av ett kretslopp. Kriget blir som kontrast till freden närvarande i fredsepoken i form av det samlade erfarenhetsmaterial av kriget som individen bär inom sig och som gör henne till en fredsvarelse. Men som Martinus visar är inte heller detta tillstånd evigt. Det finns inget tillstånd där livet tar slut genom att inte förändras. Liv innebär alltid att kontrastprincipen verkar och leder till nya upplevelser. Så en gång i framtiden kommer också upplevelsen av freden att bli mättad hos de levande väsendena. Och det kommer att väcka längtan efter en motsatt livsform, vilket startar ”invecklingen” i nya former av upplevelser av ”kampen för tillvaron” – men alltså först när väsendet själv längtar efter det, när det upplevt freden till leda. Vi får alltså tänka oss att den krigets utvecklingsepok som vi nu själva varit igenom för länge sedan haft sin upprinnelse i vår egen mättnad av en föregående lång och genomgripande fredsepok.

Ibland kräver uppenbarligen motsaterna väldiga förlopp för att visa sig i sin fulla omfattning. Det väsentliga är att kontrastprincipen alltid verkar. Utan den skulle det varken vara möjligt att uppleva krig eller fred, eftersom de är sinnestillstånd som betingar varandra. Utan kriget skulle vi inte kunna ha någon föreställning om eller längtan efter freden. Vi skulle inte då värdera freden som något ytterst eftersträvansvärt.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2006-01-07
Fråga:
Vad kan vi be om? Jag har läst Martinus bok ”Bönens mysterium”. Vad jag förstår av den är att den enda bön vi egentligen behöver är ”Fader vår”.

Enligt ett kopierat utdrag jag fick av en bekant, där Martinus svarar på en fråga om bön, är det ”ingen idé” att t.ex. be om tillfrisknande när man är sjuk etc., för är det så att man behöver detta för sin vidare utveckling så är det så... Vad man kan be om är stöd och hjälp att klara av situationen.

Själv har jag husdjur som betyder oerhört mycket för mig. Nästakärleken må vara ett mål, men på den nivå just jag befinner mig känner jag att jag lär mig så mycket om kärlek genom att ge och finnas till för levande varelser – i form av djur. Gott så för mig. Jag får ta fler steg i nästa liv! Praktiskt exempel: Jag älskar mina husdjur och ber om beskydd för dem. Jag känner mig trygg och säker i detta. Det ger livet en ytterligare dimension; jag ger dem det bästa jag har av kärlek och omvårdnad och vill innesluta dem i ett gott universum... Det fungerar inte – jag har förlorat två av tre av dem genom olyckshändelser.... Att be om beskydd är kanske trivialt nonsens som vi omedvetna människor tror oss kunna be om och få ?

Jag ber fortfarande men utan den tillit jag hade tidigare..
Hur ska man be? Vad kan man be om? Är det endast att klara de prövningar man utsätts för?
Isa


Svar:
Hej!
Enligt Martinus är bönen ett sätt för människan att skapa en tankemässig kontakt med det universella väsen vi lever i. Vi får här tänka oss Gud som världsalltets levande helhet, ett om sig självt medvetet levande väsen. Gud är dessutom medveten om sina delar, de levande väsendena. Vi är själva dessa levande delar av Guds existens och liv. Därför lever vi också i en ständig växelverkan med Gud – vi möter Gud i form av vår omgivning – men i många fall utan att vara medvetna om förhållandet eller i avsaknad av en klar förståelse av att Guds existens är förutsättningen för vår egen existens

Medan Gud är medveten om oss behöver vi själva inte alltid vara medvetna om Gud. Men vi kan göra oss medvetna om Gud. Martinus rekommenderar då bönen som ett sätt att från vår egen sida skapa ett medvetet förhållande till Gud. Bönen blir – t.ex. som den uttrycks i ”Fader vår” – en form av meditation över Guds natur. Bönen är då ett sätt att göra sig gudsmedveten. Martinus menar att vi så småningom kan uppnå ett lika levande medvetet utbyte med Gud som vi nu har med människor i vår omgivning. Vi kommer därigenom att stabilisera och stärka vår förståelse och vårt utbyte av livet. Ty Gud är själva livskällan. Allt vad vi förvärvar i form av livserfarenheter är Guds tilltal och gåva till oss.

Sett i detta perspektiv blir bönen något mer än vad vi vanligen lägger in i begreppet, när vi t.ex. ber eller önskar att det ena eller andra ska hända eller inte hända. Men för den skull ska vi inte avstå från att ge uttryck för våra egna behov och önskemål i bönen. Man kan be om vad som helst, påpekar Martinus. Men vi får också förstå att alla böner inte kan besvaras på det sätt vi önskar oss. Guds vilja är ju överlägsen människans vilja i fråga om vad som på sikt är av godo eller till nytta för oss själva och för den naturens ordning som vi ingår i. Innebörden av detta är att man genom bönen – gudsmedvetenheten – också behöver inställa sig på osjälviskheten – det som är bäst för helheten – med tillit till att Guds vilja är uttryck för kärlek.

Om tankeinställningen ”ske inte min, utan din gudomliga vilja” finns med i bönen, så har den paradoxalt nog en större verkan, förklarar Martinus. Ty därigenom blir vår bön eller önskan mer i samklang med Guds perspektiv på livet. Så även om vi i bönen kan ge uttryck för alla våra personliga problem, önskningar och behov, så får vi samtidigt tillfälle att försöka leva oss in i detta större perspektiv på livet.

Om vi nu tänker på dig och dina husdjur – som du naturligtvis önskar allt gott – så vet vi inte vad som är det bästa livsödet för dem. Djuren lever i djurriket, där de ska ta del av livets påverkan på ett sätt som är mest till fördel för deras egna behov och livsbetingelser. Djuren ifråga har sin egen natur och sitt eget ödesmönster som sin livsgrund. Vi kan inte förvänta oss att Gud ska åsidosätta allt detta för vår skull. Vi är nog tvungna att medge att vi inte har den överblick över livet som gör att vi själva kan avgöra vad som är bäst för allt och alla på lång sikt. Vi får nöja oss med att studera och lära oss förstå naturens stora ordning, som vi inte själva är skaparen av.

Men därav följer inte alls att din bön för dina husdjur är ett trivialt nonsens, enligt vad vi kan förstå av Martinus förklaring. Vad kan vara bättre än att som du ge djuren din kärlek och omvårdnad utifrån en önskan om ”att innesluta dem i ett gott universum”? Därmed framgår klart din goda vilja, som Gud kan foga in i sin goda vilja. Vad detta leder till på längre sikt, det får vi människor hålla öppet ...

Din tanke och strävan tycks vara fullt förenlig med att vi alla är inneslutna i ett gott universum. Men har vi en fullständig tillit till att universum är gott? Genom bönen får vi möjlighet att öva oss i en tillit som vi kanske inte känner oss helt säkra i. Den tilliten kan vara just vad vi behöver för att klara av de prövningar vi möter i livet.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2005-10-29
Fråga:
Vad är juniorsamhällen, hur stora kommer dom att bli? Är t.ex Christiania ett sådant?
Mogge


Svar:
Hej!
Med ”juniorsamhälle” menar Martinus den framtida humana inrättning som kommer att ersätta de fängelser och straffanstalter som vi har i dag. Juniorsamhället kommer att vara ett samhälle inom samhället, där människor som begått brott kan leva ett så normalt liv som möjligt. Men alltså med en avskärmning från det omgivande större samhället, vars moral och lagar de ännu inte är helt på våglängd med. Martinus påpekar att de s.k. brottslingarna inte är några ”onda” människor, utan ”yngre bröder” i utvecklingen. De har ännu inte gjort tillräckliga erfarenheter, som avhåller dem från att begå brott eller åsamka andra människor lidande. Därför behöver samhället skydda sig mot deras brottsliga handlingar, men det är då viktigt att inte agera utifrån tankar om straff och hämnd. En human syn på brott och brottslingar förstår att det är frågan om människor i utveckling, och man bör därför skapa så goda betingelser som möjligt för individernas utveckling på det mänskliga området. Juniorsamhället ska alltså vara ett samhälle inom samhället, där man kan leva ett så normalt liv som möjligt, och samtidigt lära sig leva på ett sådant sätt att man kan återgå till ett liv i det större samhället. De omhändertagna ska därför få tillgång till utbildning och den övriga mänskliga stimulans som de är i behov av för att komma på rätt spår. Men alltså utan den frihet som gör det möjligt att begå nya brott.

Alternativsamhället Christiania i Danmark är knappast ett juniorsamhälle i Martinus mening, även om man eventuellt kan peka på vissa drag som påminner om något av det som Martinus skriver om. Storleken på ett juniorsamhälle anger han inte, men man får anta att det krävs en viss omfattning för att livet där ska bli tillräckligt innehållsrikt och omväxlande.

För att ge en tydligare bild av vad Martinus menar vill jag citera en text ur hans stora verk ”Livets bok”, där han behandlar ämnet: Han inleder med att konstatera att brott eller förbrytelser i absolut mening inte existerar:

”Vilken handling ett väsen än begår, så kan den endast vara en produkt av det utvecklingsstadium som dess upphov befinner sig på. Om denna handling består i att mörda, dräpa eller på annat sätt skada väsens organismer, om den är att vara till förtret för andra väsen, om den är att ljuga, stjäla eller bedra, om den är att underkuva andra levande väsen och leva högt på deras prestationer, om den är att förtala eller smutskasta en annan människas namn och rykte, om den består i avund, svartsjuka och missunnsamhet, om den består i hat och hämnd, ja, på vilket sätt den än avser att göra andra väsen något ont, så är denna handling absolut inte i någon grad en ’förbrytelse’. Vilken handling det än är fråga om, så kan den absolut bara existera som ett resultat av det speciella utvecklingsstadium som oundvikligen är fundament för dess upphovs handlingssätt. Hur skulle väl väsendet kunna handla utifrån något annat utvecklingsstadium än det som för ögonblicket bildar grunden för uppkomsten av dess speciella tankearter och viljeföring, manifestationer och upplevelser? Detta betyder naturligtvis inte, att man inte bör skydda sig mot andra väsens farliga, djuriska anslag. Tvärtom – men detta skydd skall inte utlösas genom vrede, hat eller bitterhet. Det bör enbart utlösas genom humanitet eller kärlek samt i förståelse för ifrågavarande väsens outvecklade eller ofärdiga tillstånd. Därför kommer hela det nuvarande bestraffnings- och avrättningssystemet att i den nya världskulturen helt avskaffas och ersättas med avspärrade statliga områden med institutioner för vägledning, skydd och uppfostran av dessa mänsklighetens minst utvecklade och i kulturellt avseende ännu föga bemedlade väsen. Här kommer de inte att kunna ställa till förtret för andra väsen, och själva är de beskyddade för andras oförstånd, vrede, hat och hämnd. Deras tillvaro blir inom dessa institutioner ett fritt liv, bortsett från de skyddsanordningar som upprättats för att hindra deras djuriska eller ofärdiga natur från att ta sig livsfarliga, blodiga uttryck gentemot omgivningen. Med undantag för denna spärr på deras för andra väsen farliga natur kan de här så mycket som möjligt leva i kontakt med en för dem avpassad normal kulturutveckling. Inom dessa institutioners område skall det alltså finnas bibliotek, skolor och läroanstalter. Det skall finnas möjligheter till forskning och studier. Dessa väsen kommer således allt efter förmåga att kunna utveckla sig i konst och vetenskap på såväl det fysiska som det andliga området. De skall kunna leva i äktenskap, skall kunna odla sin eventuella hobby, skall kunna ägna sig åt sport, gå på institutionens teatrar, biografer och andra lämpliga nöjesanordningar. Och efter hand som de vuxit ifrån eller blivit befriade från sina för andra livsfarliga naturer, övergår de automatiskt till det fria samhället. Den så kallade ’förbrytarvärlden’ eller ’samhällets undre värld’, som samhällena i dag för krig emot och vars väsen man bestraffar och avrättar – vilket i själva verket är en överträdelse av Bibelns femte bud eller humanitetens absoluta lagar – existerar inte alls i den begynnande verkliga fredens världskultur, liksom det överhuvud taget inte finns några ’förbrytare’, eftersom man tack vare kosmiskt vetande inte kan uppfatta något enda väsen som ’förbrytare’. Alla väsen som i dag går under denna beteckning uppfattas i stället som väsen, vilka i utvecklingen ännu inte nått det stadium som för det övriga samhället bildar auktoriserad moral och auktoriserat rättsväsen. Det är självklart att dessa mindre utvecklade väsen inte med själ och hjärta helt kan uppfylla denna auktoriserade moral och detta rättsväsen. Det är därför man i det kommande fredens världsrike har en kulturutvecklingsstat i staten. Man förstår här Kristi ord: ’Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.’ "
Livets Bog 7, stycke 2658:22

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2005-07-05
Fråga:
Hej Jan-Erik

Tillbaka till frågorna
!
Jag har en undran om hur mycket och vad man egentligen kan påverka medvetet. Tänker på beteenden och mönster (som ofta verkar vara c-vetande). Till exempel detta med att bli irriterad, tänka kritiskt eller bli deprimerad. Alla dessa egenskaper är jag någorlunda välförsedd med, åtminstone periodvis, men också väldigt trött på. Problemet är att det är svårt att uppleva att det går framåt, trots ansträngningar. Jag brukar roa mig med att ibland vända på olika tankar, t ex att tänka att de flesta barnen blir bra och ansvarsfulla vuxna TROTS att vi tjatat på dem, inte tack vare. Kan det vara så med oss alla, att vi blir till Guds avbild TROTS våra ansträngningar inte tack vare....om man nu hårddrar det hela? :-) Jag har en minnesbild av att Martinus någonstans i Livets Bog uttrycker att det ibland krävs ”en ansenlig viljestyrka” för att komma tillrätta med vissa beteenden, vilket då skulle tyda på att det lönar sig med ansträngningar. Å andra sidan uttrycker han till Bertil Ekström (i boken ”Martinus som vi husker ham”) att Bertil bara ska fortsätta med sina arga utbrott eftersom han förr eller senare kommer att tröttna. Kan du bistå mig några tankar om detta? Det blev visst lite långt...
michael rydh


Svar:
Hej!
Din fråga är naturligtvis av allmänt intresse, eftersom varje människa, var och en på sitt sätt, blir konfronterad med det problem du tar upp. Vi besitter alla vad Martinus kallar ”c-vetande” på detta område, dvs. ett vanemedvetande utifrån vilket vi reagerar mer eller mindre automatiskt eller instinktivt i situationer som upplevs som hotande eller utmanande för vår självkänsla. Martinus påpekar att man inte behöver tänka för att bli arg. Det går oftast av sig själv. Däremot kan vi på ett helt annat sätt behöva anstränga oss för att mobilisera ett tänkande varigenom vi kommer tillrätta med vår ilska och våra kanske överilade handlingar i den känslomässiga affekten. Vi finner att vi ibland behöver ”lägga band på oss själva” för att kunna reagera mer rationellt. Det visar att människan just nu befinner sig i ett övergångsskede mellan sitt tidigare liv i djurriket och det verkligt mänskliga liv hon är på väg emot, präglat av förståelse och kärleksfulla relationer. Den övergången är ett naturligt led i utvecklingen, varför vi här har att göra med en allmänmänsklig problematik, nämligen att vi ibland gör – eller enbart tänker – det ”onda” vi inte vill, i stället för det ”goda” vi önskar.

Ett sätt att börja komma tillrätta med sina ”misslyckanden” är då att förstå att det är oundvikligt att vi emellanåt misslyckas i våra ambitioner, eftersom vi till följd av en helt naturlig utveckling inte kan vara eller reagera annorlunda i nuet än vi gör. Vi får alltså försöka försonas med tanken att vi präglas av vårt förgångna. Självbevarelsedriften dikterar i viss mån fortfarande våra reaktionsmönster. Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan är att vi genom utvecklingen får skörda frukterna av den antagonistiska livsföring som kan vara rationell i djurriket, där den enes död är den andres bröd. Dessa frukter är detsamma som det lidande som en sådan livsföring för med sig. Och lidandet leder, enligt Martinus, till utvecklandet av förmågan till medkänsla och inlevelse hos människan, som ligger till grund för humaniteten. Den andra sidan av saken innebär därför också att människan inte kan förbli nöjd med sina vanemässiga reaktionsmönster, eftersom de skapar en konflikt inom henne själv, vilken ger upphov till känslomässiga problem. Och därmed går utvecklingen vidare på ett nytt sätt.

Medkänslan gör att människan på alltfler områden inte nänns utsätta medvarelserna för smärta eller lidande av något slag. Det gäller även på de mänskliga relationernas område, där man kan få dåligt samvete av att ha reagerat med instinktiv ilska, hårda ord eller handlingar. I efterhand inser vi att vi i visst avseende inte ”var oss själva”. Vårt inre perspektiv på oss själva säger oss tydligen att vi även kan vara ”oss själva”. Det gamla vanemedvetandet med dess reaktionsmönster upplevs som mindre önskvärt, som något vi önskar lägga bakom oss, eftersom det inte representerar det mänskliga sätt att vara som vi hellre vill förknippas med.

Detta var den allmänna bakgrunden till den situation där man, som du, upplever sig trött på detta ”att bli irriterad, tänka kritiskt eller bli deprimerad”. Och här får vi då kännas vid otåligheten, när vi trots ansträngningar inte tycks kunna övervinna det gamla tänkandets alla automatfunktioner. Är det då av någon betydelse att man anstränger sig för att försöka etablera ett nytt tänkande och handlande? Kan man inte bara låta utvecklingen ha sin gång och lita till att nya förmågor spirar upp av sig själva?

Jag har uppfattat Martinus så att han menar att det krävs en egen ansträngning. För människans del gäller att hon medvetet kan medverka i sin egen utveckling, något som det egentliga djuret varken kan eller behöver göra. Detta är alltså det pris vi får betala för att höja oss över djurrikets mer omedvetna livsform. Och det visar samtidigt att vi har frihet. Det finns ju en valsituation här: Antingen leva ut de instinktiva reaktionerna, och mentalt eller fysiskt slå tillbaka när vi känner oss hotade, eller att finna en annan och mer mänsklig utväg i den situation vi möter. Hur vi väljer att handla kommer dessutom att bestämma vårt eget kommande öde. Ty som man sår får man också skörda. Därigenom återvänder bara problemen till oss på nytt. Till slut beror därför allas vårt gemensamma öde på att vi lyckas finna andra former för det mänskliga umgänget, än dem som vilar på djuriska traditioner. Och vem kan etablera dessa nya former annat än människan själv?

Men det gäller också att vi inte behöver bli förtvivlade över våra egna tillkortakommanden eller deprimerade av tanken på vår egen olycka. All utveckling av något nytt går genom stadier av försök och misslyckande. Även av misslyckandet får man erfarenheter som gör en klokare. Ty inriktningen är ju klar: Man väljer ju inte att bli kvar i ett lidande som man kan finna en väg ut ur. Martinus kunde alltså med tillförsikt råda den argsinte att fortsätta vara arg, eftersom han kunde förutse att ett sådant tillstånd i längden inte kan vara tillfredsställande för någon. Och han kunde på goda grunder förutse att den drabbade själv skulle finna vägen ut ur sitt lidande. Dessutom hade Martinus skrivit tjocka böcker om just denna väg.

Vi får påminna oss att ingen är ensam i sin upplevelse av det mänskliga dilemma som du pekar på. Inom mänskligheten utvecklas därför ständigt nya redskap för att hantera livssituationen, och en dag kanske vi finner just det redskap vi själva behöver eller kommer i den situation som för oss kan vara den rätta för att bättre hantera dilemmat. Här är även den världsbild som Martinus beskriver till nytta. Den visar att det aldrig är försent för någonting, eftersom vi befinner oss i ett ”evigt nu”, där allt som händer djupast sett är till vår fördel. Genom att uppfatta och förstå livets storslagna logik finns förutsättningen för att man ska kunna lyfta sig själv ur tillfälliga mentala svackor och nå en djupare självkännedom.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


Fråga:
Hej!
Hur kan människans personlighet påverka hennes hälsa?
Mahsan


Svar:
Hej!
Martinus skriver inte så mycket om människans personlighet eller om olika personlighetstyper. Han befattar sig mer direkt med vårt sätt att reagera och tänka – alltså med den sinnesgrund som uttrycker sig genom personligheten.

Som levande varelse är människan en ”kosmisk kemist”, som har olika medvetandeenergier till sitt förfogande. Med sitt tänkande kan hon blanda dessa energer på ett uppbyggande eller nedbrytande sätt, vilket till slut även kan få sina effekter i form av kroppslig hälsa eller sjukdom. Genom tänkandet sänder vi ut en livskraft som genomströmmar organismen. Med ett olämpligt sätt att tänka blir den kraften till en dödskraft, som på lång sikt kan underminera organismens vitalitet. När det gäller reaktionsmönster och tänkande som hänger ihop med hälsan, så uppmärksammar Martinus framför allt två sinnestillstånd som är negativa för hälsan.

Det ena sinnestillståndet är detta som visar sig i hat, ilska och vrede, vilket alltså långsiktigt kan ta sig uttryck i kroppslig sjukdom. Den medvetandeenergi som framför allt hänger ihop med nämnda sinnestillstånd kallar Martinus för ”tyngd-” eller ”explosionsenergin”. Detta är den utåtriktade dynamiska kraften, vilken normalt ger oss förmågan till ändamålsenlig dynamisk rörelse. Men när vi känner hat, ilska och vrede blir denna energi överdimensionerad inom organismen, och verkningarna på organismens mikronivå blir en form av sönderslitning. Det är därför inte hälsosamt att vara arg för ofta.

Martinus uppmärksammar även en annan tankeart med nedbrytande verkningar. Han kallar den ”martyrskap”. Det är frågan om det tillstånd där vi anser oss orättvist behandlade och på ett överdimensionerat sätt tycker synd om oss själva. I detta fall är det ”känsloenergin” som kommer att få övertaget i tänkandet, och följden kan bli en depression, också med sina nedbrytande effekter i kroppens mikrokosmos.

Som motvikt till dessa lidandeskapande tänkesätt finner vi ett sinnestillstånd och tänkande som representerar en form av harmonisk jämvikt mellan medvetandeenergierna. Ett sådant tänkande är just uttryck för ett harmoniskt sinnelag, en ljus och glädjefylld syn på livet. Glädjen är här källan till den uppbyggande livskraften, genom vilken kroppens alla celler och organ får en form av mental ”näring”, vilket på sikt stärker vår hälsa och immunitet mot sjukdomar.

Nu kan ett sådant harmoniskt tänkande säkerligen verka svåråtkomligt för många av oss. Och det är ju inte Martinus avsikt att vi ska suggerera oss själva till ett sinnestillstånd som vi egentligen inte känner oss motiverade att hysa. Det är naturligtvis trevligare att vara glad än ledsen, och vi kan ha viss nytta av metoder för att få oss själva att åtminstone tillfälligt lämna vår eventuella negativitet och svartsyn. Men det som i långa loppet fäller avgörandet, om vi ska lyckas finna harmonin i tillvaron, är ändå frågan om det finns en verklig och logisk grund för en ljus syn på livet. Och det finns det, enligt Martinus. Det är en sådan logisk grund Martinus vill visa oss på med sitt författarskap. Livet är i grunden enbart på gott, hävdar han. Att vi uppfattar och förstår detta goda, det blir på sikt avgörande för om vi ska komma på våglängd med harmonin i tillvaron och därmed själva kunna se ljust på livet.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se också svaret på frågan:
Kan tänkandet påverka hälsan?

 


2005-02-27
Fråga:
Hej!
Jag har funderat på minnesenergin. Är det så att alla våra upplevelser, varje liten tanke och handling, finns kvar i det kosmiska minnet en evighet efter det att vi upplevt den? Eller försvinner dom efter ett tag? Om det är så att jaget aldrig kan glömma, hur var det då med ”att allt skapat ska förgå”? Upplevelsen är ju skapad, och om jaget aldrig kan glömma den så stämmer ju inte det påståendet! Å andra sidan, hur skulle jaget kunna glömma någonting? Upplevelsen samlas väl i X2, och vad jag förstått av X2s förhållande med X1 så ”glider” den ena över till den andra. Innebär inte det att minnet av upplevelsen inte kan förgå då det inte finns någon annan energi som kan ”förstöra” den i ”närheten” av jaget?
Johan med huvudbry...


Svar:
Hej!
Enligt vad jag kan finna är Martinus inte helt tydlig i frågan hur länge vi kan minnas sådant vi varit med om. I inledningen av Livets Bok nämner Martinus att en individs inre minnesvärld består av ”...minnen av ifrågavarande individs samlade upplevelser genom flera utvecklingsspiraler” (stycke 209). Han skriver också att minnesförmågan kan bli så framträdande att ”... individen kan förnimma sitt minnesmateriel eller sina guldkopior ända tillbaka till tidigare utvecklingsspiraler” (stycke 214). Minnen är mentala kopior av de ursprungliga upplevelserna, och som sådana kopior är de ”skapade ting”. Och någonting skapat kan ju inte bestå evigt, som du själv påtalar. Denna omständighet skulle tala för att minnena så småningom upplöses eller åtminstone förlorar sin förmåga att ge oss en konkret minnesbild av något vi varit med om.

I den del av det kosmiska kretsloppet där vi nu befinner oss är minnesförmågan som bekant ganska svag. Det betyder dock inte att minnena inte finns bevarade, men vi kommer just nu inte åt dem alla. För tillfället är vårt minne begränsat till enbart det innevarande fysiska livet. Men när vi mellan ”död” och ”födelse” befinner oss som diskarnerade väsen i den andliga världen kan vi enligt Martinus minnas två eller tre av våra senast genomgångna fysiska liv. Minnet kommer dock att så småningom förstärkas till sitt maximum, när vi i avslutningen av det innevarande kosmiska kretsloppet befinner oss i det s.k. salighetsriket. I salighetsriket har väsendet sin största minneskapacitet och kan då komma ihåg allt det varit med om genom kretsloppets eoner av upplevelsetillstånd. Det kosmiska kretsloppet sträcker sig från mineral-, växt-, djur- och människorike över rent andliga tillstånd och riken fram till sin avslutning i salighetsriket, där minnesförmågan kulminerar. När Martinus längre fram i Livets Bok (stycke 387) förklarar detta tillstånd framgår det att väsendet i minnet endast återupplever sådant som det varit med om inom det innevarande kretsloppet. Martinus nämner där inte att minnet skulle sträcka sig tillbaks till tidigare kretslopp.

Mitt eget försök till slutsats blir att minnena så småningom har gjort sitt. De ska medverka till att väsendet får en längtan efter nya upplevelser i den fysiska världen, eftersom minnet av just den fysiska delen av kretsloppet framstår i ett förklarat ljus för väsendet i salighetsriket. (Benämningen salighetsriket kommer sig av att väsendet här upplever sina minnen i en njutningsfull extas eller salighet.)

Vi kan alltså möjligen dra slutsatsen att minnena inte är eviga. I den nya fysiska tillvaron bygger väsendet upp ett nytt dagsmedvetande, en ny form av medvetet förhållande till den omgivande världen. Till grund för detta ligger då alla de upplevelser som väsendet tidigare varit med om, men dessa upplevelser är i så fall inte längre tillgängliga för väsendets vakna medvetande i minnesform, utan har omvandlats till de skapande förmågor som väsendet nu har med sig som omedvetna organfunktioner, alltså som talanger för livsupplevelse i det nya kretsloppet. Allt vi upplever blir på så sätt material för framtida upplevelsemöjligheter, genom att övergå i omedvetna organfunktioner, i vilka vi alltså inte längre har någon dagsmedveten inblick, men genom vilka vi kan uppleva nya ting.

Till sist bör vi väl också påminna oss att Martinus nämner att vi med intuitionsförmågan har tillgång till världsalltets hela ”minnesbank”, alltså inte bara till våra egna minnen utan också till andra väsens minnen. Med intuitionen kan vi ”se” de förädlade minnena av väsendenas tidigare upplevelser, varför vi på sätt och vis kan blicka in i världsalltets historia, och därmed också ner i det mikrokosmos som vi själva lagt bakom oss i tidigare spiralkretslopp. På så sätt har vi tillgång till ett evigt förflutet, även om detta förflutna i nuet representeras av andra väsen än oss själva.

När det gäller X1 och X2 (dvs. jaget och dess upplevelse-/skaparförmåga) så vågar jag inte ha någon uppfattning i frågan du ställer. Det enda jag tänker på här är att skaparförmågan härbärgerar de ”talangkärnor” som ligger bakom alla våra förmågor. Dessa talangkärnor är dock inte eviga, även om själva talangkärneprincipen består. Men med detta kommer vi nog in på ett annat ämne ...

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Hur klara sig utan minnet?


2005-02-06
Fråga:
Enligt Martinus är naturens energifenomen i själva verket livsyttringar, eftersom de inte kan vara sin egen orsak står det på hemsidan. Jag undrar, varför kan de inte vara sin egen orsak?
Linnea


Svar:
Hej!
Det är en central tanke i Martinus kosmologi att hela den materiella verkligheten djupast sett inte är annat än rörelse. Materien ”består” alltså av rörelse, vilket också naturvetenskapen påvisat. Materia är enligt vetenskapen liktydigt med energi. Och energi är i sin tur detsamma som den kraft varigenom saker och ting sätts i rörelse. Vi känner t.ex. till att atomvärlden är en värld av s.k. elementarpartiklar, som hålls i oavbruten rörelse av krafter i och utanför atomkärnan. Även makrokosmiska kroppar, som planeter, solar och galaxer, hålls i rörelse genom krafters påverkan – liksom för övrigt hela vårt kända universum. Naturen i vår närmaste omgivning uppvisar även den en oavbruten aktivitet, varigenom den upprätthåller alla sina funktioner. Vi kan t.ex. tänka på vår egen kropp. Dess organiska funktioner vidmakthålls genom de inre rörelserna i cellerna och organen, som är beroende av den genom näringen tillförda energin och krafttillskottet. Det som således blir kvar när vi analyserar allt materiellt är ”att något rör sig”.

Nu är ändå inte rörelsen, energin eller kraften det slutgiltiga svaret på materiens och livets gåta. För rörelsen måste ju själv förklaras. Hur uppkommer den? En rörelse är ju bara ett tecken på att det händer något, och en förklaring av ett skeende måste ju sökas bakåt till det ursprungliga upphovet till detsamma. När vi t.ex. ser att vågor drar fram på havet så finner vi först att vinden är orsaken. Men även vinden måste ha en orsak. Vågorna var ju endast en verkan av vinden och vad är vinden en verkan av? Så kan vi hålla på att söka oss allt längre bakåt i en orsak-verkanskedja utan slut i den materiella världen. Vi finner ju ingen absolut orsak inom den materiella verklighet vi studerar. Det vi här kallar orsak visar sig alltid själv vara en verkan av något annat. Till sist måste vi därför fråga oss hur hela orsak-verkanskedjan hålls igång.

Martinus lösning på detta problem är att hänvisa till det levande väsendets ”jag” som den ”orsakslösa orsaken” till de materiella fenomenen. I jaget har vi den stillhet utifrån vilken all rörelse kan konstateras. Det finns alltså något som inte är rörelse, men som är förutsättningen för att rörelse ska kunna upplevas. Detta ”något” är såsom en fast punkt i tillvaron en i sig själv orsakslös orsak: det enda som kan vara orsak till rörelse utan att själv vara en verkan av rörelse. Genom sin förmåga att uppleva och ingripa i rörelsernas värld blir jaget den grundläggande faktorn hos ett levande väsen, den faktor varigenom vi upplever oss själva som levande. Jaget uppträder i vårt medvetande som det centrum som vänder intryck till uttryck. Det har förmågan att viljemässigt sätta sin prägel på rörelser – tankar, handlingar och skeenden – i den materiella världen.

I förhållande till materien – rörelsernas verklighet – kan jaget betecknas som ”immateriellt”. Som sådant fungerar det som upprätthållaren av den materiella verkligheten. Överallt där vi iakttar och möter någon form av rörelse kan vi därför dra slutsatsen att det är frågan om en livsyttring av ett levande väsen, vars jag osynligt döljer sig bakom en organisation av rörelse – en organism. Denna organism är jagets förbindelseled till alla andra organismer, varigenom jaget kan växelverka med jaget hos andra levande väsen. På detta sätt går det att förstå den materiella verkligheten som en enda stor ordnad rörelseocean, genom vilken utlöser sig medvetande, avsikter och planer, längtan och begär hos levande väsen. Hela rörelseoceanen blir då att betrakta som en stående verkan av ett levande upphov. Naturen är i den meningen någonting skapat, en livsyttring, och en yttring kan logiskt sett inte vara sin egen orsak. Så är ju t.ex. dina och mina skriverier här på internet livsyttringar, som vi förstår att vi måste söka orsaken till någon annanstans än i en dator.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Varför återvänder rörelsen till sitt upphov?


2005-02-05
Fråga:
Ordet ”tsunami” har vi den senaste tiden hört varje dag. När det inträffar en så omfattande naturkatastrof är det lätt att börja fundera på varför naturkatastrofer sker ur ett kosmiskt perspektiv. Vad hade Martinus att säga om naturkatastrofer?
Maria


Svar:
Hej!
I den kosmiska världsbild som Martinus beskriver är naturen ett levande organiskt system. Det betyder att naturen överallt är ett uttryck för liv. Mikrokosmos, med dess atomer, molekyler och celler, är en levande natur likaväl som makrokosmos, med dess planeter, solar och galaxer. Och i ”mellankosmos” har vi växterna, djuren och människorna som de i våra ögon tydligaste uttrycken för naturens liv. Även om varje enskild livsenhet i mikro-, mellan- och makrokosmos har en relativ självständighet – det är ett levande väsen med en fysisk organism, genom vilken det kan växelverka med sin fysiska omgivning – så är alla dessa enskilda väsen också sammanhållna i ett enda stort levande helt. De ingår i ett stort levande system, i vilket de bildar materia och universa för varandra.

Planeten jorden är enligt detta synsätt den fysiska organismen för ett makrokosmiskt levande väsen. Vi människor, tillsammans med djuren, växterna och de andra livsformerna på jorden, är då att betrakta som mikroväsen i jordklotets organism, på motsvarande sätt som vår egen organism, för att den ska fungera, är uppbyggd av mikroväsen. I princip råder alltså samma förhållande mellan jordklotet och dess mikroväsen som mellan oss själva och våra mikroväsen. Dock representerar jordklotet en annan organismprincip än vår egen, varför de praktiska skillnaderna mellan de organiska funktionerna också är uppenbara.

Nu finns enligt Martinus ett sammanlänkat ödesförhållande mellan planeten jorden och oss själva. Människorna råder över ett mikrokosmos i sin egen organism och har därför också ett ansvar för dess välbefinnande. Vi kan genom olämplig kost, nyttjandet av droger eller en i övrigt nedbrytande livsföring orsaka katastrofliknande förhållanden för mikroväsendena i denna vår inre världs universum. Då kan vi bli disponerade att själva som mikroväsen utsättas för något liknande från vårt eget makroväsen. Vi riskerar att hamna i situationer där makroväsendet genom sina egna inre organfunktioner åsamkar sina mikroväsen skada eller eventuell undergång, t.ex. såsom det sker genom vad vi upplever som ”naturkatastrofer”.

Nu måste man genast påminna sig att vi kosmiskt sett inte kan ”dö”. Döden innebär bara ett tillfälligt avbrott i vår fysiska närvaro på jorden. Genom reinkarnation, dvs. återfödelse, återkommer vi så småningom till jorden och har då bl.a. av tidigare lidandeserfarenheter utvecklats till ett större mått av insikt och medkänsla med andra levande varelser. Alla erfarenheter är till nytta – de ger ju lärdom – och det gäller även smärtsamma erfarenheter. Ödet ska därför ses som en meningsfull undervisning om sammanhangen i kosmos, som alltså vilar på levande väsens ömsesidiga beroende. I samma mån som vi utvecklar vår inlevelseförmåga, kommer vi att uppmärksamma och ta hänsyn till livet i vårt eget mikrokosmos och får då också skörda ett motsvarande gott från vårt eget makroväsen. Vi riskerar då inte längre att födas in i eller komma att vistas i områden där vi kan råka ut för naturkatastrofer.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips: Martinus ”Bisättning”, kapitel 100.
”Den eviga världsbilden”, 19:14.


2005-01-30
Fråga:
Efter ett fullbordat ”spiralkretslopp”, blir vi då åter ”hungriga” på den ”dräpande principen”? Vad händer med det man just lärt sig?
Bengt


Svar:
Hej!
Din fråga kräver ett ganska omfattande svar. Mitt svar blir till största delen en introduktion till ämnet, avsedd för dem som inte är så insatta. I slutet kommer ett par hänvisningar till tidigare besvarade frågor som kan ge ytterligare upplysningar.

Med begreppet ”den dräpande principen” menar Martinus den livsprincip som ligger till grund för djurriket. Där är det ett livsvillkor för många djur att livnära sig på andra djurs kroppar. Därför blir djurriket skådeplatsen för allt detta dödande som vi kan iaktta i naturen. ”Den enes bröd den andres död”, som det heter. I viss mån finns den dräpande principen också med i den del av djurriket där vi som kallar oss människor lever. Även här kan den brutala ”kampen för tillvaron” vara tydlig, även om den tar sig mer utvecklade kulturella former, samtidigt som den hämmas av den framväxande humana förmågan hos människan.

Först i vad Martinus kallar ”det riktiga människoriket” kommer vi in i en helt mänsklig värld. Den avlöser djurriket när människan genom sin växande humana förmåga inte längre alls nänns använda sig av den dräpande principen i sitt liv. Då blir i stället ”den livgivande principen” i form av det mänskliga kärleksmedvetandet tongivande. Efter det riktiga människoriket följer sedan ytterligare naturriken, vilka enligt Martinus förklaring är av rent andlig natur. Människan har då utvecklat sig ut ur den fysiska världen och har full livskapacitet i den värld av medvetande och ande som vi i dag ännu bara kan uppleva som en sekundär livsform – såsom denna framträder genom vår medvetande- och föreställningsvärld. Vi tvivlar ju ännu på att medvetandet representerar någonting lika ”verkligt” som den fysiska världen.

Alla naturens riken bildar tillsammans ett kosmiskt spiralkretslopp, som sträcker sig från ”mineralrike” till ”salighetsrike”. Varje levande väsen följer denna ”livets väg” genom kretsloppet, vars första fas innebär en inveckling i den fysiska världen och vars senare fas innebär en utveckling ur den fysiska världen och in i en renodlad ”andlig” värld och livsform. Men eftersom livet är evigt så stannar det aldrig upp vid en slutstation. Efter ett fullbordat kretslopp leds individen in i ett högre liggande kretslopp, med en ny inveckling i en fysisk värld, osv.

Dessutom förklarar Martinus att invecklingsfasen i kretsloppet innebär förlusten av det kosmiska medvetande som individen blev delaktig i i det föregående kretsloppets andliga riken. Utvecklingsfasen i kretsloppet medför som bekant en utveckling av dagsmedvetande, kunskap, insikter och skapande förmågor. Dessa egenskaper växer fram ur de mer omedvetna stadiernas erfarenheter i växt- och djurrikena. I det riktiga människoriket och senare riken upplever individen det kosmiska medvetandet, höjdpunkten av intellektuell och känslomässig förnimmelseförmåga. Då befinner vi oss medvetandemässigt på livets höjdpunkt. Men även ett sådant tillstånd ger till slut en mättnad hos individen. Den nödvändiga förnimmelsemässiga kontrast som i det läget kan ge nya livsmöjligheter erbjuder sig nu i form av kretsloppets mer ointellektuella riken. Där finns kontrasten till den högintellektuella kärlekstillvaro individen blivit mätt på. Och det är individens längtan till denna kontrasterande livsform som gör att livet går vidare i en s.k. inveckling i den fysiska världen.

Och först nu har det blivit dags att besvara dina frågor:
Ja, väsendet får återigen en längtan eller hunger efter den dräpande principen, eftersom den framstår i ett förklarat ljus när väsendet i salighetsriket lever på sina minnen av det tillryggalagda kretsloppet. Varför, kan man undra? Svaret ges genom din andra fråga:

Vad händer så med det man just lärt sig? Svar: I denna situation är det inte längre frågan om att man ”just” lärt sig något. Man har genom kretsloppets eoner av upplevelsetillstånd redan hunnit leva ut det som man en gång lärde sig. På detta stadium har lärdomen blivit till ett vanemedvetande som inte längre förmår fånga individens intresse. Allt detta som representerar den livgivande principen har redan genomlevts till trivialitet. Efter att i kärleksmedvetande har upplevt sig ett med sin nästa, växer nu behovet för väsendet att återigen kunna uppleva sig som en enskild individ, att genom självhävdelse få uppleva sig åtskild från sin nästa såsom en suverän individualitet. Den livsformen hägrar nu som en kommande upplevelsemöjlighet. Ett nytt dagsmedvetande, en ny intellektualitet ska byggas upp. Livet är evigt nyskapande. Allt vi lärt oss har redan omsatts i automatiserade talanger, vilka utanför vårt vakna dagsmedvetande kan ombesörja vår organismskapelse i den nya fysiska världen. Det är verkningarna av sådana automatiserade talanger vi kan iaktta t.ex. i djurens ”instinktiva” beteende, ja faktiskt i form av allt detta varigenom naturen fungerar med ändamålsenlig automatik.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se också svaren på frågorna:
Vad är ”syndafallet”?
Har spiralkretsloppet en början?


2005-01-29
Fråga:
Vad säger Martinus om all denna ”nyandlighet” som på olika sätt ökar i vårt samhället? Är det en naturlig del av utvecklingen eller kan vi även bli ”lurade” av den? Så många medium, andlig litteratur, kanaliserade böcker, kurser i div. tekniker och upplevelser, seanser, möten, andliga vägledare etc. Allt mot betalning från humana priser till avsevärda summor och sist men inte minst ändamålet: Att må bra. Jag kan personligen själv känna att det blir helt enkelt för mycket, men är det ändå så det ska vara? Har Martinus en förklaring?
Solveig


Svar:
Hej!
Martinus har mig veterligen inte skrivit speciellt om den s.k. nyandligheten. Men denna form av andlighet, med de inslag du nämner, är en fortsättning på en lång ”ockult” tradition, som av vissa skäl betraktas med misstro av både det religiösa och det vetenskapliga etablisemanget. Begreppet ”ockult” betyder ungefär ”övernaturlig”, ”dold”, ”icke synlig”, vilket innebär idén om att verkligheten har en osynlig ”andlig” sida, som vi inte kan komma åt på fysisk väg.

Nu ansluter sig ändå Martinus till det ockulta tänkandet i så måtto att han bekräftar att verkligheten har en för fysiska ögon osynlig andlig sida. Det är denna andliga dimension som han utreder och förklarar, så att vi kan förstå hur den hänger ihop med och tar sig uttryck i den fysiska världen. Martinus gör därmed andlig vetenskap av det som tidigare mest tagit sig formen av mystik eller utvecklandet av mer eller mindre hemliga metoder för att etablera kontakt med ”den andliga världen”. Martinus syfte är alltså att ”avslöja” detta hittills beslöjade område. Han menar att vi går mot en tid av studier och insikt i livets grundläggande förhållanden, och dessa förhållanden är just detsamma som den andliga dimensionen, som i sin tur är detsamma som den medvetandets värld i vilken vi alla dagligen och stundligen vistas, i och med att vi upplever och tänker. Och medvetandets värld är inte något fysiskt.

Studiet av den kosmiska världsbild som Martinus beskriver kan därför leda oss fram till en bekräftelse på nyandlighetens eller ockultismens tes om en andlig verklighet. Vi får då även bekräftat att livet fortsätter efter ”döden”. När allt detta väl blivit förstått kan man tänka sig att vissa inriktningar av det andliga intresset helt enkelt faller bort. Vi har ett naturligt behov att förstå vår livssituation, för att finna den harmoni och kärlek till tillvaron som är livets mening för människan. Väl där behöver vi inte längre söka genvägar till ett ”högre” medvetande, utan kan genom logiskt tänkande förstå livet här och nu, förstå oss själva och andra levande varelser. Det handlar ju om allmängiltiga principer som är lika för alla. Därvid blir människan alltmer delaktig i det kosmiska eller universella medvetandet.

Man kan alltså se nyandligheten som ett uttryck för det naturligen växande intresse som finns för den andliga dimensionen i tillvaron, ett intresse som tills vidare bara i liten grad kan tillfredsställas inom ramarna för vår officiella kultur. Sett från denna synpunkt kan nyandligheten till och med betraktas som ett legitimt sökande efter livets grundvalar och dess mening. Att det här smyger sig in vissa avigsidor, att det ibland kan tjänas pengar på människors godtrogenhet osv., detta behöver man inte se som något speciellt utmärkande för nyandligheten, utan fenomenet drabbar av naturliga skäl många olika former av mänsklig verksamhet. Men givetvis finns inom detta område vissa speciella risker. Det gäller därför alltid att ha ett vaksamt omdöme, särskilt som det på det andliga området inte alltid är helt lätt att orientera sig.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaren på frågorna:
Kan man genom tankekraft påverka föremål?
Är Martinus negativ till meditation?


2004-12-04
Fråga:
Hej Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

.
Solsystem, vintergator, planeter och jorden har någon gång skapats och skall så småningom dö. Hur kan detta som Martinus kallar ”något” finnas när det aldrig har skapats? Är det för att då skulle det också dö?
Hälsningar
Ingemar Forslund


Svar:
Hej!
Du har helt rätt i att endast det skapade – det som en gång uppkommit – kan ”dö” eller upphöra att finnas. Sådana företeelser kallar vi för ”skapade ting”. Hit får vi räkna alla de makrokosmiska kroppar du nämner, men också vår egen fysiska kropp med dess mikrokosmos, tillsammans med alla de ting som ryms på jorden. Med hjälp av vår fysiska kropp kan vi skapa de nya ting vi behöver. Vi kan alltså själva ge upphov till ting, vilka därmed ”föds”. Och en gång kommer även dessa ting att ”dö”, dvs. de kommer att utsättas för förslitning och till slut ingå i naturens kretslopp som material för bildandet av nya ting.

Hela den materiella världen kan enligt Martinus förstås som en skapad verklighet, där tingen oupphörligt ”föds” och ”dör”. Det är en form av verklighet som just präglas av sin ständiga föränderlighet. Det är en värld av tid och rum. Där finns inget som består oförändrat. Men, påpekar Martinus vidare, det finns ju ändå någon som upplever föränderligheten och som själv kan skapa ting och ge upphov till rörelser i den fysiska världen och därmed bidra till föränderligheten. Vi kan alltså konstatera att det finns ett upphov till skapelse i form av oss själva. Genom vår skaparförmåga kan vi åstadkomma den föränderlighet som blir till livsupplevelse och förnimmelse av tid och rum. Utifrån egen erfarenhet kan vi alltså konstatera att det finns ett upphov till den iakttagna rörelsen, en skapare som inte själv visar sig i sin skapelse, annat än i form av sina skapade produkter.

Skaparen, upphovet till tid och rum, måste själv befinna sig utanför sin skapelse och därför utanför tid och rum (men ”utanför” ska då inte förstås i rumslig mening). Därigenom representerar skaparen en verklighet av evighet och oföränderlighet. Och något evigt kan inte ha uppkommit en gång och kan heller aldrig upphöra att finnas. Det är frågan om en evig existens. Skaparen har inte ”fötts” och kommer således inte heller att ”dö”. Endast produkterna av skaparens existens kan ”födas” och ”dö”. Skaparen är alltså detta oföränderliga ”något som är”. För att det ska bli logik i vår världsbild måste vi anta att samma förhållande gäller den övriga synliga verkligheten. Rörelserna i naturen kan inte uppstå av sig själva, de måste ha ett upphov, en skapare. Hela naturen är därmed en enda stor skapelseprocess.

Du frågar: ”Hur kan detta som Martinus kallar ”något” finnas när det aldrig har skapats? Är det för att då skulle det också dö?”

På sätt och vis kan man svara ja på den senare frågan. Men frågan hur det kan finnas något som inte har skapats är ändå inte riktigt besvarad. Ett djupare svar kan kräva att vi ställer en annan fråga, nämligen: Hur kan någonting över huvud taget skapas, om vi inte förutsätter existensen av en skapare? Om vi inte förutsätter en skapare, ett upphov eller en orsak bakom skeendet, skulle ju allting, djupast sett, ske ”av sig självt”. Och det skulle väl vara en högst otillfredsställande förklaring? Den förklarar ju ingenting. Och hur får vi i så fall den ”förklaringen” att stämma med vår erfarenhet att vi själva kan skapa, en skapelse som förutsätter både motiv och tänkande? Martinus förklaring är som sagt att det finns ett upphov, och därav får allting annat sin förklaring. Skaparens existens behöver inte förklaras, eftersom alla våra frågor om ”hur” och ”varför” endast kan röra den skapade verkligheten. Frågan ”hur” ställer frågan ”hur går skapandet till?” och frågan ”varför” frågar efter skaparens motiv till sin skapelse. I båda fallen förutsätts att skaparen existerar.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaren på frågorna:
Vem skapade den yttersta logiken som ’gör’ Gud?
Varför finns vi?


2004-11-27
Fråga:
Julen närmar sig med stormsteg. I samband med julfirandet ger vi varandra paket och gåvor. Jag undrar hur Martinus ser på detta med att ge gåvor. Att ge är ju oftast förenat med glädje. Men inte alltid tyvärr... Om man till exempel anstränger sig för att komma med en gåva till en person och vederbörande vägrar ta emot den, är det ju lätt att bli besviken. Man vill glädja, men lyckas inte. Och hur ser så att säga den perfekta gåvan ut? Det är ju inte så kul varesig för givare eller mottagare när det visar sig att man kommer med något som vederbörande redan har dubletter av. Kan man sedan dessutom inte byta presenten känns det ju ännu tråkigare. Hur man än anstränger sig och funderar har det en tendens att när det gäller vissa personer alltid bli fel...Man lyckas aldrig glädja en del personer. I vissa lägen blir det därför snarast ett socialt ”tvång” att ordna julklappar. Hur skulle Martinus resonera? Tänker man fel om det man vill med en gåva är att glädja? Om man har förväntningar på att få någonting tillbaka är det ju inte en gåva längre...Genom att glädja får man ju faktiskt något tillbaka – man blir glad själv.
Maria


Svar:
Hej!
Jag tycker att du själv redan gett svar på din egen frågeställning. Du frågar: ”Tänker man fel om det man vill med en gåva är att glädja?” Nej, detta är enligt Martinus framställning att tänka rätt. Och sedan påpekar du: ”Om man har förväntningar på att få någonting tillbaka är det ju inte en gåva längre.” Även i detta är bara att instämma. Martinus påpekar att så fort vi ställer ett villkor med vår gåva – att vi förväntar oss något i gengäld, om så bara att mottagarens ska visa tacksamhet – så är vår gåva inte en renodlad gåva, utan har något av affär eller handel över sig. Vi ger då något för att få något tillbaka. Och med den förväntan är det inte underligt om vi drabbas av besvikelse ifall gensvaret inte blir som vi önskar.

Följaktligen säger oss erfarenheten att det inte är lätt att ge gåvor helt osjälviskt och villkorslöst. För visst förväntar vi oss normalt att mottagaren av gåvan åtminstone ska visa tacksamhet och glädje? Men, som sagt var, ibland kan tacksamhetens glädje utebli, varför givaren får anledning att bli besviken. Så kan besvikelsen möjligen bero på att gåvan inte var villkorslös? Den frågan får man ställa sig själv. Du upplever problemet att din önskan att glädja inte resulterar i glädje. Men vi kan inte styra över andra människors reaktioner på våra egna handlingar. Man kan bara ge, och då även ge gåvomottagaren frihet att reagera på det sätt som är naturligt för vederbörande. Med sin gåva bör man därför också ge gåvomottagaren frihet att reagera som han eller hon vill och inte som man själv vill. Det kan eventuellt vara den verkliga gåvan till mottagaren, att denna känner att det inte ställs något som helst krav på motprestation.

Och därmed kommer vi också in på de övriga problem som vi allesammans förknippar med gåvogivandet, och som du sätter ord på. Nämligen det du kallar för ”det sociala tvånget”. Är det inte troligt att det upplevda tvånget har sin upprinnelse i att vi alla mer eller mindre medvetet ställer krav på mottagarna av våra gåvor? Då hamnar vi i just den situationen att givandet blir en social ritual där vi ömsesidigt känner oss mer eller mindre tvingade att uppfylla varandras förväntningar på motprestationer. Den situationen uppvisar onekligen vissa drag av handel, vilket kan passa väl in i det faktum att bl.a. julen blivit så starkt kommersialiserad. Och därvid riskerar vi att fjärma oss från den givandets glädje som är julens verkliga anda, såsom Martinus förklarar julens innebörd. Inte så att vi just vid jul ska känna oss förpliktade att ge gåvor, utan så att julens grundläggande anda av givandets glädje kan utsträckas till varje situation i livet där vi genom en verklig gåva vill glädja en annan människa. Och den gåvan behöver inte bestå i ett materiellt ting. En gåva kan vara att ge av sig själv någonting som vi förstår att den andra människan behöver.

Som avslutning låter jag Martinus skriva om julen:

”Året runt har människan så många materiella och egoistiska önskningar som hon kräver få uppfyllda, att det goda i hennes väsen liksom pressas samman av alla dessa önskningars tryck. Men julen gör att det goda i människan liksom för en kort tid har herraväldet. Det sammanpressade kravet på mänsklighet får luft och utlöses i ett behov att vara kärleksfull, att göra något för andra, att ge gåvor. Det som sker under julen är alltså att människans djupaste önskningar och hjärtelag kommer upp på den fysiska ytan. Om ni hade kosmisk klarsyn, skulle ni se hur detta koncentrerade begär efter att utlösa kärlek och godhet lyser och strålar i jordens atmosfär.”

Citat ur Martinus artikel ”Julstjärnan”, Kosmos nr 12 1996.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips: Martinus ”Gåvokultur”. Ingår i boken ”Vägen till invigning”.


2004-11-20
Fråga:
Mänskligheten blir allt fler och fler. Kan själar föröka sig, eller finns det ett visst antal?
Solveig


Svar:
Hej!
Din fråga berör det faktum att antalet människor på jorden ökar. Då undrar man naturligtvis hur detta kan komma sig, eftersom det enligt Martinus förklaring inte tillkommer några nya individer i tillvaron? Alla har ju en evig existens utan början och slut.

Gåtans lösning är att mänsklighetens tillväxt på jorden inte har att göra med antalet levande väsen i världsalltet. Det som händer på jorden ska ses som en lokal företeelse. Martinus liknar det som händer befolkningsmässigt vid antalet böcker som finns på ett bibliotek:

Antalet av de böcker som finns tillgängliga för utlåning på biblioteket kan variera, beroende på hur många böcker som från tid till tid redan är utlånade. Mängden böcker som tillhör biblioteket är normalt mycket större än det antal böcker som för tillfället finns på dess hyllor, eftersom många böcker samtidigt kan vara utlånade. När låntagarna återkommer med dessa utlånade böcker så stiger antalet böcker på hyllorna, om återlämnandet överstiger utlåningen. Biblioteket kan alltså äga ett bestämt antal böcker, trots att mängden på hyllorna varierar.

På motsvarande sätt är det med befolkningen på jorden. Det antal människor som just nu är inkarnerade här är bara en del av den totala mängd som ”tillhör” jordklotet, eftersom många av dessa för tillfället är diskarnerade. Dessa sistnämnda befinner sig inte i någon fysisk kropp, utan är efter sin ”död” temporärt hemma i jordklotets medvetandesfär, som vi även kallar ”den andliga världen”.

Nu förhåller det sig dock även så, enligt vad Martinus förklarar, att det sker en ”migration” mellan olika planeter som kan hysa mänskligheter, och detta är huvudförklaringen till den just nu starkt ökande folkmängden på jorden. Många människor kommer för närvarande till jorden från andra planeter, eftersom de nu och framöver just här kan göra de erfarenheter som de behöver för sin vidare utveckling. Jordklotsväsendet befinner sig nämligen i den fas av utvecklingen där det håller på att få kosmiskt medvetande, vilket yttrar sig i en forcerad utveckling för människorna på jorden, på väg mot föreningen av mänskligheten i ett hela planeten omfattande, gemensamt samhälle.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-11-14
Fråga:
Det genetiska arvet, existerar det enligt Martinus? Det är väldigt förvirrande. Jag syftar då på reinkarnationen. Hur går det ihop med reinkarnationsidén?
Niclas


Svar:
Hej!
Varifrån kommer våra talanger och förmågor? Om man tänker på det genetiska arvet så blir svaret att vi ärver talangerna av föräldrarna. Men med tanke på reinkarnationen så borde vi själva ha tränat upp talangerna i föregående liv. Ja, hur går detta ihop?

Nu visar det sig att det inte är frågan om antingen eller, utan både ock. Enligt Martinus förklaring får vi av föräldrarna det grundläggande materialet för uppbyggnaden av vår fysiska kropp. Föräldrarnas arvsmassa ger oss alltså ett startmaterial i form av den genetiska koden. Därigenom kommer barnet att i vissa avseenden bli lik en av föräldrarna eller hämta drag från båda. Generna har i första hand att göra med kroppens fysiska uppbyggnad och funktioner. Denna form av arv sätter sin prägel på oss fram till ca 30-årsåldern, säger Martinus. Därefter kommer vårt eget ”arv”, alltså vad vi har med oss från tidigare liv i form av uppövade förmågor och talanger, att dominera. I fortsättningen kommer vi att använda dessa talanger som en plattform för ytterligare förkovran och påbyggnad av våra färdigheter.

Vi har därför också vårt eget ”arv” att ta hänsyn till. Eftersom vi enligt reinkarnationstanken har levt tidigare, så är det nuvarande livet endast en fortsättning på en lång kedja av liv. Vårt uppodlade erfarenhetsmaterial har vi med oss i det nuvarande livet i form av vår ”begåvning”, som visar sig i våra intressen och anlag för det ena eller andra. Sådana egna anlag från tidigare liv kan visa sig i vår personlighet redan före 30-årsåldern, men det är i denna ålder som vi bygger vidare på det.

I grunden är det vårt eget förgångna som ligger bakom alltihopa. Det är t.ex. ingen slump vilka föräldrar vi får eller vilken ödesmässig situation vi föds in i. Allt ska passa in i vår egen fortsatta utveckling, baserat på vad vi tidigare grundlagt. Vårt övermedvetandes innehåll av talangkärnor är det ”överkommando” som utan medvetet ingripande från vår sida förbinder oss med ett passande föräldrapar i den fysiska världen, och skapar kontakt med det kombinerade genetiska material som föräldrarna tillhandahåller för vår kroppsuppbyggnad. Därför är det heller ingen slump om vi föds med ”defekta” gener, som t.ex. kan ge upphov till sjukdom. Även sådant är i så fall i resonans med vad vi i tidigare liv har grundlagt. Så är det t.ex. möjligt att genom ett destruktivt leverne genom några liv undergräva sin förmåga att bygga upp en frisk fysisk kropp i ett kommande liv. Och givetvis är även motsatsen fallet: att man genom ett sunt leverne skapar bättre betingelser för hälsa även i kommande liv. Individernas eget ”arv” är alltså enligt Martinus grundorsaken till att människor föds med de olika förutsättningar som vi kan studera runt omkring oss. I det sammanhanget blir generna det nödvändiga hjälpmedel vi behöver för att förverkliga vår närvaro i den fysiska världen. Och detta hjälpmedel kan vi numera själva ingripa i och på gott eller ont söka ”förbättra” via genetisk ingenjörskonst. I detta har vi därmed ett utmärkt exempel på ”andens makt över materien”.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips: Martinus ”Den idealiska födan”, kapitel 9–10


2004-11-13
Fråga:
Om jag förstått Martinus rätt förespråkar han inte abort p.g.a. att det tillhör den dräpande principen. Jag kan både förstå det, men också tycka att det ibland finns fog för att avbryta en graviditet. Det finns svåra och tragiska fall så som incest och övrig våldtäkt. Just abortfrågan tillhör ju kvinnans frigörelseprocess och den processen tror jag är del i polförvandlingen, eller har jag fel? Min fråga är, är det fullständigt fel med abort?
Solveig


Svar:
Hej!
För den som eventuellt inte känner till Martinus förklaring av livet behövs kanske först en introduktion:

Martinus visar att livet är evigt. Det betyder att vårt liv sträcker sig längre än vad vi just nu medvetet kan överblicka. Vårt nuvarande liv är ett i raden av liv eller inkarnationer, och Martinus underbygger tanken om reinkarnation eller återfödelse så att det går att förstå hur det hela fungerar. Det är enligt denna förklaring bara den fysiska kroppen som ”föds” och ”dör”, inte människan själv. Människan utgör det medvetna jag bakom kroppen, som har kroppen som tillfälligt upplevelseredskap i den fysiska världen.

Befruktning och graviditet utgör i det perspektivet de första stadierna i den nya fysiska kroppens tillblivelse, när vi från det andliga planet ska återfödas i den fysiska världen. I och med att denna process kommit igång är vi själva involverade i vår återkomst hit. Djupast sett är det vi själva som ligger bakom den nya kroppens liv och tillväxt, genom de energier som från vårt ”övermedvetande” förbinder oss med den befruktade äggcell som växer till ett foster. Om denna process avbryts, till exempel genom en abort, så innebär det detsamma som när vi i ett senare skede i livet eventuellt berövas vår fysiska kropp, t.ex. genom en olycka eller ett attentat på denna kropp. Vi ”dör”, som det heter. Och det innebär alltså att vi för en tid berövas våra upplevelsemöjligheter i den fysiska världen.

Hur allvarligt är då ett sådant avbrott för individen själv? Avbrottet i förtid av en naturlig livscykel är i sig självt till skada för individen, som är inställd på vissa upplevelsmöjligheter som då tills vidare går förlorade. Martinus förklarar även att varje återfödelse innebär att jaget förbrukar ett visst mått av energi. Om det sker en abort har en del av övermedvetandets energi förbrukats. Eftersom individen ifråga är inställd på att återfödas, kommer han eller hon att från det andliga planet snart förbinda sig med en ny befruktad äggcell på det fysiska planet. Men eftersom det endast gått kort tid sedan förra försöket, inverkar den tidigare energiförlusten menligt på nästa försök. Människan kan då komma att återfödas i en försvagad fysiska kropp, vilket innebär en försämrad hälsa eller mindre rörlighet i den nya fysiska kroppen.

Om vi därför tar med reinkarnationsperspektivet i bilden kommer frågan om abort att kunna ses i ett nytt ljus. Det är alltså frågan om ett ingrepp i en större livscykel, vars avbrytande under en period blir till skada för individen, vilket innebär ett visst mått av lidande för denna individ.

Ändå säger Martinus att abort kan vara motiverat i vissa fall, t.ex. då moderns liv är i fara. Vi tvingas ofta väga ett ont mot ett annat ont, och då är det mindre onda att föredra. Men Martinus påpekar också att samhället har ett ansvar för att om nödvändigt stödja modern, så att barnets livsmöjlighet inte går förlorad enbart för att modern inte anser sig klara av sitt moderskap. Så har naturligtvis även barnets far och andra berörda sitt ansvar i den rådande situationen.

Som du påpekar har abortfrågan betydelse för kvinnans frigörelseprocess. Och den processen hänger i sin tur ihop med den sexuella polförvandlingen. Men om man menar att reinkarnationen är ett faktum, då får detta givetvis konsekvenser för vår bedömning av vad som händer vid en abort. I så fall får vi alla, inte minst kvinnorna, se över frågan om frigörelsen på nytt. Vi återkommer ju då till synen på det ofödda barnet som en individ i sin egen rätt, som det därmed inte går att frigöra sig ifrån med samma lätthet som tidigare. (Detta sagt i full medvetenhet om att beslutet om abort ingalunda alltid är lätt att fatta.)

Din avslutande fråga lyder: Är det fullständigt fel med abort? Ett svar skulle kunna formuleras så: Det finns ingenting som är ”fullständigt fel”. Allt som sker har del i livets helhet, och ingenting sker utan att det finns orsak och mening därbakom. I våra handlingar kan vi ibland vara omedvetna om konsekvenserna, därför att vi saknar tillräcklig överblick över orsak och verkan. Och då blir konsekvenserna ibland sådana som vi inte förväntat oss. Meningen med livet är att vi ska komma till klarhet om hur allt hänger ihop, så att vi kan inrikta vårt tänkande och handlande på så sätt att konsekvenserna blir de bästa tänkbara för alla.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan: När besjälas fostret?


2004-10-31
Fråga:
Vad säger martinus om droger? Koffein? Alkohol? Heroin?
(...och...) Anser Martinus att onani är moraliskt fel?

Ju mer jag tror på Martinus upplevelse desto mer ångest får jag. Mitt liv blir uppochner vänt då jag ofta tänker på ”det”, och jag känner mig ”dålig” på många sätt.
Tack på förhand
Niclas


Svar:
Hej!
För att börja med drogerna:

När det gäller sådana droger som vi normalt räknar till ”narkotika”, så varnar Martinus för användningen av dessa. Till de narkotiska drogerna får vi i detta sammanhang även räkna alkoholen. Långvarigt bruk av narkotiska droger kan inte bara medföra de kända hälsoproblemen och sjukdomarna. Enligt Martinus kan ett sådant bruk också få långsiktiga effekter på vår förmåga att bygga upp en normalt fungerande fysisk kropp i kommande inkarnationer eller liv. Narkotika har nämligen, vid ett mycket långvarigt bruk, så ingripande effekter på vårt nervsystem och medvetande, att följderna kan visa sig i framtida svårigheter att utveckla en normal fysisk kropp och en fullt medveten närvaro i den fysiska världen. Men då måste man också påpeka att sådana problem ändå är övergående, eftersom människan i den situationen kommer ifrån sitt narkotikabruk och så småningom, i ytterligare kommande liv, genom naturens ordning, återgår till ett normalt och friskt liv.

Det finns alltså goda skäl att avhålla sig från bruk av narkotika, eller för att försöka avveckla ett pågående bruk. Har man väl hamnat i ett kraftigt beroende är det mycket svårt att frigöra sig från detsamma. Sedan bör man också tänka på att droger kan vara starkare eller svagare i sin nedbrytande effekt och att människor kan vara olika rustade att tills vidare tåla deras verkan. När det t.ex. gäller kaffet, så nämner Martinus i något sammanhang att kaffe inte är hälsosamt att dricka. Men han drack själv kaffe under ett antal år, tills han förstod att det inte var bra för honom. Vi vill kanske inte räkna kaffet till de narkotiska drogerna, men den har en vanebildande effekt, och de långsiktiga hälsoeffekterna är ännu inte klarlagda av forskningen.

När detta är sagt blir det också angeläget att påminna om att vi här talar om de skadliga effekterna av ett långvarigt bruk, och att man därför inte har anledning att känna ångest för att man provat narkotiska medel eller varit inne i ett kortvarigt bruk, eller kanske fortfarande är det. Man bör inte överdramatisera farorna, utan försöka skaffa sig ett realistiskt och klokt förhållningssätt till drogerna. Egentligen behöver vi dem inte, och det rätta är att långsiktigt inrikta sig på att etablera sunda och hälsosamma vanor, varigenom drogerna inte längre kommer att utöva någon lockelse.

Sedan kommer vi till din fråga om onanin. Här kan jag lugna dig med att Martinus inte ser något moraliskt betänkligt i detta. Tvärtom, sexualiteten är ett naturligt behov, och den sexuella tillfredsställelsen är ett naturligt svar på detta behov. Om man inte har någon partner så kan man tillfredsställa sig själv genom onani. Det man då gör skadar inte en själv eller någon annan människa, varför det inte kan var moraliskt fel. Eventuellt kan man tänka sig att onanin kan bli en vana som kan gå till överdrift, att man blir mer eller mindre tvångsmässigt beroende av onanin, och i så fall kommer man väl att uppleva situationen som besvärande, men det är ändå inte ett moraliskt problem.

Angående sexualiteten så avråder Martinus faktiskt från total sexuell avhållsamhet, just för att vi har att göra med ett naturligt behov som det hör till människans natur att få tillfredsställt. Men detta innebär alltså ingalunda att hon måste tvinga sig på någon annan om hon saknar en partner. Hon har ju denna möjlighet att tillfredsställa sig själv.

När det gäller sista delen av din fråga, så hoppas jag att du ska komma fram till en annan inställning, som gör att du kan släppa tanken på din egen ”dålighet”, den eventuella orsaken till att du känner ångest. Det kan bli ett problem för en, när man börja sätta sig in i Martinus kosmiska upplevelse och världsbild, att man tycker sig vara alltför ofullkomlig och bristfällig i ljuset av de tankar man får inblick i. Man kan komma att lägga för stor vikt vid förmodade egna bristfälligheter, därför att man börjar betrakta sig själv utifrån de höga ideal och moraliskt högstående tänkesätt man får inblick i. Man kan känna sig avslöjad. Den upplevelsen är du inte ensam om.

Men det finns egentligen ingen verklig grund för att känna sig vara ”sämre” och bedöma andra som varande ”bättre”. Det hör ju till naturens goda ordning att alla levande varelser är fullständigt likställda i tillvaron, och att alla måste genomgå liknande erfarenhetsstadier för att komma dit där de befinner sig just nu. Med Martinus ungefärliga ord: Alla måste gå igenom detsamma för att bli detsamma. ”Helgonet” har alltså själv en gång varit fördömd ”bandit”. Så det finns egentligen ingen som är ”bättre” eller någon som är ”sämre”. Det bara ser så ut.

Så du är inte ”dåligare” än någon annan. Alla befinner vi oss emellanåt i situationer som vi inte trivs med, och som vi också kan få uppleva ett visst mått av obehag eller lidande av, men det är övergående situationer, som vi får nytta av att ha varit med om, och som vi så småningom kan blicka tillbaka på med tacksamhet och kärlek. Det finns – vad jag förstår – inga undantag från denna regel.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-08-23
Fråga:
Hej!
När jag läser Martinus kosmologi kan jag inte undgå att lägga märke till hur otroligt logisk hans syn på världen är. Ta bara den Treeniga principen. Varje princip passar skrämmande bra ihop med de andra två. Men hur kan det vara så? Vem ”skapade” denna yttersta logik? Gud? Om det var Gud, hur skulle hon kunna göra det? Hon är ju en av ”bitarna” i denna logik och vad jag förstått existerar hon på grund av denna, som gör hennes tillvaro till ett orubbligt faktum! Kort sagt: vem ”skapade” den yttersta logiken som ”gör” Gud?
Johan


Svar:
Hej!
Det problem du pekar på har troligen att göra med den välkända svårigheten att tänka sig något evigt. Vi tenderar hela tiden att av gammal vana falla in i ett tids- och rumsdimensionellt tänkande. Det leder till att vi får behov att tänka oss en början på allting. Alltså: Först fanns ingenting och sedan har allting kommit till. Men hur skulle i så fall någonting ha kunnat uppstå ur ingenting?

Om vi alltså tänker oss Gud som det yttersta upphovet till allting, då blir vårt problem hur Gud själv har uppstått, eller, som i ditt fall, hur ”den yttersta logiken” har uppkommit. Men då befinner vi oss fortfarande i greppet av vårt tids- och rumsdimensionella tänkande. Problemets lösning måste vara att förutsätta att det finns något som har evig existens och som allting annat sedan i sin tur får sin förklaring ur.

Det är här den treeniga principen kommer in i bilden. Denna treeniga princip är i Martinus framställning en evig princip, som förklarar det levande väsendets eviga liv. Att något är evigt betyder att det är utan både början och slut. Det innebär att Gud, det levande väsendet, aldrig har uppstått och aldrig kommer att upphöra att existera. Det eviga är oföränderligt detsamma, men rymmer i sig de tre principer som gör att livet eller skapelsen evigt kan fortgå. Den treeniga principen är därför ”det första” i allting som har början och slut, den är förklaringen till den eviga skapelse och upplevelse som äger rum i tillvaron och som kännetecknas av en oavbruten föränderlighet. För att förstå livet bör vi därför förstå det i termer av både något oföränderligt och något föränderligt. Det oföränderliga är vår existens, det föränderliga är den livsupplevelse som knyter sig till vår existens.

Den förmedlande länken mellan å ena sidan det oföränderliga – skaparen/upplevaren – och å andra sidan det föränderliga – det skapta och upplevda – kallar Martinus för ”skapar- och upplevelseförmågan”. Här har vi den treeniga principen i ett nötskal och därmed också den ”yttersta logik” du talar om. Denna yttersta logik måste alltså i sig själv vara icke-skapad, vilket betyder att den evigt kan ligga till grund för skapelse. Ty skapelse och upplevelse beror av att det finns en skapare, som genom förmedling av sin skaparförmåga kan åstadkomma den rörelse eller föränderlighet som blir till upplevelse. Det oföränderliga kan inte upplevas, eftersom det är identiskt med upplevaren/skaparen själv – i form av dennes egen existens – som Martinus karaktäriserar som ”en absolut stillhet”. Allt vi upplever är ”skapade ting”, vilka vi som skapare själva är det innersta upphovet till. De skapade tingen har både början och slut, dsv. de ”föds” och ”dör”, varigenom livsupplevelsen får sin prägel av tid och rum, begränsning, rörelse och föränderlighet.

Men med principen ”det skapade” har vi alltså att göra med enbart en delprincip av den treeniga principen. Utan principen skaparen/upplevaren eller det oföränderliga ”något”, för vilken föränderligheten blir till livsupplevelse, saknar vi det upphov som kan förklara att skapelsen äger rum. Upphovet befinner sig alltså utanför rörelse och förvandling, utanför tid och rum, vilket innebär att det befinner sig i ”evigheten”.

Man tvingas därmed dra slutsatsen att början och slut är företeelser som uppkommer genom skapelse, att skapelse inte kan äga rum utan en skapare, och att denna skapare måste ha en skaparförmåga till sitt eviga förfogande. Eftersom skaparen ytterst är det levande väsen som vi kallar Gud, så bortfaller nu frågeställningen om vad som gett upphov till Gud. Skaparen kan inte skapa sig själv, utan är själv förutsättningen för att skapelse ska kunna äga rum. Man får förstå det så att det som existerar aldrig har uppstått och aldrig kommer att försvinna. Det är tidlöst. Om det existerande kan vi med Martinus endast säga att det är ”något som är”. Det är inom ramarna för denna existerande verklighet som allt annat kommer och går.

Slutsats: ”Det som är” kräver ingen förklaring för sin existens, eftersom det inte tillkommit genom skapelse. Det finns alltså något som inte har sin tillkomst i ett föregående tänkande och som därför inte heller kan utredas eller analyseras genom tänkande. Tillvarons yttersta principer är således inte produkter av tänkande. Därför kan vi kanske inte heller kalla dem ”logiska”. Men de visar på just de betingelser som krävs för att logiskt tänkande – ja, även ologiskt tänkande för den delen – ska kunna äga rum.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

PS. Eftersom Gud omnämns av dig som ”hon”, så är det bäst att nämna att Gud enligt Martinus varken är en ”hon” eller en ”han”. Gud förenar i sig den feminina och den maskulina principen i balans.


2004-08-21
Fråga:
Hej Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

!
Kan du berätta lite om Martinus mer personliga liv; "levde han som han lärde", hade han familjeliv, vänner?
Maria G


Svar:
Hej!
Jag kände inte Martinus personligen. Det jag vet om honom har jag hört genom andra som kände honom. De beskriver honom som en kärleksfull och omtänksam människa. Han levde enkelt och var anspråkslös när det gällde sin egen person. Givetvis var det uppgiften att formulera och presentera den kosmiska världsbilden som stod i centrum för hans liv. Till sin hjälp fick han intresserade människor, som ville fördjupa sig i tankevärlden och medverka till att sprida kännedom om den. Dessa människor, som kom Martinus närmare in på livet under hans verksamma år, blev ju helt naturligt också hans vänner. Han fick på så sätt många vänner under åren, även om det också fanns en inre krets av närmare vänner och medarbetare. Flera av dem har skrivit ner sina erfarenheter av kontakterna med Martinus, se t.ex. boken "Martinus-som vi husker ham". Av vittnesmålen får man intrycket att Martinus var en människa som levde som han lärde, men att han också kunde vara mycket bestämd när det gällde frågor som rörde utformningen av den Sak som växte fram under hans ledning, och där andra kanske kunde ha en annan uppfattning.

Man kan alltså säga att Martinus hade sin ”familj” i sin medarbetarskara. Han bildade aldrig familj i den vanliga meningen. Han levde heller inte i något parförhållande. På sätt och vis kan även detta ses ett utslag av att han levde som han lärde, men då måste man förstå detta i ljuset av den polförvandling som Martinus förklarar i sitt verk, och som gör att människan på sikt förändras känslomässigt och sexuellt, får sin förälskelseförmåga utlevd, varför hon blir en motsvarande större kapacitet i den verkliga kärlek – allkärleken – som riktar sig mot allt och alla.

Men detta är förhållanden och omständigheter som inte ska utvecklas vidare i detta korta sammanhang, men som kan studeras i Martinus författarskap av den som är intresserad.

Till slut kan också nämnas att Martinus genom sin livsföring inte strävade efter att bli ett personligt exempel eller en modell för andra människor, även om de som kom i en närmare personlig kontakt med honom naturligtvis inte kunde undgå att ta intryck av hans person. Det han har att ge resten av mänskligheten finns tillgängligt i form av hans skrivna verk, där vi kan få en teoretisk inblick i det livsmysterium som det blev Martinus sak att reda ut. Och i det sammanhanget visar Martinus på Jesus från Nasaret som det goda exemplet på en utvecklad människas tänkande och handlande – ut i sina yttersta konsekvenser.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-06-05
Fråga:
Hvordan skal man takle sorg? Enten når man har mistet en elsket person eller ”kæreste sorg”, eller sygdom, der ikke kan kurreres?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Att tackla sorg är vanligen ingen lätt sak. Sorgen är en närmast automatiskt utlöst känslomässig reaktion, som uppkommer vid personliga förluster av de slag du nämner. Det är då svårt att omedelbart skaffa sig en viljemässig, dvs. förnuftsmässig, kontroll över denna starka känsla. Därför får man oftast låta tiden gå och förlita sig på att ”tiden läker alla sår”.

När det gäller sorgen efter någon nära och kär person som dött, eller den sorg som kan uppkomma som ”kärlekssorg”, så gäller den alltså en personlig förlust vi lidit. Det går att förstå att den sorgen på sätt och vis gäller oss själva, där vi befinner oss i vår saknad av gemenskapen med den älskade personen. Och om personen ifråga har dött, då kan sorgen få en ännu större och mer förkrossande tyngd av vår föreställning om att vederbörande har upphört att existera, varför all möjlighet till ett återseende tycks utesluten.

Även om den känslomässiga reaktionen i form av sorg utlöser sig nästan automatiskt hos oss, så kan man finna att vår förståelse av begreppen ”liv”, och ”död” och vår uppfattning om vår egen personliga roll i tillvaron, spelar en betydelsefull roll bakom våra reaktioner. Det är på djupet frågan om hur vi tänker kring dessa ting och förhållanden, varför det ändå blir möjligt, åtminstone på sikt, att upplösa sorgen genom en annan förståelse av livet.

I det sammanhanget kan det vara till stor hjälp att sätta sig in i Martinus förklaring av livets mysterium. Martinus menar att vår föreställning om ”döden” är en av våra största illusioner. Det finns enligt Martinus ingen verklig död. Det är endast livets former som dör, alltså kroppen som går under, medan människan själv är det bestående ”något” som upplever livet med hjälp av kroppen, och som alltid kan skapa sig och återfödas i en ny fysisk kropp. Härigenom behöver man inte tänka att den som ”dör” också upphör att existera, och inte utesluta en kommande återförening, om känslomässiga band förenar båda parter.

Problemet för mänskligheten av i dag är att den saknar en förståelse av vad liv är. Därför kan det inte heller förstå vad döden representerar. Livet är inte något som kan uppstå och försvinna, det är i stället den faktor som ligger bakom såväl ”födelse” som ”död”. När människan får en förståelse av livets evighetsnatur, då kommer hon att lära sig kommunicera även med dem som vi i dag betraktar som ”döda”, och som vi för tillfället inte kan ha någon fysisk kontakt med.

Det är i den nuvarande situationen av bristande förståelse av livet som sorgen kommer in i vårt medvetande. Sorgen innebär en mental avskärmning från livets sanna natur. Man ser ett mörker där det förut var ljus. Genom föreställningen om ”döden” kastar sorgen sin slagskugga över vårt liv. Men detta mörker är alltså ett illusoriskt tillstånd, skapat av vår egen föreställningsvärld. När vi förstår livet annorlunda förändras vår föreställningsvärld och därmed på längre sikt också våra känsloreaktioner inför det som händer oss. Allt i livet har en mening, och den meningen är enbart på gott. När vi kan förstå oss själv i ljuset av det goda, då försvinner fruktan för döden, ty den fysiska kroppens undergång är samtidigt för oss en ingång till ett högre och sällare livstillstånd.

Det är dock här i den fysiska världen som vi lär oss att tänka. Det är här som vi genom vår smärtsamma erfarenheter, våra förluster, våra bekymmer och svårigheter, tvingas granska våra vanemässiga föreställningar, våra tankar och känslor, för att komma fram till en annan förståelse av livet.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-05-01
Fråga:
Varför finns vi?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Frågan ’varför finns vi’ kan utifrån Martinus kosmologi besvaras på olika sätt. Här följer några möjligheter.

För det första kan man svara att frågan inte har något svar. Frågan är då på sätt och vis fel ställd. Ty frågar vi ’varför’, då förutsätter vi att vi från början inte existerade och att det fanns någon som hade ett motiv för att skapa oss och ’sätta igång’ vårt liv. I så fall får vi gå till denna ’någon’ och fråga efter vederbörandes motiv. Varför ville denna ’någon’ skapa oss, i stället för att låta oss vara oskapade?

Nu visar ju Martinus att vi har en evig existens. Därför är också vårt liv evigt. Vi har aldrig kommit till och kommer aldrig att ’dö’. Det som kommer till och dör är de upplevda tingen och händelserna i livet, medan det levande väsendet genom sin existens är det innersta upphovet till alla skapade ting och skeenden som uppträder och försvinner i livsupplevelsen. Själva är vi inte skapade, men genom att vi har förmågan att skapa och uppleva så upprätthåller vi vår eviga livsupplevelse, som är detsamma som vårt eviga liv. Så är t.ex. vårt nuvarande fysiska liv bara ett ögonblick av vår eviga existens, där vi genom reinkarnationsprincipen återföds med ständigt på nytt skapade fysiska kroppar.

Slutsatsen blir att det inte finns något svar på frågan ’varför vi finns’. I stället är vår existens förutsättningen för att frågan ’varför’ över huvud taget ska kunna ställas, och då gäller frågan motiven till alla de skapelser som vi själva är upphovet till. Varför gör vi det ena och det andra?

Men det finns också ett annat svar på frågan ’varför finns vi’. Eftersom livet är evigt kan det inte finnas något absolut slutmål för livet, en ändstation där vi inte kan komma vidare i förnyelsen av livsupplevelsen. I stället finns alla mål inom livet, dvs. livet är underkastat kontraster, som gör att vår mättnad på en form av upplevelse ger upphov till ny längtan, vars tillfredsställelse blir det nya målet, osv. Och eftersom längtan och önskningar ger motiven till våra handlingar, så har vi här en annan möjlighet att besvara frågan ’varför vi finns’: Vi existerar för att uppleva livet, med dess inneboende mål och därav följande mening som hör ihop med livsupplevelsen. Vår hunger och mättnad är livets drivkrafter, och meningen med livet är att uppnå tillfredsställelsen av all naturlig hunger, önskan och begär. Svaret på frågan ’varför finns vi’ blir då ytterst: För att uppleva livet och tillfredsställelsen av att finnas till. För att kunna konstatera att ’allt är mycket gott’ och därigenom erfara kärlek till allt och alla.

En ytterligare möjlighet till svar följer av att vi själva är en del av hela verkligheten. Vi är en del av en helhet. Och helheten, dvs. världsalltet, är ett i sig självt levande väsen, det väsen som religionerna talar om som ’Gud’. Gud upplever livet genom sina levande delar, som alltså är de levande väsendena. Och delarna, dvs. vi själva, upplever livet genom att vi är en del av en levande helhet, Gud.

Därför kan man som ett ytterligare svar på frågan säga: Vi finns för att Gud ska kunna uppleva sitt liv. Utan sina delar skulle ju inte Gud kunna uppleva något. Som skapare har Gud ett motiv för vårt liv, vilket dock inte betyder att Gud ’en gång i tiden’ skapade oss. För hur skulle Gud kunnat skapa om Gud saknade upplevelsorgan, saknade livsupplevelse och medvetande? Guds skapelse är i stället detsamma som vårt liv. Allt det vi upplever – universum, naturen, människorna, djuren och växterna m.m. – är Guds sätt att visa sig för oss. Och varför finns vi då: Jo, för att uppleva och f&oumlrstå Gud, såsom Gud upplever och f&oumlrstår oss.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-03-21
Fråga:
Hej!
Martinus påstår att upplevelse endast kan äga rum om det vi upplever har en kontrast. Men hur är det då med jaget? Hur skulle vi kunna uppleva ”något som är” om det inte finns något som inte är!? Hur skulle existens kunna finnas till utan ”icke-existens”? Måste ha svar...
Johan wernberg


Svar:
Hej!
Det är riktigt att all upplevelse enligt Martinus förklaring kräver närvaron av kontraster. Ett ting markeras genom att det på något sätt skiljer sig från omgivningen ifråga om färg, form, storlek osv.

Men när det gäller ”något som är” – alltså detta som utgör vårt jag, det som är vi själva – blir förhållandet annorlunda. Jaget är ju inte ett ting bland andra ting i den yttre världen, vilka kan göras till föremål för upplevelse. ”Något som är” är upplevaren själv, alltså subjektet, för vilket allting annat blir objekt eller upplevda ting. Därför kan vi inte på direkt väg uppleva oss själva. Allt vi upplever är något som är skilt från oss själva och som vi kan få perspektiv till genom vår upplevelseförmåga. Det är då frågan om de skapade tingen, vilka måste skilja sig från varandra för att vi ska kunna uppleva dem.

Men så förklarar Martinus också att det enda som existerar i verklig mening är just detta ”något som är” eller jaget. Allt annat är skapat och därför underkastat rörelse och förvandling. I den materiella verkligheten finns alltså ingenting fast och beständigt. Men härigenom uppstår en grundläggande kontrast i livsupplevelsen, som gör att vi upplever oss själva som en fast punkt i tillvaron, för vilken materien och innehållet i vårt medvetandet utgör rörelse. Själva utgör vi alltså den fasta punkt för vilken all rörelse blir till upplevelse.

Om nu vi själva – i form av ”något som är”, den fasta punkten eller jaget – är det enda som existerar, vad så med allting annat som vi upplever? Ja, eftersom materiens natur är rörelse, och rörelse innebär förvandling, så finns i materiens värld inget fast eller beständigt. Där kan inte finnas någon minsta materiell enhet som allting består av. Där finns då ingenting som kan ha egenskapen ”existens”. Det som existerar eller finns till kan inte vara något som blir till genom en rörelseprocess eller upphör att finnas till genom att t.ex. genomgå en nedbrytningsprocess eller annan omformning genom rörelse. Det som existerar måste därför tidlöst förbli detsamma, medan det som förvandlas måste vara ett i tiden och rummet pågående förlopp, där ”något som inte är” oavbrutet övergår i ”något annat som inte är”.

Genom detta resonemang kan vi nå slutsatsen att existensen har sin kontrast i något icke-existerande, vilket innebär att det oföränderliga ”något” utgör en absolut stillhet som genom sin kontrast till rörelsen upplever livet. Detta betyder dock inte att existens bara kan finnas mot en bakgrund av icke-existens. Existensen är inte villkorlig eller underställd någon annan faktor. I stället är det ”icke-existensen” som är underställd existensen. Livsupplevelse förutsätter ju att någon existerar som kan göra denna sin existens upplevbar för sig själv genom skapelse.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-02-29
Fråga:
Hej Jan-Erik!
Hur ställer sig Martinus kosmologi till ”tankekraft”, d.v.s. förmågan att kunna förflytta och påverka föremål utan att vidröra dessa?
Johan


Svar:
Hej!
Martinus har så vitt jag kan finna inte skrivit något om just det fenomen du frågar om. Men han nämner på flera ställen de s.k. ”psykiska förmågorna”, som går utöver vad vi kan åstadkomma med den fysiska kroppen och uppfatta med dess sinnen. För Martinus är det en självklarhet att dessa förmågor finns och att människan i framtiden, i förening med sitt naturliga kosmiska medvetande, kommer att kunna använda sig av sådana, för oss i dag ”mirakulösa”, förmågor. Verkligheten omfattar nämligen mer än vad vi i dag känner till och räknar med som ”naturligt”.

I olika sammanhang nämner Martinus dessutom att människan kommer att lära sig utnyttja sin tankeförmåga allt bättre. Hon kommer att lära sig tänka logiskt och även med en större koncentrationsförmåga än vad som är vanligt i dag. I förlängningen ligger då att hon kan lära sig behärska den fysiska materien genom sin tankeförmåga. På lång sikt, förklarar Martinus, kommer människan att behärska konsten att ”materialisera” sin egen fysiska kropp och att därefter också kunna ”dematerialisera” den, dvs. återigen upplösa den.

Bakgrunden till detta är att vi själva inte är identiska med vår fysiska kropp, utan endast har den som redskap för vår tillfälliga upplevelse på det fysiska planet. Medan vi i dag ”föds” och ”dör” kroppsligen, men utan vårt eget medvetna ingripande i dessa processer, kommer vi i framtiden att kunna styra denna vår ”födelse” och ”död” på ett medvetet sätt genom tankekoncentration.

Som man förstår innebär allt detta att din fråga kan besvaras på ett positivt sätt. Enligt Martinus kosmologi är det du frågar om principiellt möjligt, liksom andra fenom som hör hit, såsom telepati, klärvoajans, prekognition osv. Men i detta sammanhang skiljer Martinus också på ”lågpsykiska” och ”högpsykiska” förmågor.

De ”lågpsykiska” versionerna av de psykiska förmågorna är på retur hos människan, och det ska så vara. Det är inte meningen att vi ska träna upp rudimenten av dessa förmågor på nytt. En sådan träning är inte förenad med det logiska tänkande som tar sikte på att förstå livet för att lära sig älska allt och alla. Det är utvecklingen av det logiska, kärleksfulla tänkandet som nu ligger i linje med människans vidare utveckling – ett sätt att tänka och handla som hör ihop med det kosmiska medvetandet.

Det kosmiska medvetandet ger sedan på nytt tillgång till allt detta som vi i dag kallar ”psykiska förmågor”, men då på ett genom dagsmedvetandet viljemässigt kontrollerat sätt. Detta är det ”högspykiska” momentet i sammanhanget. Genom kopplingen till det kosmiska medvetandet garanteras att de psykiska förmågorna inte används i egoismens tjänst, vilket kan leda till olycka för oss. Därför är det inte förmågorna i sig själva som ska vara i fokus för vårt intresse, utan syftet med deras användning. Frågan blir om vi har en tillräcklig moralisk insikt för att rätt bruka de krafter som vi kan släppa lösa?

För att sammanfatta svaret: Martinus kosmologi bejakar möjligheten att genom tankekraft kunna påverka fysiska föremål, men sätter in frågan om vi bör odla sådana förmågor i ett större moraliskt och intellektuellt sammanhang.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Är Martinus negativ till meditation?


2004-02-22
Fråga:
Hej!
Om ett ungt par mister sitt lilla barn, hinner kanske det barnet inkarnera igen innan föräldrarna dör och vara en helt annan människa nångostans på jordklotet. Får föräldrarna alltså inte träffa sitt barn under sitt uppehåll i paradiset mellan liven?
Agnes


Svar:
Hej!
Såvitt jag förstår är förhållandet så som du förmodar i din fråga. Har barnet väl inkarnerat på nytt, så kan de tidigare föräldrarna efter deras egen död inte möta sitt barn i den andliga världen – i det tillstånd som Martinus kallar ”paradiset”. Martinus skriver i boken ”Vägen till paradiset”, kapitel 53:

”Människorna kan i paradiset träffa sådana vänner och bekanta, släktingar och andra anhöriga som redan lämnat det fysiska planet och kommit in på samma våglängdsområde i paradiset som de själva.”

Jag drar av detta citat slutsatsen att Martinus syftar på dem som ännu inte har återfötts till den fysiska världen.

Men därmed är din fråga ändå inte helt besvarad. Det finns nämligen också en annan väg för kontakt. Jag citerar här Martinus eget svar på en fråga i ämnet:

”Mellan de levande och de ’döda’ är det en mycket stor, livsviktig och aktiv förbindelse. Vid döden blir ett väsens vakna, fysiska dagsmedvetande överfört till dess nattmedvetande, som utgör samma väsens dagsmedvetande på det andliga eller psykiska planet. Då de fysiska väsendenas dagsmedvetande under den djupa normala sömnen också är överfört till nattmedvetandet, befinner de sig under denna fysiska sömn i ett tillstånd där de har vaket dagsmedvetande på samma plan som de ’döda’. De levande och de ’döda’ kan då här fortsätta det inbördes tankeutbytet och den önskade samvaro, som de inte längre kan få uppleva på det fysiska planet. Livsviktiga idéer, varningar, råd och vägledning utväxlas här ömsesidigt i stor skala mellan båda planens väsen. Och även om minnet från en sådan andlig samvaro och de därmed förenade upplevelserna totalt saknas i det fysiska dagsmedvetandet vid väsendets uppvaknande efter sömnen, är den likväl fästad vid samma väsens undermedvetande och kommer vid vissa särskilda tillfällen eller situationer att fortplantas till det vakna fysiska dagsmedvetandet. Den kommer då att på intuitionsliknande sätt befrukta vederbörande väsens tankevärld med den kunskap, det andliga eller psykiska material som var den andliga samvarons kärninnehåll.”

Och Martinus fortsätter:

”På samma sätt står alla levande väsen i en ofarlig och beskyddad förbindelse med den andliga världen. Döden är inte den stora skiljegränsen från de kära ’bortgångna’ eller dem man håller av, såsom människorna här på jorden i allmänhet föreställer sig. Detta kommer efter hand att bli en så levande uppfattning eller faktum att all den pessimism som med förtvivlan, tårar och livsleda idag gör en bisättning eller begravning till en klagoceremoni i svart, svart och åter svart skall ändras så att begravningen blir det den skall vara, en lyckönskandets och ljusets fest. Den naturliga döden kommer alltid att bli en befrielse från den inskränkning i livsupplevelse och det därav uppkomna själsliga fängelse som en odödlig andes anknytning till en invalidiserad, defekt eller skröplig och för livsupplevelsen olämplig organism måste sägas vara. En sådan befrielse skall inte begråtas utan bejublas.”

Ur tidskriften Kosmos, nr 10 1983

Man kan läsa mer om döden och de andliga tillstånden i boken ”Vägen till paradiset”.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-02-15
Fråga:
Hej!
Varför verkar det som om kvinnor drabbas av mycket mer lidande än män: sexuellt våld, misshandel, barnafödande, mindre makt osv. Har kvinnor tidigare gjort mer ont än vad männen gjort?
Agnes


Svar:
Hej!
Din fråga är inte lätt att besvara. Och Martinus nämner ingenstans en eventuell skillnad mellan könen när det gäller deras utsatthet för våld och lidande.

Undantaget är den smärta med vilken kvinnan föder sitt barn, en könsskillnad som hänger ihop med den biologiska ordning vi lever under. Möjligen kan det också vara så att denna smärta tilltagit under senare tid, eftersom kvinnans kropp förändras med utvecklingen. Den har blivit slankare och är därför inte lika ändamålsenlig för barnafödande som den en gång varit. Denna min fundering föranleds av den allmänna utveckling som Martinus skisserar, där den biologiska fortplantningens krav på vissa områden verkar komma i konflikt med människoblivandets omformning av såväl vårt psyke som vår kropp.

Men om vi bortser från den biologiska ordningen, så har vi kvar problemet med det våld som drabbar kvinnan från mannens sida, något som nu är speciellt uppmärksammat.

Mannen har länge varit det dominerande könet på den yttre arenan. I kraft av sin fysiska styrka har han kunnat dominera kvinnan, men får vi tro Martinus har denna obalans en gång i tiden fötts ur ett själsligt behov hos båda parter, där mannen var beskyddare och kvinnan den beskyddade parten. När utvecklingen genom polförvandlingen så småningom kommit att undergräva den gamla ordningen, och kvinnan inte längre har behov av ett sådant särskilt beskydd, då kan man tänka sig att de manliga instinkterna utmanas, och att han ibland, som det ”stridsväsen” han enligt Martinus är, försöker bevara sin ställning med hjälp av det invanda fysiska våldet.

Kvinnans frigörelse kan då väcka motstånd på områden där mannen inte ”hänger med” i utvecklingen eller inte är införstådd med hennes behov. Detta motstånd kan möjligen ta sig vissa av de våldsamma uttryck som vi uppmärksammar i dag, och som kan förstås som ett desorienterat och frustrerat beteende från ”manssamhällets” sida – dvs. från vissa mäns sida – för att bevara den gamla ordningen.

Ändå kan man undra om kvinnan, sett i ett större sammanhang, utsätts för mer våld och lidande än mannen? Kan vi överblicka detta? Det är ju även så att män i stor utsträckning drabbas av mäns våld och har gjort det genom historien. Männen har krigat mot varandra, även om dessa krig också drabbat kvinnor och barn. Hur gör vi en rättvisande mätning av fördelningen av våld och lidande?

Det är över huvud taget svårt att ge konkreta svar på frågorna om de ursprungliga orsakerna till vårt öde, annat än att vi själva är den djupaste orsaken och i princip får uppleva detsamma som vi utsatt andra levande varelser för. Eftersom Martinus räknar med väldiga utvecklingsförlopp, som sträcker sig över flera ”spiralkretslopp”, och där vi nu har motsatt kön till det vi hade i förra kretsloppet, så kan man kanske också tänka sig att de ödesmässiga förhållandena ska förstås i detta jättelika sammanhang.

I det kosmiska perspektivet får dock ingen uppleva mer lidande än någon annan, betonar Martinus. Lidandets roll är att väcka oss på områden där vi är omedvetna, så att vi förstår skillnaden mellan ”gott” och ”ont” och genom våra egna handlingar kan skapa det goda vi önskar. Om man själv drabbas av våld, då betyder det att man på något sätt inte är färdig med våldet, att man är omedveten om dess källa inom sig själv, som kan göra en kapabel att i vissa situationer själv bruka våld. Kanske kan det vara i förhållande till barn, där man kan tycka sig ha vissa rättigheter eller inte ser någon annan möjlighet att hävda sin vilja? Man kan bara spekulera om orsakerna, eftersom vi ännu inte känner oss själva till den grad att orsak och verkan blir uppenbara för oss.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2004-02-07
Fråga:
Tja!
Hur kan Martinus få ihop karman och den fria viljan? Eftersom jaget är karmautlösare till andra jag, hur kan då dessa ha en fri vilja?
Johan


Svar:
Hej!
Du uppmärksammar ett intressant problem, som tycks följa av Martinus förklaring av den kosmiska världsbilden: Hur kan principen om karma förenas med den fria viljan?

Nu har du visserligen formulerat frågan så att problemet gäller de ”andra jag” som får tillbaka sin karma, alltså de som får uppleva återvändande verkningar av vad de själva tidigare utsatt andra för. I den situationen tycker dock inte undertecknad att problemet med den fria viljan syns så tydligt. Ens återvändande karma är ju en följd av den föregående handling som man själv utförde genom sin fria vilja. Om jag t.ex. stjäl något från en annan människa, då har jag använt min fria vilja i en handling som genom karmaprincipen leder till att jag själv kan bli bestulen. Visserligen kan man säga att jag får min frihet beskuren när någon stjäl min egendom, men det var ju genom min egen fria viljas handling som stölden kom in i mitt liv.

Nu vet jag inte om jag rätt uppfattat det problem du vill beskriva. Men jag tycker att problemet med den fria viljan blir tydligare om man tar sin utgångspunkt hos den som är karmautlösare ”till andra jag”.

Problemet blir då: Om andra människor ödesmässigt inte kan få möta annat än vad de själva är den djupaste orsaken till, hur kan det då vara förenligt med min egen fria vilja att jag själv enbart fungerar som en ödesutlösare för dem? Jag kan ju nämligen inte utföra någon handling gentemot en annan människa, som inte den människan har att skörda från omgivningen, vare sig det gäller ”onda” eller ”goda” handlingar. Grundprincipen för ödet, som Martinus förklarar det, är att det inte finns någon orättvisa i tillvaron. Ödet är lagbundet genom orsak- och verkanslagen. Därför kan jag inte stjäla något från en människa vars öde det inte är att bli bestulen, en situation som tycks tala för att min fria vilja inte är helt fri. Jag kan bara fungera som ett verktyg för att den andra människan får möta det av hennes själv iscensatta ödet.

Martinus har nog inte gett ett tydligt uttalat svar på frågan, även om han uppehåller sig en hel del både vid karmaprincipen och den fria viljan. Å ena sidan betonar Martinus att vi har en fri vilja, genom att vi är levande varelser. Vi har alltså en grundläggande frihet i livet, till skillnad från en maskin som inte kan uppleva begär och tillfredsställelsen av begär. Ett levande väsen kan just handla i enlighet med sitt begär och sina behov på ett sätt som leder till begärets tillfredsställelse. Viljan är vår förmåga att tillfredsställa våra önskningar och begär.

Nu framgår det dock också av Martinus förklaring av utvecklingen, att vi människor, som befinner oss i slutet av djurriket, inte har en fullständigt fri vilja. Det innebär att vi som levande varelser inte fullt ut kan använda oss av vår frihet. Vi kan i vissa avseenden vara styrda av inflytanden som vi inte har en fullständigt medveten kontroll över. Vad jag förstår är det i detta sammanhang som ”kollisionen” mellan den fria viljan och karmaprincipen visar sig, nämligen genom att vi mer eller mindre medvetet kan utföra en handling som drabbar en annan människa och som vederbörande behöver uppleva för sin egen utvecklings skull. Visserligen är vi inte helt omedvetna om våra egna handlingar, vi har ju ett mått av fri vilja när vi är medvetna om vad vi gör och även är medvetna om konsekvenserna, men när det gäller de kosmiska sammanhangen, själva ödeslagen, då har vi ännu inte det kosmiska medvetande som fordras för att dagsmedvetet kunna överblicka orsak och verkan. Och då finns alltså möjligheten att vi kan fungera som ett mer eller mindre omedvetet instrument för naturens egen lagbundenhet eller ordning. (Men detta förutsätter också att vi är ”på våglängd” med ett sådant handlande, dvs. att vi är moraliskt kapabla eller kan nännas göra det som situationen fordrar, om nu vår handling skulle vara till skada för den andre.)

Med hjälp av kosmiskt medvetande får alltså människan så småningom inblick i dessa förhållanden. Martinus förklarar att det kosmiska medvetandet gör oss dagsmedvetna i vårt ”övermedvetande”, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna styra vår viljeimpulser på ett fullständigt medvetet sätt, vilket ger den verkliga frihet att välja som vi just nu kanske inte alltid besitter.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan: Har vi en fri vilja?


2003-10-28
Fråga:
Hej! Jo jag undrar hur det kan komma sig att så många djur är vegetarianer, kor, hästar, elefanter, sjöhästar, giraffer, åsnor, gnur, bergsgetter etc. etc. Martinus talar om det renodlade djurriket där man enbart lever för sig och sin egen avkomma, alltså där egoismen är en livsbetingelse. Vart i utvecklingen är då dessa nyss nämnda djur? Kommer dom att i ett senare skede i samma spiral utvecklas till köttätare? För inte kan man då se någon aggressivitet hos t. ex. en ko. Hur tror du att det förhåller sig?
Roger Nygren, Sundsvall


Svar:
Hej!
Martinus uppehåller sig ofta vid rovdjuren som typiska representanter för djurriket. Det har att göra med att rovdjuren på ett särskilt tydligt sätt demonstrerar innebörden av ”den dräpande principen”, den livsprincip som är ledande i djurriket. Här råder principen ”att äta eller ätas”, vilket betyder att ”den starkares rätt” råder.

Men för att rovdjuren ska kunna livnära sig krävs en rik flora av bytesdjur. Och då uppkommer naturligtvis frågan hur utvecklingsförloppet ser ut, om alla djur i någon fas av djurriket måste komma att utveckla ”den dräpande principen” och bli köttätare, vilket Martinus hävdar. Han besvarar själv frågan på följande sätt:

”Under en viss del av spiralkretsloppet är väsendena så att säga endast angreppsväsen. Vad anser man om rovdjuren, tigrarna, hajarna och örnarna etc.? – Är det inte likadant med naturmänniskorna, bärsärkar och vikingar samt kulturfolk som ännu är besjälade av begäret efter att bli herrefolk? Ja, är inte all modern diktatur identisk med angreppsmedvetande? [...] Det är riktigt att alla de växtätande djuren inte i så överväldigande grad kan betecknas som angreppsväsen, men denna omständighet upphäver dock inte ovannämnda analys, eftersom de växtätande djurens angreppsepok blott har förlagts till ett senare stadium i dessa väsens utveckling, så att de eventuellt får uppleva denna först i sitt jordmänniskostadium, i motsats till rovdjuren, som redan i sitt djuriska framträdande får utlevat en stor del av sin angreppsepok, innan de uppnår människans uppresta gång och uppåtskådande blick. Men för båda här nämnda parter gäller att de absolut måste genomleva sin angreppsepok, innan de kan nå ett högre tillstånd inom verklig kultur eller högre former av själsliv.”
Ur artikeln ”Den mentala treenigheten” del 1, Kosmos nr 10 2001

Den jordiska människan kan alltså själv betraktas som ett rovdjur, när hon livnär sig på att äta andra djur. Detta sena ”angreppsstadium” skulle då kunna bero på att hon tidigare i utvecklingen varit växtätare och först så småningom kommit att utveckla smak för köttfödan. Men som Martinus också påpekar är det inte nödvändigt för henne att livnära sig på kött, varför den vegetariska kosten blir mer i harmoni med hennes kommande, verkligt mänskliga utvecklingsstadium.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2003-11-23
Fråga:
Tjena. Jag heter Kent Pentikäinen och har läst Martinus ett tag. Min fråga är densamma som Jan Adrianson ställer i sin bok, Världen som varseblivning. Jag ser ett träd där utanför mitt huvud och detta träd finns i verkligheten därute – men varför ser jag och upplever jag trädet där utanför min hjärna fastän jag vet att bilden finns i min hjärna? Martinus säger ju att jaget och dess struktur finns utanför själva rummet, dvs vår fysiska tillvaro i kosmos. Förenklat – jag och det. Jaget betraktar den fysiska världen med hjälp av hjärnans olika medier. Jag undrar om jag har förstått Martinus förklaringar inom detta livsområde. Tacksam för svar. Väl mött... Kent


Svar:
Hej!
Som du redan känner till är det enligt Martinus förklaring inte hjärnan som är orsak och upphov till medvetandet och livsupplevelsen. Hjärnan är endast ett underordnat organ för förmedling av våra sinnesimpulser till det bakomliggande och överordnade ”jaget” – den instans för vilken sinnesimpulserna blir till upplevelse. Vårt ”jag” är alltså inte en fysisk företeelse, belägen någonstans i hjärnan. Jaget är den icke-materiella faktor för vilken den materiella världen blir till upplevelse, vilket betyder att ”materialiteten” själv ingår som en form av upplevelse bland andra upplevelser för jaget. Att vi upplever tingen som ”fasta”, ”flytande”, ”gasformiga” osv. säger oss att detta är olika sätt att uppleva verkligheten på. Det är frågan om upplevelseformer, på liknande sätt som t.ex. ”grönt”, ”rött” och ”blått”. Man får förstå att ”den fysiska världen” – som vi upplever den – är en av medvetandet uppbyggd verklighetsform, en subjektiv bild av den objektiva verklighet som finns som dess osynliga och opåtagliga bakgrund.

Men för att vi ska kunna uppleva den fysiska världen måste vi ha fysiska sinnesorgan som kan reagera med den fysiska omgivningen. Ögat är ett av dessa organ och hjärnan är ett annat. Martinus liknar hjärnan vid en relästation, som omvandlar de fysiska sinnesimpulserna från t.ex. ögat – när dessa når syncentrum i hjärnan – till ”andliga” impulser, som kan inverka på vårt ”övermedvetande” så att upplevelsen kommer till stånd.

Här får man tänka på att den egentliga bilden av verkligheten varken finns i ögat eller i hjärnans syncentrum, även om vi är benägna att uppfatta det så. Eftersom man kunnat kartlägga hela det fysiska förloppet i varseblivningsprocessen, från ögat till hjärnans syncentrum, så talar man visserligen om att det projiceras en bild, först på ögats näthinna och sedan i hjärnans syncentrum. Men här går det ju bara att tala om ”bildens” tillblivelseprocess, eftersom ingen ännu upplever någon bild (den är ännu inte framkallad, så att säga). Så länge den fysiska varseblivningsprocessen inte är avslutad med jagets upplevelse, så länge är ju inte bilden av verkligheten upplevd – och det finns då ännu ingen egentlig bild att tala om. Det är bara frågan om energier som ännu inte nått sitt mål. För att vi ska kunna tala om en bild så måste det vara frågan om en upplevd bild, alltså jagets upplevelse av något.

Att t.ex. en tavla hänger på en vägg ger i sig själv ingen bild. Det måste till en betraktare av tavlan, närvaron av en medveten varelse, som kan tolka måleriets ”materier” till en sammanhängande upplevelse av t.ex. ett landskap, för att bilden ska tillkomma. Så länge detta villkor inte är uppfyllt kan vi bara tala om förekomsten av materier och energier, men ingen bild. Den materiella världen utgör en ständigt pågående projektion av energier, men det är i upplevelsen av denna projektion med hjälp av sinnesorgan som bilden skapas.

Din fråga lyder: Varför ser och upplever jag trädet utanför min hjärna, fastän jag vet att bilden finns i min hjärna? Svaret kan då alltså vara att det inte finns någon bild i hjärnan. Det vi ”vet” finns i hjärnan är materia och energi, och vid en undersökning av hjärnans energifunktioner kan den som gör undersökningen naturligtvis själv uppleva en bild av dessa. Men denna bild är en annan bild än den av trädet, som vår försöksperson samtidigt ser. Den som tror sig veta att hjärnan innehåller en bild av t.ex. ett träd kan inte vara den person som betraktar trädet. Den som betraktar trädet ser nämligen bara trädet och inte sin hjärna. Den som däremot betraktar hjärnan hos försökspersonen ser bara hjärnan och inte trädet. Det är frågan om två olika bilder och i båda fallen uppstår de genom en speciell varseblivningsprocess som leder till upplevelse för jaget.

Som du så riktigt påpekar befinner sig jaget utanför rummet. Detta ”utanför” ska dock inte förstås rumsligt. Rummet är nämligen i sig självt en medvetandets skapelse, dvs. det är en egenskap i den bild av verkligheten som jaget upplever. Upplevelse kräver nämligen att det finns ett perspektiv till det som upplevs. Det måste därför skapas ett avstånd mellan upplevaren och det upplevda. Det är detta avstånd som gör att vi upplever tingen som utanför oss själva. Och det är för övrigt detta avstånd som lett oss till att tro att verkligheten är en sak och att vi själva är en annan. Men som Martinus visar är denna uppdelning av verkligheten, som sker genom medvetandeprocessen, illusorisk, vilket betyder att den är just upplevd. Därför kan man bara konstatera att jaget inte är någonting som befinner sig på en viss plats i det upplevda rummet. Men alla ting som jaget upplever får däremot sin placering inom jagets upplevelseområde, som är detsamma som tiden och rummet.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

PS. Jan Adriansons bok ’Världen som varseblivning’, som frågeställaren åberopar, kan rekommenderas för den som är intresserad av vetenskaplig teori om medvetandets natur. Boken påvisar hur den materialistiska grundsynen medför motsägelser i teoribyggena.
Läs en anmälan av boken


2003-10-28
Fråga:
Hej! Jo jag undrar hur det kan komma sig att så många djur är vegetarianer, kor, hästar, elefanter, sjöhästar, giraffer, åsnor, gnur, bergsgetter etc. etc. Martinus talar om det renodlade djurriket där man enbart lever för sig och sin egen avkomma, alltså där egoismen är en livsbetingelse. Vart i utvecklingen är då dessa nyss nämnda djur? Kommer dom att i ett senare skede i samma spiral utvecklas till köttätare? För inte kan man då se någon aggressivitet hos t. ex. en ko. Hur tror du att det förhåller sig?
Roger Nygren, Sundsvall


Svar:
Hej!
Martinus uppehåller sig ofta vid rovdjuren som typiska representanter för djurriket. Det har att göra med att rovdjuren på ett särskilt tydligt sätt demonstrerar innebörden av ”den dräpande principen”, den livsprincip som är ledande i djurriket. Här råder principen ”att äta eller ätas”, vilket betyder att ”den starkares rätt” råder.

Men för att rovdjuren ska kunna livnära sig krävs en rik flora av bytesdjur. Och då uppkommer naturligtvis frågan hur utvecklingsförloppet ser ut, om alla djur i någon fas av djurriket måste komma att utveckla ”den dräpande principen” och bli köttätare, vilket Martinus hävdar. Han besvarar själv frågan på följande sätt:

”Under en viss del av spiralkretsloppet är väsendena så att säga endast angreppsväsen. Vad anser man om rovdjuren, tigrarna, hajarna och örnarna etc.? – Är det inte likadant med naturmänniskorna, bärsärkar och vikingar samt kulturfolk som ännu är besjälade av begäret efter att bli herrefolk? Ja, är inte all modern diktatur identisk med angreppsmedvetande? [...] Det är riktigt att alla de växtätande djuren inte i så överväldigande grad kan betecknas som angreppsväsen, men denna omständighet upphäver dock inte ovannämnda analys, eftersom de växtätande djurens angreppsepok blott har förlagts till ett senare stadium i dessa väsens utveckling, så att de eventuellt får uppleva denna först i sitt jordmänniskostadium, i motsats till rovdjuren, som redan i sitt djuriska framträdande får utlevat en stor del av sin angreppsepok, innan de uppnår människans uppresta gång och uppåtskådande blick. Men för båda här nämnda parter gäller att de absolut måste genomleva sin angreppsepok, innan de kan nå ett högre tillstånd inom verklig kultur eller högre former av själsliv.”
Ur artikeln ”Den mentala treenigheten” del 1, Kosmos nr 10 2001

Den jordiska människan kan alltså själv betraktas som ett rovdjur, när hon livnär sig på att äta andra djur. Detta sena ”angreppsstadium” skulle då kunna bero på att hon tidigare i utvecklingen varit växtätare och först så småningom kommit att utveckla smak för köttfödan. Men som Martinus också påpekar är det inte nödvändigt för henne att livnära sig på kött, varför den vegetariska kosten blir mer i harmoni med hennes kommande mänskliga utvecklingsstadium.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2003-10-18
Fråga:
Hej! Tack för dina intressanta svar på tidigare ställda frågor. För att återknyta till treenigheten: "Sonen" är alltså vi människor. Kristus är då, om jag förstått det hela, en son som fått kosmiskt medvetande, dvs fått ta del av Guds medvetande. Men vilken är relationen mellan det gudomliga och mänskliga hos Kristus? Är Kristus = Gud? Kunde han göra under?

När Jesus talade om helvetet, att skilja fåren från getterna osv. Vad menade han enligt Martinus? Trodde Jesus på helvetet?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Din första fråga gäller om Kristus är Gud. Här är svaret från Martinus sida ett nej. Med ”Gud” avser Martinus hela världsalltet, tänkt som ett allomfattande levande väsen. ”Gudasönerna” (”son” ska här inte uppfattas som någon könsbestämning) är de levande väsen som ingår i världsalltet som dess levande delar: människor, djur, växter, mineraler, organ, celler, atomer, planeter, solar, galaxer osv. – utan slut i mikro-, mellan- och makrokosmos. Kristus var en utvecklad människa, med den speciella rollen att vara en moralisk och intellektuell lärare och förebild för de andra människorna.

Alla människor får så småningom del av det kosmiska medvetandet i utvecklingen till ”riktiga” människor. Kristus var helt enkelt längre kommen än de som han undervisade. Det kosmiska medvetandet ger tillgång till Guds medvetande – Guds vetande och kärlek – varvid detta medvetande kan återspeglas genom människan. Man blir av den anledningen inte själv Gud, men man får förmågan att ”se med Guds ögon”. Man upplever sig som ”ett” med Gud, vilket alltså förklaras av att vi alla faktiskt utgör en del av Guds existens. Denna förmåga som Kristus hade, missförstods senare på så sätt att man trodde att Kristus var Gud själv, en tolkning som kunde hämta näring ur hans uttalande att han var ”ett med Fadern”.

Beträffande frågan om Kristus kunde göra under, så uttrycker sig Martinus försiktigt. Han förklarar dock i olika sammanhang att människan på ett högre utvecklingsstadium kan använda sig av naturens processer på ett sätt som vi i dag skulle uppfatta som ”mirakulöst”. Människan kommer t.ex. i framtiden att kunna materialisera och dematerialisera sin fysiska kropp och även behärska andra i och för sig naturliga processer som vi själva ännu inte lärt oss kontrollera. Sådana förmågor kan alltså användas till gagn för det kärleksmedvetande som den kosmiskt medvetne besitter. När det gäller Kristus eventuella förmågor på detta område så nämner Martinus de vittnesmål om ”mirakler” som Bibeln lägger fram, men han lägger ingen vikt vid att bekräfta eller förneka sanningen i dessa berättelser. Man får därför dra sina egna slutsatser.

Undantaget från ovannämnda försiktighet från Martinus sida är berättelsen om Jesu ”uppståndelse från de döda”. Här menar Martinus att det var frågan om en materialiserad kropp som Jesus visade sig i inför lärjungarna efter sin fysiska ”död”.

När det sedan gäller frågan om Jesu uttalande om ”helvetet” och liknelsen om ”fåren och getterna”, så blir svaret i all korthet, att ”helvetet” ska förstås som det stadium i utvecklingen där människan gör sina lidandeserfarenheter på grund av sin okunnighet om livets lagar. Hon sår lidande för andra och får själv skörda ett motsvarande lidande. Det är här frågan om ”orsak och verkan”, och som ett resultat av denna erfarenhetsskörd blir människan begåvad med en visdom som baserar sig på hennes förvärvade inlevelseförmåga. Hon vill då inte längre göra någon något ”ont”, eftersom hon av egen erfarenhet vet hur det känns.

”Fåren och getterna” symboliserar i detta sammanhang två människogrupper. ”Fåren” har redan gjort de nödvändiga erfarenheterna, ”getterna” har ännu inte gjort det till fullo. Denna utvecklingsmässiga skillnad gör alltså att Gud ”dömer” dem olika. Men denna ”dom” ska också den förstås symboliskt, som en anvisning om de skilda utvecklingsstadier ”fåren” respektive ”getterna” befinner sig på. Och man får också tänka på att de som är ”får” en gång varit ”getter” och att de som nu är ”getter” är de blivande ”fåren”. Alla måste gå igenom detsamma för att bli detsamma.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2003-10-12
Fråga:
När människan fått ett högre andligt medvetande, kommer då människor att likriktas och kommer kulturens mångfald att slätas ut och försvinna? Många folkgrupper som t ex indianer och samer går tillbaka till sina rötter och vill behålla sina traditioner. Är detta ett steg i fel riktning eller kan det bidra till utvecklingen?
Ingemar Forslund


Svar:
Hej!
Martinus har nog inte tagit upp denna frågeställning till granskning, vad jag kan minnas. Han skriver om de stora dragen i utvecklingen och förklarar de bakomliggande principerna.

Martinus vill visa att mänskligheten genom den tekniska utvecklingen, med dess kommunikationsmöjligheter, kommer att förenas i en världsomfattande planetarisk kultur. Världen blir mindre och nationsgränserna förlorar rollen som gränser mellan folken. Vi ser redan detta ske i snabb takt runt omkring oss. Vi kan då också se att de kulturella skillnaderna mellan folken minskar. Alla som dras in i den moderna civilisationen kommer att göra likartade erfarenheter, eftersom standardiseringen av teknisk utrustning, tillverkningsmetoder och språk ökar. En mer likformig varuproduktion blir möjlig, med enhetliga kommunikationsvägar för ett kulturutbud som kan spridas över hela världen. Genom att den tidigare relativa isoleringen mellan kulturerna på så sätt bryts, uppstår helt naturligt en mer enhetlig världskultur.

Denna utveckling medför samtidigt att många företeelser i den tidigare, lokala kulturen går förlorade. Men som utvecklingen också visar får då människorna själva ett behov och intresse av att tillvarata något av det som hotar att gå förlorat. Så mitt i den stora omvandlingen mot en gemensam och ganska enhetlig världskultur framstår det kulturella arvegodset i ett nytt ljus, eftersom det kan ge en värdefull kontrast och kolorit i den allmänna utvecklingen. Dessutom kan traditionen innehålla något som vi faktiskt inte förstod oss på tidigare, och som därför behöver studeras på nytt. Därför kan det knappast betraktas som ett steg i fel riktning att man vill tillvarata traditionen. Men man bör då vara medveten om att traditionen inte kan vara något alternativ till sammansmältningen av mänskligheten i en världskultur. Den stora utvecklingen kan inte stoppas av människorna.

Människans identitet kan heller inte fångas i traditionens former. Tvärtom leder sökandet efter denna identitet ut ur formerna, bort från traditionerna. Man får ett behov att se ”det mänskliga” uttryckt genom alla former och alla traditioner. Och man får ett behov av att göra sig själv fri från alla begränsande former.

Men så igen: När vi inte längre känner oss bundna av det, kan vi få ett nytt intresse för det som varit. Det är dessutom svårt att i dag föreställa sig vad vi i framtiden vill skapa i form av livets kolorit. Det uppstår hela tiden så många nya möjligheter, som bl.a. också kan bilda tradition längre fram. Och även om vi nog kan se tendenser till likriktning av tänkandet i den globala kulturen av i dag, så får vi tänka oss att människan i längden inte heller låter sig bindas av den formen av likriktning.

Ja, detta var bara några egna reflexioner.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2003-10-06
Fråga:
Bakterier och virus blir dräpta av vår kropp på ett ”naturligt” sätt, vad innebär det karmiskt sett?
Vi tillför läkemedel av olika slag ex-vis antibiotika. Gör det någon skillnad, även det sett i ett karmiskt perspektiv ?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Första delen av din fråga belyser vårt beroende av att ”den dräpande principen” upprätthålls som en framträdande princip i djurriket. Vår hälsa är t.ex. beroende av att kroppen kan bekämpa vissa farliga mikroorganismer. Ändå måste detta dräpande betraktas som ett mindre ont än det större onda att vår fysiska kropp skulle gå under på grund av en infektion. Kroppen är ju ett helt universum för dess egna mikroorganismer eller mikroväsen – organ, celler, molekyler osv. Att där finns system för att bevara bästa möjliga ordning ger oss själva tillgång till en någorlunda stabil upplevelse av den fysiska världen.

När vi talar om vår egen ”karma” eller ödesutlösning, så hamnar däremot fokus på de handlingar som vi själva utför, och som sedan ger återverkningar i form av vårt öde. Detta samband mellan orsak och verkan leder till att vi så småningom lär oss förstå skillnaden mellan ”goda” och ”onda” handlingar. Vi får en egen erfarenhet av verkningarna av det ena och det andra handlingssättet. Naturens ordning har vi inget inflytande på, men vi kan använda oss av denna ordning för våra personliga syften på gott och ont. Och då kommer karma in i bilden.

Detta får betydelse för den andra delen av din frågeställning, nämligen frågan om medicinering med t.ex. ”antibiotika”. Här är det människan som ingriper i kroppens naturliga dräpande och förstärker den på vissa områden. I den mån detta görs i det livgivande syftet att rädda vår kropps universum från undergång – som ju den medicinska behandlingen ofta gör – så är detta ett ”gott”. Sedan blir nästa fråga var gränsen ska dras: Ska man även vid mindre allvarliga infektioner behandla med antibiotika? Mycket talar för att det på sikt leder till ett större ”ont” om man behandlar oförsiktigt. Antibiotika slår ju ut delar av kroppens egen immunologiska förmåga, och användningen kan därför underminera hälsan på sikt. Vi känner även till problemet med resistens hos bakterier. Dessa följder blir också en form av karma för människan.

Martinus har, vad jag minns, inte skrivit något om just användningen av antibiotika. Men han har nämnt en annan medicinsk metod, nämligen vaccinering. Utan att gå in på detaljer vill han få oss att förstå att hälsan byggs upp på andra vägar än genom medicinska åtgärder, hur nödvändiga dessa än kan vara i ett kortsiktigt perspektiv:

”Så länge det finns olyckliga öden, har ifrågavarande individer ännu inte lärt känna det verkliga livet, den verkliga freden och glädjen över att vara till. Man söker skapa immunitet mot sjukdomar med vacciner, men detta är inte den fullkomliga vägen. Den kan därför endast utgöra en provisorisk nödåtgärd. Den verkliga och absoluta immuniteten mot allt det onda kan endast skapas på psykisk väg, vilket vill säga genom skapandet av en fullkomlig livskraft. Denna livskraft skapas inte av något som helst slag av fysisk materia, den skapas inte genom att man dödar djur eller genom att man inympar sjukdomar på andra väsen. Den kräver ingen som helst form av vivisektion eller tortering av andra väsen. Detta psykiska vaccin, serum eller denna livskraft skapar man med sin tankesfär. Alla tankearter är av elektrisk natur och går genom blodet. Här skapar de den verkliga fullkomliga livskraften, om vederbörande människas tankesfär helt är i kontakt med livets lagar. Är människans tankekraft däremot inte i kontakt med dessa lagar, blir den en dålig, ja, ibland en helt dödsbringande livskraft.”
Citat ur artikeln ”Vägen ut ur dödsfruktan”, Kosmos nr 11 1998

Den slutsats vi kan dra är att det finns en naturlig väg till hälsa med hjälp av människans eget sinnelag, och att det därför blir allt viktigare för henne att förstå sin egen inre natur som medveten, tänkande och kännande varelse. Då får hon också en förståelse för det logiska och kärleksfulla förhållningssätt som inte är i konflikt med den övriga naturen. Genom denna förståelse kan hon på sikt arbeta sig ut ur det lidandeskarma som vi kallar ”sjukdom”, för att i stället få uppleva en ostörd glädje över att vara till.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Kan tänkandet påverka hälsan?


2003-09-27
Fråga:
Hej!
Hur förklarar Martinus treenigheten? Vilket är förhållandet mellan Fadern, Sonen och den helige Ande? Vad menas med den helige Anden?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Med din fråga kommer du in på ett centralt område av Martinus kosmologi. ”Treenigheten” känner vi sedan gammalt från den kristna kyrkans teologi, som talar om Guds tre aspekter: Fadern, Sonen och den helige Ande. Men för Martinus är ”den treeniga principen” ett sätt att förklara vad som i grunden kännetecknar ett levande, medvetet väsen, oavsett om vi då tänker på en människa, ett djur, en växt eller någon annan varelse. Här handlar det om de grundläggande villkor som krävs för att upplevelse över huvud taget ska komma till stånd. Och Martinus förklarar då att livsupplevelsen blir till genom skapelse. Det krävs en aktivitet – att det händer något – för att vi ska kunna uppleva något.

Men först och främst krävs naturligtvis att vi existerar, dvs. att vi finns till. Den första principen gäller detta eviga och oföränderliga grundtillstånd, själva upphovet till skapelsen. Vi omtalar denna vår existens med ordet ”jag”.

Därefter har vi princip nr 2: Till vår existens är evigt knuten en förmåga att skapa och uppleva. Genom denna skapar- och upplevelseförmåga, som är detsamma som vårt medvetande, kan vi åstadkomma rörelser i den materia som bygger upp vår synliga värld. Skaparförmågan får sitt första och omedelbara uttryck i vår organism med dess sinnesorgan, genom vilken vi i sin tur upplever omvärlden. Med hjälp av vår kropp kan vi dessutom skapa nya fysiska ting omkring oss. Skapandet – att sätta materia och ting i rörelse – ger upphov till den föränderlighet som kännetecknar allt vi upplever.

Den tredje principen är själva det skapade, dvs. den skapade världen, som har jaget som upphov. Medan allt skapat, hela den materiella verkligheten, är underkastad en ständig rörelse och förvandling, så är väsendet självt, genom sin existens, den fasta punkt för vilken all rörelse blir till upplevelse.

”Den treeniga principen” är således den kosmiska analysen av det levande väsendet:
1. Skaparen/upplevaren – det som existerar
2. Skapar- och upplevelseförmågan – medvetandet
3. Det skapade/upplevda – organismen

Dynamiken som kännetecknar den yttre världen ger i sin tur upphov till vår föränderliga upplevelse av ”tid” och ”rum”. Allt synes där ha en början och ett slut. Allt ”föds” och ”dör”. Härigenom har vi kommit till den tron att det levande väsendet självt ”föds” och ”dör”, medan sanningen, enligt Martinus, är att denna process endast omfattar den skapade organismen, alltså vår fysiska kropp. Den är bara en i raden av väsendets skapelser. Bakom organismen finns jaget med sitt medvetande. Och eftersom jaget inte självt är skapat, existerar det ”tidlöst” eller ”evigt” som upphovet till allt som går att uppleva.

Nu förklarar Martinus vidare att världsalltet i sin helhet är ett levande väsen, inuti vilket vi lever som dess organiska levande delar. Helhetsväsendet omtalas i religionerna som ”Gud”, fastän man då ofta gör sig en mycket begränsad, människoliknande bild av Gud, en gudsbild som inte alls kan framställa och omfatta Guds helhetsnatur. I Martinus förklaring blir så ”den helige Ande” ett symboliskt uttryck för Guds medvetande. ”Helig ande” är ”heligt medvetande”, det helhetsmedvetande som finns bakom naturens alla uttrycksformer och som gör världsalltet till ett ordnat och ändamålsenligt kosmos. ”Den heliga anden” är – som Martinus uttrycker det på ett ställe – ”själva intellektualitetens, det vill säga förståndets och kärlekens, kulmination.”

Om vi här förstår helhetsväsendet som ”Fadern” och oss själva som ”sonen”, så är ”den helige Ande” detsamma som faderns medvetande, som överförs till sonen genom naturens ”språk”, förmedlat till oss via våra egna livserfarenheter. Allt vi upplever blir på så sätt ett ”livets tal” till oss.

Så kan man tolka symboliken. Det bör poängteras att också uttrycken ”Fader” och ”son” ska förstås symboliskt, och inte uppfattas som könsbestämningar. Gud har både den maskulina och den feminina principen i balans inom sig, förklarar Martinus, medan vi själva först så småningom når detta balanserade tillstånd, varför ”sonen” tills vidare kan vara både en ”hon” och en ”han”.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

 


2003-09-20
Fråga:
Har Martinus vid något tillfälle uttalat sig om organdonation och vad det i så fall innebär ur ett kosmologiskt perspektiv ?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Martinus har inte skrivit om organdonation. Anledningen kan vara att den medicinska utvecklingen på området inte nådde så långt under den tid Martinus skrev sina böcker. Frågan kan därför bara ges en indirekt belysning utifrån Martinus författarskap. Men icke desto mindre ger Martinus förklaring av livets grundprinciper en möjlig vägledning för vår bedömning.

Vi har dock ett uttalande från Martinus sida, från ett rådsmöte i Köpenhamn 1971, där man diskuterade ”dödskriterier”. Martinus uppfattning finns redovisad i tidskriften Kosmos, nr 5 1996:

1. Människan bör dö när det inte längre finns naturliga livsmöjligheter för henne.
2. Det är olyckligt för livet i den andliga världen att hålla liv i en kropp utöver möjligheterna för den att kunna återvinna de naturliga livsmöjligheterna i rimlig grad.
3. De nuvarande metoderna att hålla liv i t.ex. en fullständigt hjärnskadad person, används i överdriven utsträckning.
4. Det måste inrättas en myndighet som har att avgöra när det inte längre skall, på konstgjord väg, hållas liv i en kropp.
5. Organdonation är en onaturlig process och bör inte äga rum utan den aktuella personens uttryckliga samtycke.

Som framgår av punkt 5 kallar Martinus organdonation för ”en onaturlig process”. ”Den aktuella personen” är – enligt min tolkning – i första hand donatorn (som det ”hålls liv i”), men samtycke krävs naturligtvis även av mottagaren av organet. (Man kan ju tänka sig ett fall där mottagaren inte själv är vid medvetande när beslutet om transplantation behöver tas.)

Om det finns samtycke anser Martinus att denna ”onaturliga process” kan genomföras. Motivet kan vara att transplantationen är en livgivande åtgärd, och att den därför kan bedömas som ett ”gott”, på liknande sätt som andra medicinska ingrepp och åtgärder, vilka syftar till att hjälpa individen till ett fortsatt gott fysiskt liv.

De av Martinus diskuterade ”dödskriterierna” berör av naturliga skäl enbart donatorns situation. Det går dock att finna vissa invändningar mot organdonationen för mottagarens del – och här får vi tolka Martinus kosmologi. Enligt Martinus är våra organ levande väsen. Vid transplantationen överförs organet från sin naturgivna livsmiljö till en annan – från ett universum till ett annat – vilket just ger anledning till uttrycket ”onaturlig process”. Vi vet ju också att det i många fall krävs en kraftfull medicinering för att inte mottagarens immunförsvar ska stöta bort organet, som i den nya miljön behandlas som en främmande inkräktare av organismen. Mottagarens kropp måste därför delvis avskärmas från det nya organet på medicinsk väg, och detta genom ett allvarligt ingrepp i ett annat vitalt organiskt system, nämligen immunförsvaret. Även denna omständighet gör att vi kan betrakta organdonationen som en ”onaturlig process”. Frågan blir då om man inte på lång sikt introducerar ett större ont genom denna åtgärd, än det onda som kroppens undergång skulle innebära om individen inte får organet inopererat?

Denna frågeställning blir aktuell för oss, om vi, liksom Martinus, ser frågan ur ett kosmiskt perspektiv. Människan är enligt detta synsätt inte identisk med sin fysiska kropp. Denna kropp är endast ett tillfälligt skapat redskap för hennes livsupplevelse i den fysiska världen. Hennes liv varken står eller faller med redskapet. Genom reinkarnationen återföds hon med en ny fysisk kropp när tiden är mogen. Att genom livslång tung medicinering slå ut vitala kroppsfunktioner kan, åtminstone teoretiskt sett, inverka på individens ”talangkärnor” för bildandet av en normal fysisk kropp i kommande liv. Därför kan utslagningen av immunförsvaret möjligen ge en ”medfödd” organisk funktionsrubbning i det kommande livet, som i sin tur eventuellt kan komma att kräva fler transplantationer, tillsammans med ytterligare ingrepp och rubbningar i kroppens för övrigt normala funktioner, osv.

Frågeställningen ska också bedömas mot bakgrunden av vad Martinus framhåller som ohälsans grundorsak: Alla sjukdomar, inklusive organförsvagningar, är följder av vårt bristfälliga tänkande, som i sin tur leder oss in i en icke ändamålsenlig livsföring. Det betyder att vi tänker, livnär oss och lever på ett sätt som på lång sikt gör oss själva sjuka. Organets sviktande funktion är därför det yttersta tecknet på livsföringsfel, om vi bortser från den naturliga svaghet som beror av hög ålder.

Vi kan därmed sammanfatta: Organdonation kan ses som ett uttryck för den livgivande principen. Men metoden framstår i ett större perspektiv som en kortsiktig nödåtgärd, när man inte ser någon annan utväg. På längre sikt kan organdonation visa sig vara en återvändsgränd, som leder oss in i nya, oförutsedda problem, eftersom man inte kommit åt själva grundorsaken till ohälsan. Vi har då här att göra med ännu en symptombehandling, medan den naturliga vägen till hälsa öppnar sig åt ett helt annat håll.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Kan tänkandet påverka hälsan?

Lästips på nätet. Artikel i Ny Kultur, nr 3-4 1966:
Viljo Mentu: Kroppen som reservdelslager


2003-09-15
Fråga:
Hej!
Hur ser Martinus på syndafallet? Hur ska man tolka det som står i Bibeln om syndafallet?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
”Syndafallet” är den berättelse i Bibelns gamla testamente, där Adam och Eva drivs ut ur paradiset därför att de varit olydiga mot Gud genom att äta av frukten från ”kunskapens träd”. Symboliken i berättelsen får hos Martinus en uttolkning som bildar en hörnsten i den kosmiska världsbilden. Här kan jag bara göra en mycket komprimerad framställning av Martinus tolkning, medan han själv skriver utförligt om detta, framför allt i Livets Bog.

Eftersom livet enligt Martinus är evigt, så kan det inte ha någon första början. Det som är evigt har varken början eller slut. Adam och Eva är därför endast symboler för det levande väsendet när det befinner sig i en viss fas av sitt eviga liv. Att Adam och Eva enligt Bibeln skapades av Gud ska även förstås i detta ljus. Någon absolut begynnelse av deras existens är det inte frågan om. Det är i stället väsendenas medvetenhet om sin livssituation som undergår den förvandling som här beskrivs som ”Guds skapelse”. ”Paradiset” eller ”Edens lustgård” ska förstås som det tillstånd av full gudsmedvetenhet som väsendet då befinner sig i.

Men eftersom livet aldrig kan nå en oföränderlig slutstation – upplevelsen av en och samma situation leder till slut till en mättnad – så blir väsendena i paradiset så småningom lockade av frukterna hos ”kunskapens träd”. Dessa frukter representerar minnet av en annan livsform än den som Adam och Eva nu är på väg att få utlevd. ”Kunskapen” bildar kontrasten till den bekymmerslösa paradisupplevelse där ”livets träd” står i centrum, och den kommer att medföra en ”inveckling” i den fysiska världens livsform, som är nödvändig för att väsendet ska få sin medvetenhet förnyad. Adam och Eva är ”olydiga” mot Gud endast på så sätt att deras intresse för Guds vilja försvagas. Gud kan därmed inte hålla dem kvar i paradistillståndet – vilket motsvaras av den omtalade ”utvisningen” ur detta tillstånd.

”Syndafallet” ska i detta perspektiv inte ses som något i kyrkans mening ”syndigt”. Livets djupaste drivkraft är väsendets egen längtan – dess hunger och mättnad. Genom den fysiska världens upplevelseform får väsendet sitt medvetande förnyat, utvecklar nya organismer och förmågor, lär sig i nya variationer att tänka logiskt, men får också möta den fysiska världens umbäranden och lidanden. Endast i denna värld är det möjligt att uppleva ett konkret lidande, varför den fysiska världen kan beskrivas som ”mörkret” i tillvaron. Detta tillstånd har väsendet alltså en gång längtat till, men i den dåvarande paradisiska tillvaron framstod det som ett ”ljus”. Så länge man har en hunger ser man det eftersträvade som ”ljus”, medan det till mättnad upplevda framstår som ”mörker”.

Människan av i dag befinner sig vid den andra vändpunkten i kretsloppet. Hon börjar bli mättad av den fysiska livsformens mörker, genom de mödor hon själv genomgått under en lång invecklingsepok i den fysiska världens tröghet. Nu framstår återigen kretsloppets andra sida som mentalt ljus, fastän detta ljus ännu inte är klart urskiljbart för henne. Men människan är genom utvecklingen av sitt logiska tänkande, sin intelligens och känsla, på väg tillbaka till Gud, alltså till det gudsmedvetande som hon en gång lämnade bakom sig. ”Gud” är hela det levande världsalltet, där människan är en levande organisk del, såväl kroppsligt som mentalt. Gudsmedvetenheten är ”paradiset”, den livsform som nu blir en livsviktig kontrast till mörkret, och som ger den fullständiga förståelsen av livets gåta. Där vistas väsendet i den kärleksmedvetenhet som vi kallar ”gudomlig” och som enligt Bibelns språk upplevs som ”salighet”.

Livet formar sig alltså, enligt Martinus, i ett kretslopp mellan mörker och ljus. Men det är inte ett slutet kretslopp, utan bildar en ”spiral”. Livet – liksom dygns- och årskretsloppet på jorden – tillhandahåller därmed de nödvändiga kontraster mot vilka det levande väsendet växelvis kan rikta sin längtan. Och eftersom detta livskretslopp är öppet, så finns ingen gräns för den variationsrikedom som där går att uppleva.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Har spiralkretsloppet en början?

Lästips: Livets Bog, del 4
Rolf Elving: En introduktion till Tredje testamentet


2003-09-07
Fråga:
Hej!
Hur menar Martinus att man kan bevisa Guds existens?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Din fråga om hur Martinus bevisar Guds existens kan nog besvaras på olika sätt. Jag gör ett försök.

Först ska sägas att det för Martinus inte finns ”bevis” som alla människor direkt kan erkänna giltigheten i. För att kunna godkänna utgångspunkterna för den logik som Martinus åberopar krävs naturligtvis att man kan tänka sig in i dem. Och mottagligheten för den kosmiska världsbildens logik kräver i sin tur att man har ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att falla tillbaka på. (Men äger man inte detta material i dag, så kommer man enligt Martinus att erövra det i morgon, eftersom människan lär av sina erfarenheter och utvecklas genom dem. Med detta sagt är vi på sätt och vis redan inne i Martinus bevisföring, som jag nu tolkar den.)

Gud är för Martinus själva vårt världsallt, tänkt som en levande existens, ett levande väsen. Att detta världsallt existerar blir alltså i sig ett bevis för Guds existens. Problemet med detta bevis är att vi vanligen tänker oss världsalltet som en i grunden materiell, mekanisk och medvetslös verklighet. Därför lägger Martinus stor omsorg på att förklara livets universella natur, dess evighets- och oändlighetsnatur. Kosmos, med sina mikro-, mellan- och makrokosmiska system, är i Martinus förklaring ett samarbetande organiskt system av liv inuti liv, där Gud utgör den levande helheten, medan vi själva utgör de levande delarna. Den materiella sidan av världsalltet utgör Guds organism, bakom vilken finns Guds upplevelseförmåga och medvetande – liksom det bakom vår egen organism finns vår individuella upplevelseförmåga och vårt medvetande. Det vi kallar ”materia” kan på så sätt betraktas som livsyttringar. Vårt eget liv är en del av Guds liv, och Guds liv utspelar sig genom oss. Därför blir vår egen existens ett ytterligare bevis för Guds existens: Vi skulle själva inte kunna vara levande, medvetna varelser om inte liv och medvetande i grunden tillhörde naturen, dvs. Guds natur.

Ytterligare ett bevis för Guds existens är, i Martinus förklaring, att naturen är ändamålsenlig. Allt som sker leder på sikt till ett av Gud åsyftat resultat, för människans del till den medvetna upplevelsen av Gud genom det s.k. ”kosmiska medvetandet”. (Förekomsten av sådana upplevelser kan studeras i världslitteraturen.) Hon finner då att ”allt är mycket gott”, dvs. att alla hennes upplevelser ingår som led i ett större meningsfullt sammanhang, där allting för henne så småningom får sin förklaring och livsgåtan avslöjas.

Det ovedersägliga beviset för att Gud existerar får vi således genom den personliga erfarenheten av det kosmiska medvetandet. Martinus analyser av villkoren för att vi över huvud taget ska kunna uppleva livet, själva upplevelseförmågans och medvetandets natur, vill dock visa att vi måste spränga ramarna för den materialistiska världsbilden för att på djupet förstå vårt liv, och då får samtidigt frågan hur man ska förstå Guds liv sin belysning.

Martinus menar sig med sin bevisföring ge underlag för vår teoretiska inblick i livsmysteriet, men denna teoretiska inblick behöver naturligtvis bekräftas genom våra personliga erfarenheter och genom den vetenskapliga forskningens rön. Endast på så vis kan bevisföringen på sikt bli till allmänt omfattade och erkända bevis för mänskligheten.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2003-07-26
Fråga:
Hej!
Jag har en relativt djuplodande fråga om vad Martinus skulle ha svarat på om det finns något berättigande med självmord? Givetvis så är ju detta en handling som skapar stort lidande både hos den som begår detta dåd och för dennes anhöriga eller människor i dennes omgivning. Jag har ofta omformat och reviderat mina egna tankar om detta svåra ”fenomen” men kommer inte ifrån frågan om det eventuellt kan finnas något berättigande med denna destruktiva handling. Vissa betecknar denna kalamitet som ett ”rop på hjälp”, men jag är ganska övertygad om att det finns andra svar som inte är direkt tillgängliga för allmänheten inom detta väsens hela levnadsförlopp eller tidrymd. Jag förstår att detta är en av de mest svåra frågorna, även för ”fackmän” i ämnet. Dock kunde jag icke undgå att ställa frågan. Jag låter ert svar på denna fråga få vara helt öppen eller frivillig. Med tillönskan om en fortsatt fin sommar!
Björn Bergström


Svar:
Hej!
Jag vill börja med att säga att jag inte gör anspråk på att vara någon ”fackman” inom ämnet. Förståelsen av ämnet ”livet” är bara i sin linda för min del, men jag har läst och funderat en del kring Martinus framställning av livsmysteriets lösning och kan därför referera till denna lösning, så långt jag nu förstått den. Svaret blir alltså ändå en personlig tolkning från min sida.

När det gäller självmord är jag heller ingen expert. Jag förmodar att det är så som du föreslår, att det också finns andra svar på frågan varför en människa begår självmord än vad omgivningen kan uppfatta. I det enskilda fallet har vi ju ingen direkt insyn i vederbörandes ödesmönster och bevekelsegrunder.

Av Martinus allmänna förklaringar av livet och vårt öde framgår att ingenting som händer är utan orsak och mening. Allting som sker har sin betydelse, det är inte förspillt, utan leder till erfarenheter och tas på så vis tillvara. Ett självmord kan t.ex. vila på tron att man löser sitt problem genom att ”dö”, men eftersom vi enligt Martinus inte kan dö (endast vår fysiska kropp görs genom döden obrukbar för medvetandet), så når man ingen avgörande lösning genom självmord. Detta är något vi kan behöva lära oss förstå genom erfarenhet.

Nu är det dock inte önskan om en verklig död eller utplåning som driver människor till självmord, påpekar Martinus. Man önskar bara att undgå den lidandesituation man hamnat i. Det kan vara intressant att läsa vad Martinus säger om detta genom ett citat:

”Det är riktigt att det finns människor som begår självmord och därmed ger uttryck för livsleda eller önskan att dö, men en sådan önskan ligger inte särskilt djupt. Vad som är denna önskans kärna är i själva verket aldrig den verkliga döden utan i stället en kontrast till det som frambragt livsledan. Självmord är alltså egentligen endast en sorts ’flykt’ från detta. En sådan ’flykt’, eller en önskan därom, uppstår aldrig i situationer där väsendets alla livsorgan fungerar normalt och väsendets öde inte är utsatt för alltför extremt drastiska tillstånd. När väsendet önskar döden beror det alltid på ett hårt eller olyckligt öde. Väsendet kan vara föremål för mycken sjukdom, ekonomiska svårigheter, kamp mot underminerande laster, förföljelse och förtal från medväsendenas sida och många andra besvärligheter som efterlämnar en naturlig trötthet eller utmattning av alla livsorgan, varigenom livsledan i samma mån uppstår. Livsleda eller lusten till självmord är således en reaktion av överdriven livsupplevelse, en medveten eller omedveten längtan efter vila, och är i sin djupaste analys inte någon absolut längtan efter verklig död eller tillintetgörelse och kan heller aldrig i något fall bli detta. Döden är någonting skapat, alltså en produkt av jaget, och kan endast existera som en sådan. ... Jaget är därför höjt över döden, är evigt odödligt.” Ur Livets Bog del 2, stycke 528

Martinus påpekar dessutom i annat sammanhang att självmordet endast tillfälligt skjuter upp den nödvändiga lösningen av de problem som man söker fly ifrån. Genom reinkarnationen återföds människan och kommer så småningom att hamna i en liknande situation som senast. Till sist måste hon själv övervinna de verkningar som hon djupast sett varit upphov till och därmed skapa nya orsaker som blir till hennes framtida, ljusare öde. Att hon då i det mentala bagaget har med sig den (omedvetna) erfarenheten av självmordets fruktlöshet måste bli av stor betydelse för hennes viljeansträning inför sina svårigheter.

Man bör väl även kunna räkna med att ett självmordsförsök faktiskt är ett slags rop på hjälp, eftersom individen ifråga tydligen inte ser någon möjlighet att lösa sina problem av egen kraft. Att i den situationen uppleva sig övergiven av både Gud och människor kan nog leda en in i en desperat handling i syftet att påkalla den uppmärksamhet man tycker sig sakna. Men som Martinus också förklarar är vi aldrig i någon situation övergivna av Gud, det helhetsväsen som vi lever inne i. Genom vår inställning på Gud, i form av bön eller tankekoncentration, kan vi etablera en mental kontakt med livets källa som blir av betydelse för att vi ska förstå vår situation och som därmed, åtminstone på sikt, kan vara oss till hjälp ut ur svårigheterna.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips: Livets Bog del 2, stycket 528
Mänskligheten öde, kapitel 27-28
Kosmiska glimtar, kapitel 1-2


2003-06-14
Fråga:
Överbefolkning är och kommer ännu mer att bli ett av jordens största problem enligt vetenskapliga experter. När människan fått större insikt och medvetande och då människor och djur får leva i fred och frihet, hur ska födan räcka till och hur ska vi få plats allihopa ?
Ingemar Forslund


Svar: Hej,
Jag tror inte att Martinus någonstans anger hur många människor som i framtiden kommer att befolka jorden. Det är därför endast möjligt att resonera kring de allmänna principer för mänsklighetens utveckling som Martinus berör i olika sammanhang.

Till att börja med tycks ändå den demografiska utvecklingen peka mot att folkmängden på jorden så småningom stabiliserar sig kring ca 10 miljarder människor. Forskningen visar att den globala befolkningsökningen är på väg att plana ut på denna nivå. Detta kan möjligen vara ett riktmärke för diskussionen omkring din frågeställning. Vi kan då fråga oss om det kan vara realistiskt att planeten jorden ska kunna föda en så stor befolkning? Vad kan man få för ledtrådar till svar hos Martinus?

För det första påpekar Martinus på flera ställen i sina böcker och artiklar att jorden skulle kunna livnära en mycket större befolkning än den som fanns vid tidpunkten för hans skrivande. Men eftersom befolkningsökningen sedan dess varit mycket kraftig, kan man eventuellt invända att vi nu, med en folkmängd på drygt 6 miljarder människor, redan befinner oss vid det högsta antal som det skulle vara praktiskt möjligt att föda. Vi vet alltså inte vilken framtida folkmängd Martinus hade i åtanke, och vi vet ju dessutom att många människor redan i dag svälter.

Huvudlinjen i Martinus analyser av frågorna kring vår försörjning är dock hans påpekande att mänskligheten ännu inte lärt sig administrera sin ekonomi och hushållning så att tillgångarna används för allas bästa. Tvärtom leder det nuvarande penningsystemet till en misshushållning, vilket bl.a. visar sig i den enorma snedfördelningen av värdena med rika och fattiga människor som följd. Martinus förutser att detta kommer att förändras i framtiden, då man kommer att bygga hushållningen på andra principer än penningsystemet med dess inbyggda intresse- och maktförhållanden.

Som det i många fall visar sig är t.ex. en sådan företeelse som svält inte en följd av att det saknas livsmedel på jorden, utan av att det inte finns tillräckligt starkt intresse i omvärlden att förse de nödlidande med mat, eftersom dessa saknar pengar att betala livsmedlen med. Men som Martinus påpekar saknar inte jorden de naturresurser och den mänskliga arbetskraft som behövs för att alla ska kunna leva på en god levnadsstandard och således också kunna undgå den direkta nöden.

Martinus påpekar även att mänskligheten är kapabel att lära av sina erfarenheter, så att den på sikt kan rätta till produktionens avigsidor, såsom miljöförstöring och dylikt, som kan medverka till att försämra livsbetingelserna på jorden. Givetvis kommer man även att kunna skapa en världsordning som kan garantera att kulturkatastrofer som krig inte mer tillåts förhärja vår värld.

När det sedan gäller djurens livsbetingelser, så kan vi förutse att deras livsutrymme fortsätter att krympa i samma mån som människorna utvidgar sitt, varför djuren inte längre får samma livsmöjligheter, vilket för många arter får till följd att de dör ut på jorden, vilket dock i det kosmiska perspektivet innebär att de fortsätter sin utvecklingsbana på andra planeter, med för dem bättre livsbetingelser.

Som forskningen även visat kan mänsklighetens övergång till vegetarisk föda tillgodose människans näringsbehov på ett mer sparsamt sätt än köttfödan, varför man får en helt annan ”utväxling” i livsmedelsproduktionen och kan undvika mycket av den miljöförstöring som följer av djurhållningen, samtidigt som djuren besparas ett onaturligt liv i fångenskap och lidandet av ett alltför kort liv.

Så en tolkning av den allmänna linjen i Martinus syn på dessa frågor kan leda till slutsatsen att jorden på ett gott sätt kan rymma en mycket stor befolkning, om denna befolkning har förstånd att tillvarata sina av naturen givna livsförutsättningar på bästa sätt. Men vägen fram emot en sådan ordning kommer förmodligen att gå genom stora svårigheter, varför vi ibland kan komma att misströsta. Men då kan det vara intressant att sätta sig in i det stora utvecklingsperspektiv som Martinus förklarar, där planeten jorden själv är en levande varelse, vars liv håller på att fullkomnas, och där mänskligheten är en integrerad del av både dess medvetande och organism, varför framtiden i detta stora perspektiv blir mycket ljus även för oss.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Se eventuellt också svaret på frågan:
Blir vi så småningom planeter?


2003-04-12
Fråga:
Vad är skärseld? Skulle vara snällt om jag fick en förklaring vad det är.
Anonym frågare


Svar: Hej,
Begreppet ”skärselden” kommer från den religiösa föreställningsvärlden. På medeltiden trodde man att de döda som inte blev dömda till evigt straff först skulle gå genom skärselden, innan de fick komma till himlen. ”Skära” betyder ”rena”. Man skulle tillbringa olika lång tid i skärselden beroende på hur ond man varit.

Martinus använder sig av begreppet, men det får i hans förklaring en annan innebörd. Martinus menar ju att vi är evigt levande varelser och att det vi kallar ”döden” endast berör vår fysiska kropp, vilken då går under. Vi själva, med vårt ”jag”, vårt ”övermedvetande” och våra andliga kroppar, fortsätter vår existens i en andlig tillvaroform, en tankevärld, innan vi efter en period på nytt återföds till den fysiska världen. Den andliga världen kommer att upplevas som lika realistisk som den fysiska världen nu ter sig för oss. Skillnaden mellan den fysiska världen och den andliga världen är att det vi tänker blir en yttre verklighet för oss i den andliga världen, medan vårt tänkande i den fysiska världen upplevs som en inre verklighet. Man kan från denna synpunkt jämföra det andliga upplevelsetillståndet med drömupplevelsen. Drömmarna upplevs ju som en form av yttre verklighet för oss när vi sover.

När vi dör händer alltså detta att medvetandet överförs till det andliga planet. Men ifall vi har djupt rotade föreställningar om hur verkligheten bör vara beskaffad, så kommer vi till en början att skapa oss en föreställd värld som liknar den fysiska värld vi varit så vana vid. Till en början ter sig då allt som det brukar. Den människa det gäller kanske inte förstår att hon är ”död”. Till detta kommer så också att hon färgar sin upplevelse med känslomässiga inslag från sina invanda tankebanor. I den mån hon är egoistisk, missunsam, bitter, hatisk, är rädd för det ena eller andra, kommer även sådant att sätta sin prägel på hennes yttre andliga omgivning. Hon får uppleva att hennes tillvaro fördystras, fylls av obehagligheter osv., på ett liknande sätt som kan ske i vad vi kallar ”mardrömmar”. Denna av henne själv förmörkade upplevelse kallar Martinus för ”skärselden”.

Men de eventuella obehagliga inslagen i upplevelserna efter döden är endast ett övergående stadium inför upplevelsen i den ”riktiga” andliga världen. ”Skärselden” är inget annat än en kvardröjande yttring av det fysiska vanemedvetandet, och förr eller senare blir människan i fråga befriad ur sin föreställningsvärld till förmån för upplevelsen av det ljusa kärleksmedvetande som är den andliga världens egentliga och dominerande upplevelseform. Dessutom kan skärseldsupplevelsen vara mindre påtaglig, beroende på om man som människa på det fysiska planet redan blivit införstådd med att livet fortsätter efter döden och att allt i livet är på gott, att man befriat sig från hat, rädsla, samvetskval, starka materiella begär etc.

Döden är egentligen en port in till en annan tillvaroform och är verkligen inget att vara rädd för. I sin lilla bok ”Genom dödens port” skriver Martinus:

”Det vi kallar döden kan bli som en skön solnedgång från den fysiska världen och en underbar soluppgång i den andliga världen.”

Det går att läsa boken ”Genom dödens port” på nätet. I den kan man läsa mer om bl.a. ”skärselden”: Genom dödens port

Se eventuellt också svaret på frågan:
Vad händer efter döden?

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


2003-03-15
Fråga:
Behåller man sin personlighet som ett andeväsen?
Ingemar Forslund


Svar: Hej,
Ett svar på frågan kräver nog att man först funderar över innebörden av begreppet ”personlighet”. Ordet kommer av latinets ”persona”, som betyder ”mask”, ”roll” eller liknande. Det rör sig då om de karaktärsdrag vi äger och som vår ”personlighet” visar fram för vår omgivning. Med personlighet kan vi alltså avse denna yttre sida, som hänger ihop med vårt sätt att uppträda i det dagliga livet. Det är ju med hjälp av dessa karaktärsdrag som vår omgivning känner igen oss bland en mängd andra personligheter.

Vårt uppträdande har naturligtvis sin djupare förankring i vårt för omgivningen osynliga medvetande och tänkande. Och medvetandet är i sin tur ett uttryck för vår existens som levande väsen, den existens som skänker oss vår identitet som ”individ”. Om vi med personlighet avser denna vår djupaste identitet som ett individuellt levande väsen, så kan man med Martinus svara att vi behåller denna kosmiska egenskap även när vi befinner oss helt i den andliga tillvaroformen. Att uppleva sig som ett enskilt levande väsen är ju förutsättningen för att livsupplevelsen över huvud taget ska komma till stånd, eftersom denna blir till som en växelverkan mellan alla levande väsen.

Om vi med personlighet i stället avser vår nuvarande ”mask” eller ”roll” i en specifik livssituation, som är av kortare eller längre varaktighet, då kan vi räkna med att denna personlighet förändras i samma utsträckning som vi själva utvecklas, moraliskt och förståndsmässigt. I själva verket lär vi oss något varje dag, varför denna vår form av personlighet sakta men säkert är underkastad förvandling. När vi blir äldre ser vi troligen annorlunda på livet än när vi var yngre, och vårt uppträdande ger då sken av att vi på sätt och vis är en annan person än förr. Men bakom denna yttre förändring är vi i grunden densamma. Vi är ett tidlöst existerande ”jag”, alltid utrustad med sin upplevelse- och skaparförmåga, genom vilken jaget har tillgång till minnena av sin föregående personliga växelverkan med världen.

Till detta bör väl läggas att vi i den andliga världen faktiskt också kommer att uppleva oss som identiska med varandra. Allas liv utgör nämligen tillsammans en enhet i form av livet hos det helhetsväsen som religionerna omtalar med namnet ”Gud”. Utan helhetens liv skulle inte vi som dess individuella delar kunna vara levande. Existensen har alltså en och samma verklighetsgrund för alla. Förmågan till identifikation med Gud och medväsendena kommer dock aldrig att nå en punkt där vår individualitet utplånas, förklarar Martinus.

Genom kärleken förnimmer vi enheten med andra levande varelser. Kärleken blir därmed motpolen till vår strävan att i den fysiska världen markera vår särart som ett från alla andra unikt levande väsen, vilket i en viss fas kan ta sig uttryck i att de egna behoven hävdas på omgivningens bekostnad. Detta sätt att markera personlighet blir dock på längre sikt den bakgrund mot vilken den existentiella enheten tydligare kan förnimmas. Så personligheten är en fråga om två sidor hos det levande väsendet, den eviga och den timliga. Med konstaterandet av dessa två sidor får vi en glimt av det kosmiska medvetandets syn på dynamiken hos det levande väsendet.

Se eventuellt också svaret på frågan:
Är Gud ett personligt väsen?

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

 


03-03-02
Fråga:
Hur ser Martinus på auraseende? Tarot-kort? Astrologi....men framförallt auraseende.
Annie


Svar: Hej,
Martinus har inte så väldigt mycket att säga om de specifika fenomen du frågar om. Men när det gäller hela området av ”psykiska förmågor”, dvs. sådan varseblivning som kan ske vid sidan om de vanliga fysiska sinnena, så förklarar han att en sådan varseblivning är möjlig. Det är alltså möjligt att uppfatta mer av verkligheten än den begränsade bild vi får via de fysiska sinnena. Martinus påpekar t.ex. att djuren ofta har mer förfinade sinnen än människan, vilket gör att de kan uppfatta vissa fenomen i naturen som går människan fullständigt förbi. Naturen omfattar alltså mer än vi just nu kan uppfatta med våra sinnen, varför människan endast har tillgång till en mycket filtrerad bild av naturens energiområden.

När det sedan gäller de ”psykiska förmågorna”, sådana som telepati, klärvoajans, medialitet osv., så förklarar Martinus att dessa kan vila på en ”lågpsykisk” grund, dvs. utgöra ett område av människans medvetande som inte är ändamålsenlig för den vidare utvecklingen. Vi har här att göra med en utvecklingsmässig kvarleva, som det inte längre gagnar människan att odla eller utveckla. I stället kommer vi i framtiden att kunna använda oss av ”högpsykiska” förmågor, och dessa kommer att vila på en annan utvecklingsmässig grund. Vägen framåt för människans del består därför i odlandet av förståelseförmågan, genom det logiska tänkandets samspel med de humana känslorna. Detta är den väg som leder till kosmiskt medvetande, som ger den fullständiga insikten i livets väsen och människans roll i det levande kosmos. Det kosmiska medvetandet ger just en obeslöjad bild av det levande sammanhang vi ingår i.

När det gäller astrologin, som du frågar om, så nämner Martinus helt kort att den en gång har varit en högstående vetenskap, men att den senare har degenerat som tillförlitlig metod för att uppnå kunskap. Detta hindrar dock inte att astrologin i händerna på en person med intuitiva förmågor och god människokännedom kan vara till hjälp även i dag. Men människan bör alltså som sin metod för att få insikter i livets gång, och därmed också i den s.k. ”framtiden”, odla sin förmåga att förstå ”nuet”, och detta innebär att hon ska komma fram till att förstå sig själv som levande varelse.

Eftersom du är särskilt intresserad av auraseende så kan det vara värt att citera Martinus från ett sammanhang där han uppmärksammar ämnet. Man ska dock komma ihåg att Martinus avser mer med begreppet ”aura” än vad vi vanligen tänker oss. Det är frågan om en utstrålning kring det levande väsendet, som kan ha flera ”lager”. Med klärvoajant syn kan man iaktta en s.k. ”astral aura”, men med den kosmiska klarsynen (kosmiskt medvetande) kan man iaktta den kosmiska strålglans som återspeglar väsendets moraliska utvecklingsnivå. Martinus har inte förklarat detaljerna och skillnaderna mellan dessa olika typer av utstrålning. Men citatet som följer ger ändå en aspekt på frågan vad vi ska mena med ”auran”:

”Vad en jordisk människa är i dag är resultatet av de handlingar som hon har begått i det förgångna och de erfarenheter som hon därigenom har gjort. Hennes önskningar, hennes längtan och begär har blivit tankar som utlösts i handlingar som förr eller senare i form av ödesvågor vänder tillbaka till vederbörande och ger erfarenheter. Det är alltid en mängd ödesvågor på väg till varenda människa, och alla skulle få uppleva oerhört mycket lidande, smärta och olycka långt in i framtiden, om inte den kosmiska principen ’syndernas förlåtelse’ verkade som en universell lag vid övergången från mörker till ljus. De erfarenheter som en människa gör förändrar ju så småningom hennes tankegång, hennes önskningar och uppträdande, vilket är liktydigt med att ifrågavarande väsens hela utstrålning förändras. Auran förändras när människan börjar tänka annorlunda än tidigare, vilket naturligtvis inte kan ses med fysiska ögon utan endast med kosmisk klarsyn. En människas aura visar för den kosmiska klarsynen ifrågavarande människas utvecklingstillstånd. Auran har en bestämd kvalitet, och denna kvalitet är bestämmande för om ödevågorna som vänder tillbaka skall komma in eller ej. Aurans vibrationer är i själva verket det levande väsendets enda beskydd, de kan verka tilldragande eller frånstötande på ödesvågorna. En mörk aura gör att väsendet självt drar till sig de mörka handlingar som det har begått. Om det är hatiskt har det inte något beskydd mot hat, om det är skvalleraktigt kommer det att möta skvaller och förtal genom andra. Om det har haft benägenhet för självhävdelse på andras bekostnad och ännu inte är helt fritt från ett sådant uppträdande, kommer det att råka ut för människor som har ett kolossalt behov att hävda sig. Endast på det sättet kan väsendet få kunskap om verkan av sitt eget tidigare uppträdande, det undervisas i förtalets, hämndens, självhävdelsens och många andra mörka tankearters verkningar intill en sådan grad att det med sitt eget uppträdande stöter bort sådana vågor, som det nu vet så mycket om att det önskar och förmår skapa kontrasten till det i tanke och handling.”

(Martinus i artikeln ”Syndernas förlåtelse”, Kosmos nr 2 1996)

Se eventuellt även svaret på frågan Finns telepati?

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


03-01-18
Fråga:
Hur ser Martinus på huruvida man själv kan påverka sin fysiska och psykiska hälsa genom sitt tänkande?
Anonym frågare


Svar: Hej,
Martinus understryker att vårt tänkande har en avgörande betydelse för vår fysiska och psykiska hälsa. Vårt tänkande är den djupaste källan till det tillstånd som råder i vår kropp, vilket gör att hälsan inte bara är en fysisk angelägenhet. Den har också sina psykiska rötter, varför man brukar tala om ”psyko-somatiska” orsaker till sjukdomar. Det bakomliggande psyket, dvs. vårt medvetande med dess mentala ”klimat” – blandningen av tankar, känslor och föreställningar – är en verksam kraft i förhållande till den fysiska organismen. Forskningen har som bekant på senare år kunnat kartlägga den psykiska faktorns inverkan på kroppen, där hormoner och signalsubstanser tillsammans med nervsystemet spelar sina roller i syftet att från vårt psyke påverka olika organiska processer i kroppen. Hur en människa mår mentalt har därför en mycket större betydelse för hennes hälsa än vad man tidigare kunnat tro.

Om man sedan tar hänsyn till att vi med vårt tänkande självklart även styr vårt eget handlande, så inser vi att tänkandet ligger bakom vårt fysiska livsmönster, när vi alltså bestämmer vilken mat och dryck vi ska förse oss med, om vi ska motionera eller inte, eller över huvud taget bestämmer vad vi ska göra för att leva ”sunt” – eller för den delen, för att leva ”osunt”. Med avseende på vårt handlande kan tänkandet uppenbarligen vara en avgörande faktor för hur vårt hälsotillstånd utvecklar sig.

Tänkandet kan följaktligen betraktas som en form av energi med sina materiella verkningar, vilket Martinus lägger vikt vid att förklara. Tankarna är inte enbart neutrala kraftimpulser. Deras verkningar får även sin prägel av det känslomässiga innehållet, av deras ljus eller mörker, så att säga. En mörk och dyster livssyn, med pessimism och svartsyn, fortplantar sig t.ex. ut i den fysiska kroppen som en på sikt nedbrytande kraft, medan motsatsen, en ljus och optimistisk livssyn, har uppbyggande verkningar i kroppen. Martinus förklarar detta med att tankarna materiellt sett är en elektromagnetisk kraft, en elektricitet på mikronivå, som genom sin inverkan på blodet ”magnetiserar” detta med en motsvarande kraft, som blodet i sin tur för vidare ut till alla de organ och celler som kroppen består av. Martinus beskriver här en vital mekanism för hur tänkandet påverkar kroppen inifrån, dvs. i det psyko-somatiska förhållandet. Följderna av tänkandets ”klimatiska” prägel av ljus eller mörker kan på sikt visa sig i t.ex. kroppens motståndskraft mot infektioner och annan sjuklig påverkan.

Om vi sedan också tar i beaktande att vi själva, via vårt tänkande, är den djupaste orsaken till vårt eget öde, och att orsak-verkansförhållandet då kan sträcka sig över flera liv eller inkarnationer, så inser man att Martinus kosmologi ger tänkandet en nyckelroll i förklaringen av hur vårt liv gestaltar sig. Med hjälp av vårt tänkande har vi faktiskt vårt eget öde i vår hand, och då detta öde kan gestalta sig både lyckligt och olyckligt, så får vi här ett mycket stort perspektiv på frågan vad vi egentligen ska mena med orden ”hälsa” och ”ohälsa”.

Martinus framhåller att människan befinner sig i en situation där hon håller på att lära sig tänka, vilket innebär att hon ska lära sig tänka ”logiskt”. Med logiskt tänkande menas ett ändamålsenligt tänkande, som grundar sig på en insikt i naturens lagar, förenad med en förståelse av livets värden. Det logiska tänkandet blir då ytterst detsamma som kärlek, ett förhållningssätt som inte enbart baseras på intelligens, utan som förenar det förståndsmässigt rätta med det känslomässigt goda. Och för att erövra ett sådant logiskt sätt att tänka behöver människan förstå att livet i grunden är enbart på gott, och att de mörka inslag som uppträder i livet – lidandet och smärtan – är konsekvenser av hennes egen ännu bristfälliga tankeförmåga. Men det är en brist som avhjälps i samma utsträckning som hon utvecklas genom sina erfarenheter, får överblick över livssituationen och kan förstå livets mening.

 

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


02-01-19
Fråga:
Hej,
Vi vet ju att ”det vi sår får vi skörda”. Men hur är det egentligen om en domstol genom vittnen fäller en mördare till ett långvarigt fängelsestraff? Mördaren får ju skörda som han har sått. Men vad händer med domstolens människor och vittnena? De ”sår” ju lidande i sin tur hos mördaren som säkert inte trivs i fängelset. Kommer det att komma negativa ödesbågar tillbaka till domstolen och vittnena?
Leif Pettersson


Svar:
Hej!
Du tar upp en intressant frågeställning, som mig veterligt inte har besvarats direkt av Martinus. Men eftersom karmalagen gäller för alla, så måste den även gälla för dem som agerar i rättssystemet. Martinus tar däremot upp den allmänna problematiken kring brott och straff i sina böcker. Och han understryker då att samhället naturligtvis måste skydda sig mot dem som inte kan leva upp till dess lagar. Lagarna syftar ju till att skydda människor och egendom mot hot och skadeverkningar. Men i det sammanhanget pläderar Martinus kraftfullt för att man bör finna så humana metoder som möjligt för behandlingen av ”brottslingarna”.

”Vad skall då samhället göra med de ’amoraliska’ väsendena eller ’förbrytarna’? Samhället skall först och främst lära sig förstå att ’förbrytarna’ inte är ’förbrytare’ eller ’amoraliska’ väsen, utan fullständigt normala uttryck för de nivåer på utvecklingsstegen som de representerar eller tillhör, precis som den juridiskt laglydiga och ansedda medborgaren inom staten är ett uttryck för det utvecklingssteg han eller hon representerar.”
(Livets Bog del 4, stycket 1246)

Att genom straffet hämnas på brottslingen är för samhället detsamma som att göra sig självt till en brottsling, säger Martinus. I stället bör man finna verksamma humana former för omhändertagande, metoder som samtidigt kan ge det skydd som samhället kräver. Martinus beskriver hur man i framtiden kommer att inrätta ’juniorsamhällen’ inom samhället, där den omhändertagne kan leva ett så normalt liv som möjligt inom givna gränser, få utbildning eller behandling, för att när tiden är mogen åter kunna slussas ut i det större samhället.

Man får alltså tänka på att rättssystemet är ett ännu så länge nödvändigt medel för att skydda samhällets bestånd, liksom för att ge människorna beskydd. Detta goda syfte – om rättssystemet grundas på humana principer – måste också vägas in i bedömningen av den karma som kommer av att upprätthålla ett rättssystem. Här är också hållningen bakom detta rättssystem viktig, om man leds av ett humant förhållningssätt utan agg till ”brottslingen” eller av idéer om straff och hämnd. Martinus påpekar att vi ibland kan hamna i den situationen att vi tvingas göra något ont hur vi än gör. Då bör man välja att göra det minst onda. Principen gäller även i denna fråga, men hur detta mindre onda tar sig uttryck i t.ex. domarens öde, det kan vi bara spekulera om. Polisen, domaren och vittnena agerar ju för att skydda andra människor, och de kan då t.o.m. komma att rädda dessa andras liv.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips: Livets Bog del 4, styckena 1236-1263 samt Livets Bog del 7, styckena 2399-2400


02-01-11
Fråga:
Hej,
Jordklotsväsendet ligger ju i spiralen ovanför (före) oss människor. Vi människor är ju som celler för jordklotsväsendet. Kommer vi människor att i nästa spiral bli organ i jordklotsväsendet (t.ex. sjöar, skogar etc.) eller kommer vi att ”direkt” bli klotväsen (dvs. medvetna planeter).

Vill passa på att tacka för ett mycket bra Martinusforum!
MVH
Leif


Svar:
Hej!
Först en liten bakgrund för dem som inte är insatta i frågeställningen: Martinus förklarar att allt i universum är uttryck för liv. Det är inte bara växter, djur och människor som är levande. Även den materia som bygger upp våra kroppar består av mikrokosmiska livsformer, liksom också makrokosmos – i form av planeter, solsystem, galaxer osv. – är system av organismer för levande väsen. De levande väsendenas organismer bildar alltså materia och universa för varandra. Dessutom förklarar Martinus att utvecklingen i ett evighetsperspektiv sträcker sig från mikrokosmos till makrokosmos, så att alla väsen i väldiga kosmiska spiralkretslopp genomgår alla nivåer från de minsta till de största systemen, utan början eller slut.

Människorna kan i detta perspektiv sägas vara ”celler” i jordklotsväsendets organism. Martinus beskriver människan som ett slags ”hjärncell”, eftersom hon är bärare av klotväsendets intellektuella funktioner. Frågan gäller nu om vi så småningom blir organ i jordklotsväsendets organism eller om vi kommer att bli hela planeter på en gång?

Försök till svar: Martinus har inte gått in på så många detaljer i dessa sammanhang. Han förklarar dock att spiralkretsloppen byggs upp av sju ”organismprinciper”, där vår organism som människor kommer att följas av ”klotorganismen”, liknande en sådan som vi bebor i dag. Det skulle i så fall inte finnas någon mellanliggande ”organspiral” för oss. Vår egen människokropp består visserligen av organ, som är organismer för levande väsen i mikrokosmos, vilka i sin tur består av celler, men ett liknande förhållande tycks inte gälla för klotväsendets organism. I alla fall omtalas det inte av Martinus. De sju organismprinciperna är tydligen olikartade, och det är svårt att dra några bestämda slutsatser angående vissa problem vi ställs inför, när vi vill förstå detaljerna hos dem. I somliga fall får vi nog avvakta den framtida forskningens rön för att få rätsida på problemen. Kanske gäller det även i detta fall.

Under alla omständigheter ligger eoner av tid framför oss människor, innan vi genomgått det spiralkretslopp vi nu är inne i, och vars första skeden inneburit genomgången av mineral-, växt- och djurrikena. Framför oss ligger närmast människoriket, och andra följer. Så det blir alla möjligheter att hinna räta ut frågetecknen.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

PS. Se eventuellt svaret på en annan fråga:
Sover klotväsen?


02-01-08
Fråga:
Hej,
Martinus skriver (i Livets Bog 1, tror jag) att alla väsen är lika gamla, dvs. eviga – utan början och slut. Hur kan det då komma sig att vissa väsen ligger ”före” andra väsen i spiralkretsloppen? Jag vet att detta är nödvändigt för att vi ska kunna uppleva kontraster, men vari ligger förklaringen? Är det så att vissa väsen forcerar sin utveckling genom t.ex. starkt lidande och andra erfarenheter, vilket gör att dessa snabbare går igenom de olika spiralerna?
MVH
Leif


Svar:
Hej!
Den fråga du tar upp berör de djupaste förhållandena kring vår existens. Martinus förklarar av vi som levande väsen har en evig existens. Detta betyder att vi alla i grunden har samma ”ålder”, dvs. evigheten. Ändå är t.ex. människorna olika ”gamla” i förhållande till varandra, och de levande varelserna framträder dessutom på en rad skilda stadier i en lång utvecklingskedja. Hur kan det komma sig?

För att lösa gåtan förklarar Martinus att evigheten, för att kunna upplevas, måste ges en begränsning. Det är denna begränsning av evigheten som visar sig i alla de ting som vår verklighet är fylld av: Stolar och bord, träd, gräs och stenar, hundar, katter och människor, atomer, planeter, galaxer osv. Alla ting som kan upplevas är underkastade tidens och rummets dimensioner. Dessa dimensioner säger oss att tingen har ”storlek”, dvs. den avgränsning mot andra ting som visar deras början och slut. Det som har början och slut skiljer sig från det eviga – som är just obegränsat. Verkligheten har alltså två ”sidor”: Det som vi själva är – det eviga – och det som vi skapar och upplever – det timliga. Därigenom består livet av en absolut obrytbar förening mellan evigheten och tiden, dvs. mellan upplevaren och det upplevda.

Eftersom vi bara kan uppleva varandra i form av den organism som vi framträder genom, så ser vi endast den timliga sidan av varandra, den sida som har ”ålder”. Evigheten visar sig alltså för oss ”förklädd” i alla dessa organismer av olika ålder och skilda utvecklingsstadier. Martinus förklarar att denna ”förklädnad” åstadkoms av en kosmisk perspektivprincip, och det är alltså tack vare denna princip som hela den oändliga världen av färger och former, saker och ting, av tid och rum, av kontraster och rörelser, blir tillgänglig för vår förnimmelse.

”De levande väsendenas ålder, utvecklingsstandard, storlek, manifestation eller hela deras framträdande för förnimmelseförmågan är sålunda i absolut mening inte något uttryck för ålder, utan för ett kosmiskt perspektivförhållande. Varje levande väsens s.k. ålder kommer i realiteten, alltså i form av dess eviga existens, att utgöra förutsättningen för att denna existens kan komma till det levande väsendets egen kännedom.”
(Martinus: Livets Bog del 1, stycket 267)

Ingen ligger alltså i absolut mening ”före” eller ”efter” någon annan. Det är bara vår organism som har ålder och plats i en utvecklingsstege. Och att denna utvecklingsstege över huvud taget finns beror på att allt liv ingår i det universella levande väsen som religionerna kallar ”Gud”.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


02-01-07
Fråga:
Hej!
Vid tröskeln till ”riktiga människoriket” är enligt Martinus minneskroppen i det närmaste latent. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur intellektet då kommer att fungera, eftersom minnet är ett viktigt stöd för detta. Åtminstone för oss jordmänniskor som ännu tillhör djurriket. Kan det vara så att den nyväckta intuitionsförmågan på något sätt ersätter minnet som stöd beträffande erinring och dylikt? Är det kanske så att intuitionen ersätter den sovande minnesförmågan – En slags synförmåga med intuitionens stöd?
Tacksam för svar
Alf Nilsson


Svar:
Hej!
Du ställer en befogad fråga. Enligt det utvecklingsperspektiv som Martinus beskriver, får människan ett allt sämre minne. I det riktiga människoriket, som följer efter djurriket, kommer minnesenergin att tillfälligt ha nått sitt latenta stadium i människans medvetande. Martinus skriver dock att hon kommer att ha tillräckligt med minne ”för husbehov”. Vi kommer alltså inte att bli fullständigt utan minnesförmåga.

Det är ett känt faktum att människorna förr i världen hade en väldig minneskapacitet. De kunde ur minnet recitera långa berättelser, sagor och sägner, som senare, när dessa skrevs ned, kom att fylla tjocka böcker. Innan man lärde sig att läsa och skriva var man ju helt beroende av minnesförmågan för att bevara allt som var värt att veta och för att föra traditioner vidare till nya generationer. Men med skrivkonstens utbredning blev man allt mindre beroende av att behöva lita till minnet. Kunskap kunde i stället bevaras i böcker. Och nu befinner vi oss alltså här med vårt skröpliga minne, men har i stället tillgång till all världens bibliotek, varför vår minnesbank på sätt och vis fått en ny form. Dessutom kan vi nu lagra information med hjälp av datorer, varför minnesbanken bara växer.

Vi kan alltså klara oss mycket bra utan ett särskilt gott minne. Och som du nämner kommer den riktiga människan att även kunna uppleva via intuitionen, genom vilken hon får tillgång till hela universums ”minnesbank”. Intuitionen ger ögonblickliga svar på alla frågor, inte genom att man slår i böcker eller använder datorer, utan genom direkt kosmisk klarsyn. Vi får därför föreställa oss att man på detta stadium har helt andra förutsättningar att klara sig bra trots en svagare personlig minnesfunktion.

Det riktiga människoriket kännetecknas framför allt av den utvecklade kärleksmedvetenhet som människan uppnått efter det genomlevda djurriket. Förmodligen lever man då med en sådan närvaro i nuets glädjeämnen att minnet av det förgångna inte längre förmår konkurrera om uppmärksamheten.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


02-01-06
Fråga:
Hej igen!
Inom buddhismen så är ju målet att utsläcka medvetandet för evigt och bryta mönstret av återfödelser genom att uppgå i Nirvana. Är Nirvana samma sak som Martinus ”Den gudomliga världen”? Jag ser en väsentlig skillnad. I Nirvana så är medvetandet släckt medan det i Martinus omtalade rike blomstrar som aldrig förr!
MVH
Leif


Svar:
Hej!
Martinus har mig veterligen inte behandlat buddhismens föreställning om Nirvana. Själv är jag ingen expert på Buddhas lära, men jag tror mig ha förstått att vår tolkning av begreppet Nirvana, som ett utslocknande av medvetandet, troligen är felaktig:

”I ’Zen and the Birds of Appetite’ (1968) skriver Thomas Merton bl.a. att Nirvana rör sig om ren närvaro och inte om frånvaro och negation. Han förklarar att buddhistisk upplysning, eller Nirvana, människans högsta mål, fullständigt har missförståtts i väst, kanske på grund av att Nirvanabegreppet först nådde väst i översättningar av asketiska skrifter, vilka tryckte på utplånandet av begären och den negativa aspekten av den buddhistiska upplysningen. Merton: ’När människan äger kunskap om verklig sanning och kärlek, då förtvinar begärens rötter, eländigheten är slut, och sanningen upplevs i Nirvanas helhet och enkelhet: fullkomligt medvetande och fullkomlig medkänsla.’ ”
(Citatet är hämtat från http://paranormal.se/psi/nirvana.html )

Buddha talade om möjligheten för människan att nå upplysning, och upplysning kan ju inte innebära medvetandets upphörande, utan bör innebära att människan uppnår en insikt om livet, som tar henne ur de för henne själv ofruktbara föreställningar som håller henne kvar i lidandet.

Den upplysning Buddha talar om har stora likheter med det kosmiska medvetandets klarsyn på livet. Martinus nämner också Buddha såsom en som haft kosmisk insikt. Buddha har dock inte myntat begreppet Nirvana, det fanns redan i den före honom existerande religiösa filosofin. Men tolkningarna av begreppet har varit många. Nu har vi också Martinus förklaring, att det verkliga livet upplevs först efter ”den stora födelse” som ger oss tillgång till det kosmiska medvetandet. Genom denna ”födelse” till det verkliga livet kommer vi själva att bli befriade från de illusioner som håller oss fängslade i omedvetenhetens mörker.

Medan Martinus gett oss en kosmisk världsbild, genom vilken vi kan överblicka hela livskretsloppet, så hade Buddha uppenbarligen andra syften med sin lära. Den behöver för den skull inte stå i motsättning till vad vi lär av Martinus.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


02-01-05
Fråga:
Vissa människogrupper, som t.ex. eskimåerna, har valt att bo i kalla klimatområden på jorden. Dessa människor äter bl.a. valspäck för att överleva. Har Martinus sagt något om människor i denna belägenhet?
Ingemar Forslund


Svar:
Hej!
Jag kan inte minnas att Martinus tagit upp eskimåernas belägenhet när det gäller tillgången på föda. De har ju inte kunnat odla några grönsaker och var alltså tvungna att äta kött och fisk för att överleva. Vi kan därmed förstå att det var, och fortfarande till stor del är, ett livsvillkor för dem att livnära sig på detta sätt. Vad Martinus påpekar angående köttätandet, det är att detta inte är ett livsvillkor för överlevnad för dem som har valmöjligheten att äta vegetariskt.

Situationen är alltså den, att en stor del av jordens befolkning livnär sig på kött trots att det inte alls är nödvändigt – och det tvärtom kan vara skadligt för dem. Där klimatet tillåter det kan man odla de vegetabilier som behövs för människans hälsosamma liv. Då finns alltså en valsituation, och den vägledande principen är att välja det minst onda om vi har att göra med två onda ting: att antingen döda djuren eller växterna. Det minst onda är att döda växterna, eftersom dessa inte dagsmedvetet kan uppleva samma lidande som djuren.

I våra tider börjar troligen även eskimåerna få vissa valmöjligheter, genom att man kan köpa frukt och grönsaker söderifrån. Så småningom kan man kanske t.o.m. komma att odla grönsaker i växthus i dessa trakter, när energiförsörjningen baserar sig på andra principer än dagens, som gör energin till en knapp resurs.

Det kan tilläggas att Martinus en gång fick följande fråga: Om man t.ex. nödlandat i ett arktiskt område där det bara finns tillgång till föda genom jakt och fiske, hur ska man då göra? Martinus svar var, i korthet, att det kunde betraktas som ett större ont att människan begick självmord genom svält, än att de djur gick under som hon fick att äta.
(Hela svaret på frågan kan begrundas djupare i Kosmos nr 8, 1983.)

Se eventuellt också svaret på frågan:
Är växterna levande väsen?
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


02-01-04
Fråga:
Hej!
Jag har en fråga om rörelselagarna och ödesbågarna. Kan du förklara för mig hur det kommer sig att en rörelse ALLTID återvänder till sitt ursprung. Varför kommer ödesbågen alltid tillbaka till det väsen som har sänt ut den?
Om jag kastar upp en tennisboll i luften så är det ju inte säkert att det är jag som får den i huvudet utan min kamrat som står 10 m längre bort.
MVH
Leif


Svar:
Hej!
Martinus påminner oss om att materia och energi är detsamma som rörelse och förvandling. I materiens värld finns inget fast och beständigt. Men rörelse kan inte uppstå av sig själv. Rörelse kan bara vara en verkan av något annat. Det måste därför finnas en fast punkt som kan vara rörelsens upphov. Denna fasta punkt eller orsakslösa orsak är detsamma som vårt medvetandes centrum: jaget. Från jaget utgår impulser som blir till tankar och handlingar, vilka leder till materiella verkningar, rörelser i omvärlden, vilka så i sin tur upplevs av jaget och blir till jagets intryck. Uttryck och intryck, det är jagets livsfunktion, dess livsupplevelse. Allt utgår från jaget och återvänder till samma jag såsom livsupplevelse.

Anledningen till att rörelsen återvänder till oss själva är alltså att vi är levande varelser. Här vänder Martinus upp och ned på våra invanda föreställningar, eftersom vi normalt uppfattar materiella rörelser som något självständigt och yttre – mekaniska funktioner som seglar omkring i universum. Men Martinus förklarar att alla former av rörelse är livsyttringar, som alltså hålls igång av levande väsen. Rörelsen har ingen självständig existens. Det enda som existerar är jaget, och rörelsen är jagets liv, dess livsupplevelse. Inifrån jaget upplevs rörelsen som liv, och utifrån sett, i form av de levande varelsernas organismer, upplevs detta liv som materia. Detta är lösningen på materiens mysterium.

Sedan förklarar Martinus dessutom att jaget inte är delbart. Vi har alla samma jag. Men genom jagets skaparförmåga uppdelas jaget illusoriskt i en oändlig mängd individuella perspektiv på livet: det är du och jag och alla andra. Denna skaparförmåga kan beskrivas i form av en rad skaparprinciper, som Martinus går igenom. En av dessa är ”lagen för rörelse”, principen att rörelsen går i kretslopp och återvänder till sitt upphov. Här har vi att göra med ett ”axiom”, alltså en icke härledd sanning, men vars verkningar vi kan studera i många variationer i naturen. Och det är också formuleringen av denna princip som gör det möjligt för oss att förstå att vårt öde inte är slumpmässigt, utan att vi såsom en fast punkt i tillvaron är upphovet till vårt öde, och att vi därigenom har en fri vilja.

Slutet på historien om tennisbollen är därför inte att kamraten fick den i huvudet. Vi kommer själva att få något i huvudet, om vi kastar saker på andras huvuden. Ty som vi gör mot vår nästa kommer vi själva att bli behandlade.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-12-11
Fråga:
Hej.
Har Martinus sagt eller skrivit något om älvor och naturväsen, om huruvida de existerar eller inte?
Mattias Korpi


Svar:
Hej!
Jodå, Martinus bekräftar att det finns en naturlig förklaring till de s.k. "naturväsen" som människor ibland säger sig kunna observera.

Naturen består, enligt Martinus, inte bara av den fysiska värld som vi är så bekanta med. Därutöver finns även en andlig värld. Den andliga världens materia har ett vibrationsområde som ligger högre än den fysiska. Därför kan vi inte uppfatta den med fysiska sinnen eller instrument, vilket är anledningen till att vi tror att den fysiska världen är "hela" världen. Den andliga världen är alltså fysiskt osynlig för oss, men vissa fenomen därifrån kan bli synliga för somliga av oss. Den andliga världen är även den "befolkad", och mellan våra fysiska liv på jorden befinner vi oss själva där, alltså när vi är "döda". Nu finns det även andra väsensformer som befinner sig i den andliga världen. Sådana kan bli synliga på det fysiska planet som "naturväsen".

Förr i tiden var det mycket vanligare att människor kunde se "älvor", "tomtar" och andra s.k. naturväsen. I och med att ett mer materialistiskt tänkande brett ut sig har förmågan till dessa psykiska upplevelser avtagit hos människan. På vissa ställen på jorden, där den mentala atmosfären är mindre påverkad av den moderna kulturens inflytande, finns fortfarande vissa betingelser för att människorna ska kunna uppleva dessa fenomen.

Ett väsen på det andliga planet kan få en viss temporär synlighet för en människa på det fysiska planet, genom att det drar till sig en form av psykisk materia från människorna. Martinus kallar denna psykiska materia för "A-stoff". Det rör sig då om ett slags materialisationsprocess, men oftast bara så långt att en synlig bild uppstår. Typiskt är att denna bild lätt går i upplösning igen, vilket från det fysiska planet upplevs som att väsendet ifråga "försvinner" in den omgivande naturen. På liknande sätt uppstår de s.k. "spökena", som alltså energimässigt hålls igång en kort stund från det andliga planet för att sedan spårlöst försvinna, och som inte är något man behöver vara rädd för.

De lågpsykiska förmågorna – klärvoyans, medialitet etc., som ligger bakom vår förmåga att uppleva dess ting – är på utdöende hos människorna, vilket är helt enligt den naturliga utvecklingen. Dessa företeelser representerar människans förgångna epoker. Vi bör därför inte försöka odla sådana förmågor, det blir ett steg tillbaka för oss. I stället ska vårt mänskliga förstånd utvecklas, baserat på vår känsla och intelligens. Vi ska förkovra oss i förståelsen av människans roll i relation till hela naturen.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips: Martinus artikel Den förlorade horisonten, Kosmos nr 8 1984.


01-12-09
Fråga:
Enligt reinkarnationsforskningen (bl.a. Ian Stevensons, kanadensisk medicinprofessor) verkar det som om ca 0,1 % av de undersökta fallen bytt kön, något som principiellt ej borde ske enligt Martinus. Det är väl förmodligen svårt att ta reinkarnationsforskningens rön som bevis, men om nu t.ex. Stevensons fall är relevanta, hur förklarar man då dessa? Kan det kanske bero på att människan närmar sig jämvikt mellan de båda sexuella polerna? Eller finns det andra tolkningar?
Fundersam


Svar:
Hej!
Den fråga du ställer är lite svår att svara på utifrån de upplysningar som Martinus ger. Till den som inte är insatt i problemställningen ska bara först sägas att Martinus förklarar att vi återföds i enlighet med reinkarnationsprincipen och att vi då inte växlar kön mellan liven. (Växlingen sker dock i ett mycket större sammanhang, som vi inte går in på här.) Martinus säger om detta med könsbyte:

”Liksom man inte kan byta andningssystem, matsmältningssystem, hjärtsystem etc. från det ena livet till det andra, så kan man inte heller på normal väg byta de sexuella organen och deras funktioner till nya principiella utvecklingsmetoder och anlag.”
Livets Bog del 5, stycket 1937

Här kan vi lägga märke till att han säger ”på normal väg”. Det verkar tyda på att det kan finnas en ”onormal” väg till könsbyte, eller rättare sagt, till byte av de sexuella organen. Vi vet ju också i dag genom vetenskaplig forskning att bildningen av de sexuella organen och därtill hörande könsidentitet under fosterstadiet beror av en finstämd hormoniell process, som kan störas av olika faktorer. Även kromosomuppsättningarna kan ibland bli onormala hos individen. Vi känner också till att människor kan uppleva sig som födda i ”fel” kön. Jag vet nu inte om Martinus avsåg sådana yttre faktorers inverkan på könsbildningen när han antydde den ”onormala” vägen. Men här kan vi möjligen finna orsaken till de 0,1 % av könsbyten i reinkarnationsfallen som, enligt vad du säger, Ian Stevenson skulle ha uppmätt. Vi förutsätter då att denna forskning funnit belägg för att det verkligen kan röra sig om reinkarnerade individer, vilket ju aldrig helt kan bevisas på fysisk väg. Men om så är fallet skulle ju detta styrka Martinus tes om att man normalt inte byter kön.

Till sist bör sägas, att även om ett ”onormalt” könsbyte kan äga rum, så ändrar det inte på individens utvecklingsmässiga tillhörighet till den maskulina eller feminina bana som vederbörande är inne på. Liksom alla andra onormala tillstånd kommer detta med könsbildningen att rätta till sig i ett kommande liv, eftersom det är individens övermedvetande, med dess maskulina och feminina pol, som ytterst reglerar denna bana. Man bör också tänka på, att även ett ”onormalt” tillstånd måste ha sin grund i en ödesmässig orsak hos individens själv.

Se eventuellt också en annan besvarad fråga om byte av kön.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-12-07
Fråga:
Hej!
Har Martinus givit några anvisningar om hur man höjer sitt kärleksmedvetande, t.ex. genom meditation eller dylikt?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Martinus förklarar att människan utvecklas naturligt fram emot en allt högre grad av humanitet och därmed emot ett större kärleksmedvetande. I första hand sker denna utveckling som en följd av livets egna händelser, som ger människan de erfarenheter genom vilka hon utvecklas. Det är då inte bara frågan om utveckling av intelligensen, utan även av känslan. Känslan utvecklas genom upplevelsen av lidandet. Genom att man själv lidit kan man identifiera sig med andras lidande. Känslan ligger därför bakom förmågan till medkänsla. Har man medkänsla så vill man inte tillfoga andra levande varelser smärta eller lidande. Medkänslan är därigenom ett uttryck för det kärleksmedvetande vi talar om här.

Men kärleksmedvetandet är också beroende av utvecklingen av intelligens och förstånd hos människan. Den utvecklingen sker bl.a. genom studier och teoretiska insikter. I balansen mellan en utvecklad intelligens och känsla uppstår så en ”intellektualiserad känsla” respektive en ”humaniserad intelligens”, som Martinus kallar det, och detta är förmågor som gör oss till riktiga människor.

Kan man då göra något ytterligare för att höja sitt kärleksmedvetande? Martinus skriver mycket om kärlek. Hans förklaring av livet ger oss en förståelse av tillvarons egen kärleksstruktur, i vilken vi som människor organiskt ingår: ”Genom kosmologin kommer man till insikt om att det i verkligheten inte existerar något ont i världen, och att allt är kärlek och intellektualitet. Detta är svårt för människorna att förstå, men det är mycket viktigt för dem att lära.” (Martinus)

Martinus såg det alltså som mycket viktigt att vi skulle få en förståelse av det levande sammanhang som vi själva ingår i. Då kan vi börja leva så att vårt eget handlande kommer i samklang med helheten, varigenom vi samtidigt slutar gå emot kärlekslagarna, och slipper det lidande som följde ur vår omedvetenhet. Förståelsen ger en annan syn på medvarelserna, som gör att man kan bearbeta och lägga bakom sig känslor av rivalitet och fiendskap och uppnå en större tolerans.

Alla de frågeställningar som hör hit kan alltså vara föremål för vår meditation. Det krävs ingen särskild meditationsteknik för att man ska bli en riktig människa. Utvecklingen av ett sant kärleksmedvetande försigår inom oss genom livets egen försorg, och vi kan bidra genom att förstå oss själva, förstå tillvaron och medväsendena. I denna strävan från vår sida rekommenderar Martinus även bönen som ett element. Bönen kan bli en kraftkälla genom att den riktar vår uppmärksamhet mot kärlekens källa, det gudomliga väsen som vi alla lever i. Vill man sätta sig in i frågan vad bön kan ha för betydelse, kan man med fördel läsa Martinus lilla bok Bönens mysterium.

Läs eventuellt även svaret på en tidigare besvarad fråga om meditation.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-12-04
Fråga:
Hej!
Har Martinus nämnt något om änglar och deras funktion?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Ja, Martinus omtalar även ”änglarna”, som vi kallar dem.

Vi har i regel en ganska romantiserad föreställning om ”änglar”: att de är fagra väsen i människogestalt med vingar på ryggen. Bakom denna bild finns dock enligt Martinus en verklighet. Det är frågan om varelser som har sin tillfälliga eller mer permanenta hemvist på de andliga tillvaroplan som verkligheten utöver det fysiska planet består av. Eftersom vi som levande varelser är odödliga, kommer vi efter den s.k. ”döden” att uppleva livet på medvetandets eget verklighetsplan, alltså i den ”andliga världen”. Så länge vi är underkastade återfödelse, dvs. reinkarnation, är vi dock bara tillfälliga gäster i den andliga världen mellan våra fysiska liv. Senare i utvecklingskretsloppet blir vi dock mer hemmahörande där, och återföds då inte längre till den fysiska världen.

Varelserna i den andliga världen kan ibland visa sig på det fysiska planet och uppfattas då av människorna som ”änglar”. På det andliga planet är man i större kontakt med det kärleksmedvetande som utvecklingen leder fram till. Dessutom har man där en ofantlig rörelsefrihet i förhållande till den fysiska världens tröghet. Därför har ”änglarna” kommit att uppfattas både som moraliskt högstående och som utrustade med ”flygförmåga”. Vingarna beskriver symboliskt deras rörelsefrihet. Väsen på det andliga planet kan enligt Martinus ha funktionen som ”skyddsänglar” för varelserna på det fysiska planet. De kan ingripa i de fysiska skeendena, för att t.ex. hjälpa en människa i nöd. Det finns människor som kan berätta om sådana mystiska händelser, där de hörde en röst eller såg en gestalt som hjälpte dem att undgå ett olyckstillfälle. I själva verket är det inte så stor mystik i detta, eftersom väsendena på det andliga planet är delaktiga i den ”försyn” som medverkar i händelseutvecklingen på jorden.

Om de andliga väsen som vi kallar änglar skriver Martinus:

”I kraft av sin stora psykiska begåvning kan de uppfånga fysiska människors böner. De kan inte frita människorna från deras karma, men de kan i stor utsträckning ge den allvarligt bedjande hjälp i nödens stund, ge honom mod, kraft och uppmuntran att genomgå sitt lidande. De är osynligt närvarande överallt. Ingen människa är någonsin utom räckhåll för dem. De följer oss alla på vår väg, beredda att beskydda oss i de situationer där vi kan beskyddas, och att hjälpa oss i de situationer där vi av nödvändighet skall gå igenom vår mörka karma. Det är därför mycket nyttigt och klokt att vi formulerar vår situation i en bön. Den skall inte riktas till dessa väsen, utan i stället direkt till Gud, under begreppet ’Fader vår! Du som är i himlen’.”
(Den eviga världsbilden del 3, stycke 33:71

Här har vi förklaringen till religionernas föreställningsvärld av mytiska gestalter, av ”änglar”, ”andar” osv. Det finns alltså en verklighet bakom allt detta, och när vetenskapen även börjar intressera sig för den sidan av verkligheten, kommer dessa fenomen att ingå i vår verklighetsbild. Martinus förutsäger också att det i framtiden kommer att bli ett kommunikationsutbyte mellan människorna på det fysiska planet och de som befinner sig på det andliga planet. Men dit är det ännu långt. Och vi ska inte försöka åstadkomma sådana kontakter nu. Det fordras först en utvecklad moralisk ståndpunkt, utifrån vilken vi undgår de mentala risker som också är förknippade med kontaktförsök av den arten.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-11-19
Fråga:
Hejsan!
Undrar om homosexualitet kommer att bli allt vanligare i framtiden? Skulle inte de båda polernas utveckling i människan leda till ökad bisexualitet? Kommer allkärleken alls att vara sexuell? Kommer könet att tillbakabildas?
Maria


Svar:
Hej!
Frågan om sexualitetens förvandling hos människan behandlas utförligt av Martinus. Förvandlingen är kopplad till människans förändrade medvetenhet, förklarar han. Människan utvecklas bort från de rena djurstadierna, där sexualiteten främst tjänar fortplantningen och kampen för tillvaron, och får en alltmer mänsklig uttrycksform – blir till ett verkligt kärleksuttryck, passande till människans högre emotionella och intellektuella förmågor. I och med att kärleken på så sätt frikopplas från fortplantningen frigörs den också från den naturgivna könskopplingen. Den riktiga människan får förmågan att älska alla, oavsett kön. Det är då inte längre könet som är kärlekens objekt, utan människan.

Martinus förklarar i Livets Bog del 5 att vi så småningom kommer till stadier i utvecklingen där vi når en naturlig mättnad på den invanda sexuella inställningen. Därmed kommer lika naturligt att uppstå en dragning till människor av det egna könet. Men detta stadium ligger för de allra flesta långt fram i utvecklingen, och ingen behöver ängslas inför utsikten att plötsligt bli ”homosexuell”. Men Martinus varnar oss för att utdöma homosexualiteten såsom ”naturstridig”, eftersom den mänskliga sexualiteten alltså inrymmer förmågan att även kunna älska sitt eget kön. Nu påpekar han även att en homosexuell inställning kan väckas för tidigt, och den kan då ta sig urspårade former, men det senare kan även ske i det heterosexuella förhållandet, som bekant.

Den framtida mänskliga sexualiteten är baserad på att båda de sexuella polerna är i balans i individens medvetande, alltså den maskulina och den feminina polen. Människan blir då ”dubbelpolig”. Därmed börjar också den kroppsliga förvandling som gör att även andra delar av kroppen blir sexuellt känsliga. Martinus talar t.ex. om att människan i framtiden kan uppleva sin sexuella njutning genom kyssen, och sexualiteten förvandlas till en ”smekningssexualitet”. Martinus går inte in på detaljer angående detta, men vi får räkna med att långt in i framtiden förlorar könsorganen den roll som de har i dag.

I vår tid finner vi många symtom på att sexualitetens förvandling har inletts. Men dessa sexuella uttryck är för den skull inte detsamma som det verkliga eller färdiga stadiet. Den verkliga kärleken är ovillkorlig och givande, den ”kräver inte sitt eget”. Den ställer inga krav. Den kan därför inte leda till lidande eller smärta, den kan inte bli ”olycklig”. Vad vi ser i dag är bara föregångssymtomen, där det mycket väl kan finnas olycklig kärlek och urspårade former av sexualitet.

Även den bisexuella inställningen hör till övergångssymtomen, enligt Martinus. Man är då liksom svängande mellan den gamla och nya formen. Men detta stadium behöver inte leda till några större problem för individen, eftersom denne kan vara tillräckligt mänskligt mogen för att sexualiteten inte ska leda in i några svårigheter. Men bisexualitet behöver alltså inte vara något som alla ska genomleva.

Din fråga, om allkärleken alls kommer att vara sexuell, kan besvaras med ett jo! Vi får naturligtvis då först fråga oss vad vi menar med ”sexuell”. Av Martinus får vi sådana upplysningar att vi kan förstå att sexualiteten har en mycket vidare funktion än vi vanligtvis föreställer oss. Den biologiska sexualiteten är bara ett av uttrycken för tillvarons grundläggande livsprinciper. Den sexuella principen visar sig även i vår livsupplevelseförmåga, i vår förmåga att uppleva behag och njutning – i vilken form det vara må! All njutning har alltså sin koppling till den sexuella principen, och om denna kan man läsa mer i Martinus stora verk Livets Bog.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-11-11
Fråga:
Varför är livet så mödosamt att man ibland undrar hur mycket mer som väntar en bakom ”krönet”, och varför kan man aldrig få uppleva sitt liv som behagfullt annat än korta stunder? Ständigt är det något som bekymrar en; om det inte är det ena så är det andra. Det är som om detta gnagande i själen totalt smular sönder ens liv och man ser ingen ljusning. Måste det vara så? Vad för svar skulle Martinus, om han hade levat, gett mig?
Herbert Jonsson


Svar:
Hej!
Det är inte så lätt att veta vilket svar Martinus själv skulle ha gett dig. Mitt svar kan därför bara bli ett försök till svar. Din frågeställning är allmänt formulerad, men har naturligtvis sin grund i mycket personliga omständigheter som jag inte har någon inblick i. Mitt svar blir därför allmänt formulerat även det.

Att livet inte alltid känns så lätt att leva, att vi möter många olika slags svårigheter i livet, detta är en erfarenhet som många delar. Om vi då rådfrågar Martinus, och sätter oss in i hans verk, så kan vi snart skönja en allmängiltig förklaring till vårt problem:

Vi människor på jorden lever inte i kontakt med livets lagar, vi saknar insikt i vad det innebär att vara en levande, medveten varelse – en människa – vi förstår inte oss själva och vi förstår inte heller den verklighet vi lever i. Vi upplever visserligen livet, men vi tror på döden. Människans problem är därför enligt Martinus ett kunskapsproblem. Vi är ännu inte medvetna om vad livet går ut på, vad som är dess mening. Men detta är å andra sidan en helt naturlig situation, eftersom vi utvecklats från mer omedvetna djurstadier och först nu börjar få stora problem med vår omedvetenhet. Problemen yttrar sig som det lidande och de svårigheter vi möter i livet och även i den mentala otillfredsställelse som det innebär att sakna en sann förståelse och kontakt med livet omkring oss.

Sagt med andra ord: Vi försöker orientera oss i tillvaron med hjälp av en mental karta som inte återger verkligheten på ett rättvisande sätt. Vårt handlande riskerar då att leda oss fel. Vi kommer inte att uppnå de mål vi egentligen söker, vi kommer att hamna i konflikter vi inte avsett. Det kan då verka som att livet självt sätter sig på tvären för oss. Och ovanpå allt detta ett ständigt bekymmer och slit för brödfödan.

Men det finns enligt Martinus en väg ut ur denna livsproblematik, och den vägen är till för alla människor. Vi ska komma att förstå livet, vilket innebär att vi förstår oss själva – vem vi är, så att säga – förstå vad vi gör här, och förstå vart vi är på väg. Med den överblick av livets mening som är möjlig, kommer människan att kunna lämna det omedvetenhetens område i livskretsloppet som hon så länge befunnit sig i. Med medvetenheten om livets mening följer förmågan att se allt i ett större perspektiv än tidigare, att se ljus där man tidigare bara såg mörker, att känna att universums grundton är kärlek.

Därmed får livet för oss alla en ny och mer självklar inriktning. Förståelsen blir den mentala ljusning som mörkret och svårigheterna bara bildade bakgrunden till.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-11-10
Fråga:
Hejsan !
Undrar om Rudolf Steiner och Martinus har haft någon kontakt med varandra, brevledes eller dylikt ?
I vilket avseende är deras ”lära” lika ?
Maria


Svar:
Hej!
Martinus upplevde sitt kosmiska medvetande första gången 1921. Därefter arbetade han i flera år ganska ensam med sitt verk. 1928 fick han kontakt med en ledande antroposof i Köpenhamn, Bernhard Löw, som sedan kom att stödja honom i hans arbete. Bernhard Löw hade några år tidigare varit gäst hos Steiner i Dornach, Schweiz. När Löw den gången skulle återvända till Danmark hade Steiner sagt:

”Jag ser en öppning i molnen över ert eget fädernesland Danmark. Där kommer en ny världslärare att framträda om några få år. Eftersom han kommer att ha behov av stöd, skulle det vara bra om det fanns någon som kunde hjälpa honom.”
(Om detta kan man läsa i boken ”Martinus erindringer”.)

Eftersom Steiner dog 1925, och Martinus för första gången fick kontakt med en representant för antroposofin vid mötet med Löw 1928, så kan Martinus rimligen inte ha haft någon form av fysisk kontakt med Steiner.

Din andra fråga, i vilket avseende Steiners och Martinus läror är lika, kan jag inte säga så mycket om, eftersom jag inte är insatt i antroposofin. Att det finns vissa grundläggande likheter, genom att båda talar om en andlig verklighet bakom den fysiska, det är väl känt. Men tyvärr kan jag inte säga så mycket mer i den saken. Andra, som närmare studerat även Steiner, kan nog säga mer.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-10-02
Fråga:
Vilka fler än Martinus har uppnått kosmiskt medvetande?
Har Martinus uttalat sig om andra som kan tänkas ha uppnått kosmiskt medvetande, som t.ex. Krishna, Buddha, Chaitanya och Jesus? Har han sagt någonting om hur många på jorden det är i dag (eller när han levde) som förutom han själv har ett kosmiskt medvetande?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Jag tror inte att Martinus någonstans nämner några samtida personer som liksom han själv skulle haft kosmiskt medvetande. Däremot skriver han i Livets Bog att det finns ett fåtal människor på jorden i dag, som har uppnått ett ”partiellt” kosmiskt medvetande. Vi får då anta att de upplevt föregångssymtomen till det kosmiska medvetandet i form av s.k. ”kosmiska glimtar”. Men i kommande liv kommer de att uppleva det permanenta kosmiska medvetandet. Martinus skriver om dessa individer:

”I överensstämmelse med sin höga utveckling och befriade som de är från äregirighet och onödiga materiella behov lever de ett mycket obemärkt, stilla och försynt, ja stundom helt tillbakadraget liv.”
Han skriver vidare, att de ”... absolut inte [har] något begär efter makt, men genom sitt stilla, visdoms- och kärleksfulla väsen smittar de av sig på sin omgivning och förlänas därigenom själva en makt som – överglänsande all jordisk glans och härlighet – gör dem till de ’stöttepelare’, på vilka det kommande ’riktiga människoriket’ kan byggas.”
Citat ur Livets Bog del 1, stycke 123

Enligt det utvecklingsperspektiv som Martinus beskriver, finns inom de närmaste århundradena framåt i tiden betingelserna för att människor ska kunna börja uppleva det permanenta kosmiska medvetandet. Det grundas då på deras moraliska utvecklingsnivå. ”Det riktiga människoriket” kommer att vara verklighet om ca 3.000 år, när de flesta människor uppnått detta stadium.

När det gäller historiska personer nämner Martinus olika namn, individer som kan tänkas ha haft åtminstone ett partiellt kosmiskt medvetande. Exempel på detta finner vi i följande citat:

”Om vi ser tillbaka på den jordiska mänsklighetens mentala himmel, ser vi här en hel skara av lysande namn, som Rama, Krishna, Hermes, Moses, Orfeus, Phytagoras, Platon, Konfucius, Buddha, Muhammed, Kristus och många fler. De har alla lyst upp och fört mänskligheten fram mot höjder som låg mer eller mindre bortom hatets och ofredens domän. Deras strålar kastar ännu i dag väldiga humana energiimpulser in i den jordiska mänsklighetens mentalitet. Utsikten mot dem är utsikten mot invigning eller uppenbarelse av en kosmisk verklighet, en fredens värld av sådana dimensioner att de detaljer och intresseobjekt som jordmänskligt bråk, kiv och split grundar sig på, försvinner till rena likgiltiga dammkornspartiklar, något som det är dumt att bråka om och som alls inte kan rättfärdiga mord och dråp.”
Citat ur artikeln Ljus i mörkret, Kosmos nr 12 1997.

Martinus menar att Kristus hade permanent kosmiskt medvetande. Han är ett exempel på en människa som haft en speciell uppgift här på jorden – han var ett slags lärare för människorna – vilket förklarar hans utvecklade medvetande. Likadant kan det vara med andra namn, men Martinus koncentrerar sin framställning kring Jesus från Nasaret.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-09-22
Fråga:
Kommer de ”riktiga” människorna att vara androgyna?
Jag har hört att människorna i framtiden kommer att vara androgyna. Stämmer detta med vad Martinus har skrivit? I så fall måste de riktiga människorna fysiskt sett vara annorlunda än oss.
Anonym frågare


Svar:
Hej!
”Androgyn” betyder enligt ordboken ”dubbelkönad”. Martinus säger dock inte att människan kommer att bli dubbelkönad, men han talar om människans kommande ”dubbelpolighet”.

Som tillhörande djurriket är människan av i dag uppdelad i de två könen – hane och hona, man och kvinna. Men oavsett kön har alla individer, enligt Martinus, både en maskulin och en feminin pol inom sig. Att vi framträder i två kön beror på att den maskulina polen just nu dominerar hos vissa individer – de framträder som män, hos andra dominerar den feminina polen – de framträder som kvinnor. Men polerna går mot en allt större balans hos människorna. Det är detta som gör att de maskulina och feminina egenskaperna blir mer balanserade hos alla individer. Hos framtidens riktiga människa kommer polernas balans att göra henne ”dubbelpolig” (men hon har alltså även i dag båda polerna inom sig, om än i obalans).

Det är dubbelpoligheten som gör framtidens människa kapabel att älska alla, oavsett kön. Dubbelpoligheten innebär dock inte att den riktiga människan blir dubbelkönad. Längre fram i utvecklingen behöver vi inte fortplanta oss på däggdjurens vis. Då kan människan i stället viljemässigt materialisera sin egen fysiska kropp. Könsprägeln hos individerna försvinner mer och mer, och i stället blir andra delar av kroppen utlösare av sådana lustkänslor som i dag är knutna till de sexuella organen. Dessutom kommer den framtida sexualiteten att involvera människans intellektuella sida i högre grad än i dag, vilket gör den till en rikare upplevelse än vi nu kan föreställa oss.

Framtidens människa – och det är vi själva – kommer således att vara både psykiskt och fysiskt annorlunda än hon är i dag.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-09-15
Fråga:
Martinus skriver om det riktiga människoriket. Innebär det att det i framtiden kommer att finnas två slags människor, dels den nuvarande människotypen och dels de ”riktiga” människorna?

Kommer i så fall de ”riktiga” människorna då att råda över de vanliga människorna, ungefär som vi människor idag råder över djuren?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Först en liten bakgrund:
Martinus förklarar att utvecklingen inte är avslutad med människan av i dag. Vi har utvecklats från djurstadier, men är ännu inte ”riktiga”, dvs. verkliga människor. Efter djurriket följer nämligen ett människorike, och där är vi alltså inte än. Människan av i dag är fortfarande i hög grad kvar i däggdjursstadiet. Hennes medvetande är dessutom präglat av den kamp för tillvaron som råder i djurriket, där den starkares rätt gäller. Det riktiga människostadiet innebär att människan i fråga om medvetenhet och moral har frigjort sig från djurrikets livsprincip – ”den dräpande principen”, som Martinus kallar den – och kommit in under ”den livgivande principen” – ett verkligt moraliskt liv således, med en levande kärlek till medvarelserna.

Svaret på din första fråga är därför att det enbart kommer att finnas ett slags människor i människoriket – riktiga människor. Under ett övergångsskede, som kommer att sträcka sig ca tretusen år framåt i tiden, kommer människorna att successivt få kosmiskt medvetande och därmed bli verkliga människor. Under övergångstiden kommer det alltså att finnas de som ännu inte fått och de som redan fått kosmiskt medvetande.

Din andra fråga, om de ”riktiga” människorna kommer att råda över de andra, kan besvaras på olika sätt. Det är väsentligt att förstå att demokratins styrelseform kommer att få allt större betydelse, och i framtiden vara mer utvecklad än i dag. Det är alltså människorna själva som kommer att bestämma hur man ska ”råda” över saker och ting. Alla har en röst, oavsett om man har kosmiskt medvetande eller inte. Vi råder i dag över djuren, men det är ofta frågan om ett brutalt utnyttjande av djuren från vår sida. Den riktiga människan kan inte utnyttja medvarelserna på det sätt som vi gör, detta är just den stora skillnaden mellan vår tid och framtiden! Framtidens ”rådande” kommer inte alls att vara av det slag som vi är så bekanta med och därför tror alltid måste prägla människornas angelägenheter. I dag ”råder” de mer förslagna och smarta till sin egen fördel över de mindre förslagna och mindre smarta. Framtidens ”rådande” kommer att avveckla sådana möjligheter och i stället garantera alla individer deras medfödda rätt på jorden.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-08-19
Fråga:
Hej! Jag undrar när i graviditeten fostret besjälas? Om en individ bestämt sig för att inkarnera på jorden vad är det då som sker vid ett missfall?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Din första fråga är lätt att svara på. ”Besjälandet” inleds enligt Martinus redan vid befruktningen. Det innebär att den diskarnerade individen från det andliga planet vid denna händelse knyts energimässigt till den befruktade äggcellen. Fosterbildningen är alltså individens begynnande kroppsskapelse på det fysiska planet, även om den sker helt omedvetet för individen i fråga. (Se eventuellt svaret på föregående fråga.) Individen är på detta stadium ännu inte medveten och vaken i sin nya fysiska kropp. Överförandet av dagsmedvetandet sker successivt med den nya kroppens utveckling och fortgår i vissa avseenden även efter att individen blivit född. Med ”besjälning” kan vi alltså avse denna fortlöpande process.

Att avbryta fosterbildningen är då detsamma som att tillfälligt avbryta individens tillgång till sin fysiska kropp. Detta är naturligtvis till skada för denne. Martinus förklarar att ett avbrutet inkarnationsförlopp ger en kraft- eller energiförlust till nackdel för individens nästa ”försök”, som nödvändigtvis måste följa. Nu sker ju sådana avbrott även utan människans ingripande, i form av ”missfall”. Din andra fråga rör detta problem, men är svårare att svara på. Jag kan inte påminna mig att Martinus givit något klart svar på din frågeställning, alltså på frågan varför missfallen sker. Från en fysisk synpunkt vet vi ju att missfall kan inträffa när något går fel i fosterbildningen. Då är det ju bra att veta att individen inte behöver leva i en defekt kropp och att vederbörande får fler chanser. Vi får även tänka oss att det finns en ödesmässig orsak till den uppkomna situationen av ett missfall, även hos modern/föräldrarna. Men hur denna orsak ter sig ur ett kosmiskt perspektiv har jag inget förslag på.

Som Martinus förklarar saken är det alltså ändå bara ett tillfälligt uppskov med återfödelsen som kan äga rum. Vi kan ju aldrig avstängas från den fysiska tillvaron, om vi för vår utveckling behöver uppleva mer i den fysiska världen.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-08-18
Fråga:
Hej.
Vad jag förstår är det så att innan vi föds så väljer vi (vår ande) var, när och till vilka föräldrar vi ska inkarnera. Valet görs så att vi ska få den största möjlighet att utveckla just de egenskaper vi behöver. Eftersom tiden inte existerar på det andliga planet har vi total valfrihet. Jag undrar om hela livet och alla detaljer på förhand är kända för anden eller bara utgångssituationen. Eftersom allt i världen är definierat så borde det ju vara så. Någon slump finns väl inte enligt kosmologin?
Håkan Johansson


Svar:
Hej!
Det är helt riktigt att Martinus kosmologi utesluter att det finns någon slump. Men detta innebär inte att vår framtid är fastställd i alla sina detaljer, om det var det du tänkte dig. Livet består ju alltid i ett moment av nyskapelse och blir på så sätt oförutsägbart i sina framtida detaljer. Det är ju denna ”öppenhet” som gör att vi kan säga att vi har en fri vilja.

Å andra sidan finns det en naturens lagbundenhet som möjliggör vår frihet. Om vi förstår denna lagbundenhet kan vi i princip förutsäga vår framtid, dess allmänna drag alltså, men inte dess detaljer – ungefär som vi i dag kan förutsäga att solen går upp även i morgon och då kommer att ge oss utrymme för en variationsrik dag i ljuset. Vad som kommer att hända den dagen beror dock till en del på våra beslut först i morgon.

Nu är ju livets lagbundenheter mycket mera omfattande än vi normalt tänker på. Vi får t.ex. räkna med karmaprincipen, eller ”ödeslagen”, som Martinus kallar den. Denna lag förbinder våra tidigare liv med vårt nuvarande på så sätt att vi i nuet får skörda vad vi tidigare sått i form av handlingar mot vår omgivning, både på gott och ont. Denna faktor kan begränsa vår fria vilja, och från en kosmisk synpunkt kan dessa ”ödesbågar” iakttas och därmed göra vårt framtida liv förutsägbart i viss omfattning. Friheten ligger då i stället i hur vi möter detta vårt kommande öde. Beroende på vår reaktion skapar vi en ny form av framtida öde.

Din fråga innehåller alltså vissa djupgående principiella antaganden, som bl.a. berör sammanhanget mellan förutbestämdhet och frihet. Men det ämnet kan inte avhandlas fullständigt här. Mer konkret handlar din fråga om betingelserna för det ”val” av föräldrar och livsomständigheter som föregår återfödelsen.

Martinus går inte in på detaljer om vilken information det diskarnerade väsendet har om sitt framtida fysiska liv. Hans allmänna förklaring är att vi alla, innan vi återföds, i den andliga världen mellan de fysiska liven upplever den högsta form av medvetenhet som vårt utvecklingsstadium kan erbjuda oss, att vi får kunskap om många ting som ligger i vår fysiska och andliga framtid, och att vi blir medvetna om en plan för vårt liv. Till sist upplever vi en mättnad på den situation som den andliga världen erbjuder och börjar då längta efter den fysiska världens utvecklingsmöjligheter. I detta tillstånd vänder individen sin uppmärksamhet mot den personliga minnesvärlden, där han har tillgång till minnena från de två eller tre senaste fysiska liven. I ljuset från dessa minnen, som nu ses i ett ”förklarat” sken, upplever då individen en stark längtan till den meningsfulla fortsättning på sin livsbana som det fysiska livet ger möjlighet till. Denna längtan sätter igång en automatisk energiprocess som förbinder det diskarnerade väsendet med ett föräldrapar och sådana livsomständigheter som passar ihop med dess ödesmönster och utvecklingsnivå. På det sättet knyts individen till en lämplig ny livssituation på jorden. Men hela inkarnationsförloppet försigår alltså automatiskt, utan något medvetet ingripande från det diskarnerade väsendets sida. Det baseras enbart på en energimässig tilldragning till de rätta omständigheterna.

En tolkning av den beskrivning som Martinus ger (och som innehåller fler komponenter än de som tas upp här) är att vårt ”val” av livssituation kanske inte är av den art som vi föreställer oss. Det kan i stället vara frågan om individens insikt om att hans liv bildar ett meningsfullt förlopp som ingår i ett större, styrande livssammanhang. I den andliga världen får vi insikter om livets helhet som glöms bort när vi återföds i den fysiska världen. Kanske är detta att ”välja” en helt annan sak i den andliga världen: att man snarare kommer på våglängd med eller blir införstådd med den fullkomlighet som ligger i livets egna meningsfulla processer?

Svaret mynnar alltså ut i ett frågetecken. Ibland blir man tvungen att avvakta svaren tills man själv får se.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-06-23
Fråga:
När jag för första gången i mitt liv blev medveten om livets slut, dvs. döden, var jag inte mer än sju år. Insikten skrämde mig oerhört, kunde inte förstå varför man skulle dö och inte finnas till mer. Jag vill minnas att jag tidigt i min barndom hade funderingar på att jag alltid hade funnits, livet var för evigt. Men det var i söndagsskolan som jag blev varse att så inte var fallet. Där fick man lära sig att allting dör, vare sig man vill eller inte. Det känns därför otroligt befriande att i Martinus kosmologi finna tankegångar om att döden är en portal och att livet är ”EVIGT”, som jag instinktivt kände som barn. Min fråga: Vad händer efter att man har ”dött”? Kommer man att vandra i en tunnel för att i dess slut se ett intensivt ljussken? Kommer man att få träffa sina nära och kära? Tacksam för svar.
Herbert Jonsson


Svar:
Hej!
Det speciella med Martinus förklaring av livet är att han ger en teoretisk grund utifrån vilken vi kan förstå livets evighetsnatur. Tidigare har frågan om ett eventuellt liv ”efter döden” i stort sett varit en trossak utan logisk underbyggnad. Med Martinus kosmiska världsbild får frågan vad ”livet” är sitt svar, vilket ger oss en förståndsmässig grund för antagandet att det fortsätter efter ”döden”.

(Vi får ju även komma ihåg att det från vetenskapens sida saknas en förståelse för vad ”liv” är, dvs. hur livsupplevelse och medvetande kan existera. Av den anledningen är den i dag allmänt omfattade tron på ”döden” en form av blind tro.)

När det sedan gäller din fråga hur livet efter ”döden” gestaltar sig, dvs. vad vi upplever efter den fysiska kroppens kollaps, så är Martinus ganska sparsam med detaljer. Han talar mer om principerna för den form av verklighet man då upplever. Han förklarar att i den andliga världen – det rör sig om medvetandets eget verklighetsplan – formar sig materien efter tankens impulser, så att vi upplever vår tankevärld som en yttre verklighet, ungefär på samma illusoriska vis som när vi drömmer. Men till skillnad från drömmarna, som kan vara ganska kaotiska och ibland obehagliga, blir livet i den andliga världen ett förverkligande av våra högsta ideal eller önskningar om en idealtillvaro. Det är detta som ligger bakom föreställningarna om livet efter döden som ett ”paradis”. Men det finns som bekant även föreställningar om ett ”helvete” eller en ”skärseld”. Även detta har sin motsvarighet i verkligheten, enligt Martinus. För den människa som är mycket materiellt inställd, och som dör med konflikter i sitt sinne, med bitterhet, hat, antipatier osv., kan den första fasen efter döden bli förmörkad av dessa kvardröjande sinnestillstånd. Vårt medvetna tänkande upphör ju inte när vi dör. Även den yttre andliga verkligheten kommer då att för vederbörande präglas av denna svartsyn. Men detta ”mellantillstånd” är ändå bara en övergående anpassningsfas inför upplevelsen av den andliga världens ljusa kärleksatmosfär. Martinus bekräftar även att vi här kommer att återse de vänner som dött före oss själva. Han nämner även en ljusupplevelse liknande den vi hört talas om genom människor som haft s.k. ”nära döden-upplevelser”. (”Tunnelupplevelsen” säger han dock inget om, men han är som sagt var sparsam med detaljer.) Följande citat får avsluta detta svar:

”Medan den fysiska världen utgör ett tillvaroplan där väsendena kan uppleva verkningarna av sina misstag, verkningar som kulminerar i lidande och smärta, är det andliga planet en fullständig motsats härtill. Detta plan är absolut endast avsett att vara ett tillvaroplan där väsendena kan uppleva verkningarna av sina högsta grader av fullkomlighet. Det är därför den absoluta glädjens och lyckans tillvaroplan. Det är en kulminerande ljusvärld för allt levande. Här i denna väsendenas idealtillvaro kan inga mörka skuggor komma in. Här finns det bara mentalt ljus, ljus och åter ljus.”
Citat ur boken Vägen till paradiset, kapitel 27.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips (där Martinus faktiskt ger ytterligare exempel på upplevelser i den andliga världen):
Böckerna Genom dödens port och Vägen till paradiset.


01-06-19
Fråga:
Hej!
Att människan härstammar från aporna är väl något som man kan utläsa ur både Darwins utvecklingsteori och Martinus kosmologi, om än från olika perspektiv. Nu är det ju så att det finns otaliga andra släkten att utvecklas från. Bland däggdjuren på vår planet finns ju t.ex. hundar, kossor, älgar m.m. m.m. Ska dessa också utvecklas till ”människor”, enligt Martinus definition? Kommer detta i så fall att ske på andra planeter? Jag har svårt att föreställa mej t.ex. en ”ko-människa”...
Peter


Svar:
Hej!
Jo, vi är nog många som har svårt att föreställa oss en ”komänniska”. Men vi får väl försöka. När jag var ung var den förhärskande uppfattningen inom vetenskapen att jorden var den enda planet i universum där det fanns liv. I dag är som bekant inställningen bland forskarna en helt annan: Man tar nu för givet att livsformer även finns på andra håll. Nu börjar man även fundera över hur dessa av oss ännu osedda livsformer kan se ut. Då får man verkligen sträcka sig så långt som fantasin och det vetenskapliga tänkandet förmår: Vi ska absolut inte tro att eventuella ”människor” på andra planeter behöver se ut som vi gör.

Vad säger då Martinus om saken? Jo, han bekräftar att alla djur så småningom utvecklar sig till människor. Han talar om skilda ”utvecklingsbanor” för t.ex. däggdjuren, fåglarna och insekterna. Dessa utvecklingsbanor kan sträcka sig över olika planeter i universum, så att djurstadiet på en planet kan följas av människostadiet på en annan planet. Och dessutom sker hela tiden en förändring av organismerna, vilket gör att vi inte kan förvänta oss att ”komänniskan” kommer att se likadan ut som vi gör nu, och hon kommer förmodligen inte heller att se ut som en ko som vi är vana att se en sådan. Men Martinus går inte närmare in på detaljer kring dessa frågor, så vi får använda vår egen begränsade fantasi om vi vill göra oss en bild.

Detta ämne behandlar Martinus i Livets Bog del 1 i samband med symbolen ”Livets väg. Kosmiska utvecklingsbanor”. Han förklarar där att det som kännetecknar människostadiet inte är kroppsformen utan individens moraliska utvecklingsnivå.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-06-08
Fråga:
Hej Jan-Erik!
Vad jag förstår så menar Martinus att allting är gott, även lidandet i alla dess former. Lidandet skall få oss människor att inse vad som är rätt eller fel, med andra ord få oss att bli ödmjuka inför livet och alla dess medvarelser. Men min fråga är: Vad säger Martinus om det lidande som vi människor utsätter djuren för? Såg på TV ett inslag i Rapport hur man behandlar tamsvin på ett mycket grymt sätt: Under hela sin livstid får den stackars grisen leva i sitt trånga bås, där den endast kan stå eller ligga. Att få vara ute i friska luften och böka i jorden är det inte tal om. Vidare fick man se hur små oskyldiga griskultingar utan bedövning fick sina knorrar avskurna och även kastreras. De skrek av smärta!!! Det jag känner är en stor vanmakt; Hur kan människan, som sägs vara en avbild av Gud, utsätta dessa värnlösa små liv för ett sådant fruktansvärt lidande!!!
Har du några synpunkter?
Hälsningar,
Herbert Jonsson


Svar:
Hej!
Tack för din fråga, som berör ett viktigt tema i Martinus världsbild, nämligen förklaringen av lidandets roll i livet. Martinus säger helt visst att lidandet ur helhetens synpunkt kan ses som något ”gott”, men det är icke desto mindre ett ”obehagligt gott”. Dess roll som något gott ligger i att det är en varningsklocka, som ringer när vi kommer på avvägar i livet. Det är alltså inte livets mening att vi ska uppleva lidande, lidandet är i stället enda medlet att återföra oss till normaliteten, till upplevelsen av det ”behagliga goda”. Orsaken till lidandet ligger egentligen i vår okunnighet om livet och dess lagar. Av omedvetenhet handlar vi på ett sådant sätt att verkningarna på lång sikt blir till skada för oss själva, vilket upplevs i form av lidande och smärta. Men av skadan blir man vis, får kunskap om ”ont” och ”gott”, och kan därefter på ett mera medvetet sätt utforma sitt liv.

Som svar på din fråga om människans förhållande till djuren kan man alltså säga att människan brister i erfarenhet och medvetenhet när hon behandlar djuren illa. Hon utnyttjar djuren för sina syften, och tar liten hänsyn till att djuren är upplevande och kännande varelser. Det lidande som människan utsätter djuren för kommer därför ödesmässigt att återverka på henne själv, på så sätt att hon inte är beskyddad mot eget lidande, utan hamnar i situationer där hon får uppleva ett motsvarande lidande som hon utsatt djuren för. Endast genom en sådan erfarenhet kan den medkänsla och inlevelseförmåga förvärvas, som får henne att medvetet vilja avstå ifrån att orsaka smärta för andra varelser.

Vi får alltså tänka oss att ”Guds skapelse av människan till sin avbild” inte är en avslutad process, utan att den pågår här och nu. Vi kallar den processen för ”utveckling”, och som Martinus visar omfattar utvecklingen människans medvetande, både vad gäller hennes intelligens och känsla. Genom upplevelsen av lidandet väcks hos människan den medkänsla som gör henne mer human, och som till sist gör henne till ett verkligt kärleksväsen, en riktig människa.

Och så hör det naturligtvis också till saken att även djuren befinner sig i utveckling, att även de är underkastade ödeslagen, och att de därför inte kan uppleva något lidande som de inte själva är den djupaste orsaken till. Men för att se detta måste man överblicka det stora kosmiska spiralkretslopp som Martinus beskriver, där alla ting får sin fulla förklaring. Det är utifrån denna helhet som man kan säga att ”allt är mycket gott”.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna


01-05-19
Fråga:
Hej!
På min jakt efter kristendomens rötter och esoterisk kunskap i forntiden råkade undertecknad fattig obildad människa snubbla över Pythagoras läror och kunde konstatera att de – åtminstone att döma av det sammandrag jag läste (”Den urgamla visdomen i antikens filosofi” av Hans Olsson) – har många gemensamma nämnare med det som ”den store dansk” uppenbarade (den högsta elden, de olika rikena, reinkarnation, mikro/makro etc). Hur beläst var egentligen Martinus? Jag har läst att han var i alla fall ytligt bekant med teosofin (Inte för att jag tvivlar så mycket på hans intuitiva upplevelse). Detta är egentligen inte någon särskilt viktig fråga, mest lite sund nyfikenhet från en person som aldrig upplevt några storstilade intuitiva uppenbarelser.
Peter


Svar:
Hej!
Det är kanske inte världens viktigaste fråga du kommer med, men den är helt på sin plats i detta sammanhang.

Martinus var inte alls någon beläst person. Han hade gått några få år i enkel folkskola på landet. Senare utbildade han sig till mejerist. Han hävdar själv att han inte läst några böcker i de ämnen som han senare kom att ägna sitt författarskap åt, förutom Bibeln och några böcker som behandlade kyrkans uttolkning av den kristna läran, sådant som alla barn på den tiden fick undervisning om i folkskolan. När han var trettio år gammal lånade han en bok i ämnet teosofi av en person med det intresset. Det var i samband med läsningen av den boken som Martinus fick sin stora kosmiska upplevelse. Därefter kunde han under en period inte läsa några böcker över huvud taget, eftersom det kosmiska medvetandet gav honom egen insikt i allt han ville veta. Hans beskrivning av den kosmiska världsbilden har alltså i huvudsak tillkommit som ett resultat av hans egna kosmiska insikter och inte efter studiet av andras vetande.

Nu hävdar Martinus inte att hans verk för den skull är ”allena saliggörande” eller att han skulle vara ensam om att beskriva verkligheten på det sätt han gör. Han är naturligtvis mycket medveten om att ingen kan ha patent på sanningen, som är universell och tidlöst giltig. Han hänvisar ju också på flera ställen till andra historiska källor, vilka talar om samma sak som han själv gör. Den eviga visdomen har sina olika språkrör, beroende på den mottaglighet som finns bland människorna.

Även om Martinus inte sökte någon framträdande personlig roll – det är ju i stället idéinnehållet i hans författarskap som ska spela huvudrollen – så menade han sig vara ett gott exempel på att en människa utifrån sig själv kan få insikt i universums hemligheter, vilket han ju anser vara framtiden även för oss andra.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips:
Martinus: Kring min missions födelse samt böckerna Martinus erindringer och Martinus som vi husker ham.



01-05-16
Fråga:
Hej!
Jag har en fråga att ställa till dig angående telepatisk kommunikation. Går det överhuvudtaget att kommunicera med ett annat levande väsen via tankens kraft? Till saken hör att jag har ägt ett par papegojor – de är på bild här - och upplevde att det gick att få kontakt med dem via telepatisk väg. Tyvärr blev jag tvungen att sälja dem på grund av att jag utvecklade en allergi mot fjäderdamm. Jag har sedan dess känt en oerhörd sorg att de ej längre finns i mitt hem, saknar dem mycket. Det ruggiga är att jag får inre bilder att de inte har det bra där de är och detta ger mig skuldkänslor. Vad säger Martinus kosmologi om detta? Vore tacksam för svar.
Med vänlig hälsning
Herbert Jonsson


Svar:
Hej!
Martinus bekräftar att telepati – alltså ”tankeöverföring” – verkligen finns och fungerar. Sedan är det en annan sak att vi människor inte är särskilt bra användare av denna förmåga. Vi har ju i stället utvecklat våra fysiska metoder för kommunikation, där förmågan att frambringa ljud med kroppens talorgan varit det främsta medlet, tillsammans med örats och hörselns mottagarorgan. Senare tillkom skrivkonst, telegraf och telefon, radio och tv osv., hela den fysiska apparaten. Och denna tekniska utveckling har ju varit mycket ändamålsenlig.

Alla dessa metoder använder energi i olika former för att kommunikationen ska komma till stånd. Och tänkandet eller medvetandet utnyttjar också en energiform, men den hör hemma på våglängder som inte kan registreras med dagens tekniska apparatur. Martinus talar om en ”tankemateria”, som är medvetandets ”andliga” material. När vi tänker skapar vi bilder i vårt medvetande som byggs upp i denna materia- och energiform. Människans tankeliv är ju i dag en mycket privat historia, men det är i alla fall principiellt möjligt att även andra individer skulle kunna förnimma och uppleva våra tankebilder, om de bara hade utvecklade medvetandeorgan för detta. På medvetandets eget verklighetsplan, den s.k. ”andliga världen” – där vi för övrigt tillbringar livet mellan två fysiska inkarnationer – är tankevärlden en yttre verklighet. Det man tänker blir där till en yttre verklighet för jaget, och denna verklighet kan också upplevas av andra individer, om de är ”på våglängd” med våra egna tankar. Medan den fysiska världen är en ”avståndsvärld”, där vi måste överbrygga avstånd i tid och rum för att kommunicera, så är den andliga världen en ”tillståndsvärld”, där man får omedelbar kontakt med hjälp av ”våglängd”, dvs. att man tänker på samma sak. Avstånd spelar då ingen roll. I den andliga världen är alltså telepatin fullt utvecklad. Där sker kommunikationen direkt från medvetande till medvetande. Men även här i vår fysiska tillvaro använder vi oss av medvetandets energiformer och kan därför ibland under gynnsamma omständigheter uppleva dess möjlighet till omedelbar kontakt. Men här överröstas gärna dessa svaga impulser av den fysiska verklighetens alla mer påträngande signaler.

Jag kan inte minnas att Martinus någonstans tagit upp frågan om människans telepatiska kontakt med djur, men eftersom även djuren har medvetande så får vi nog tänka oss att en sådan skulle kunna vara möjlig. Hur utvecklad en sådan kontakt kan bli, och vilka budskap den kan överföra, är sedan en annan fråga. Dina erfarenheter är naturligtvis intressanta och andra människor berättar om liknande upplevelser. Men vi rör oss här in på ett område som nog blir ordentligt utforskat först i framtiden.

Problemet hur du ska förhålla dig till känslan att dina papegojor nu inte har det bra, vågar jag inte yttra mig om. Att ta reda på hur det rent faktiskt ligger till med dem är troligen en möjlighet som du redan har övervägt ...
Vänliga hälsningar
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-05-14
Fråga:
Björn Bergström ställer en intressant fråga som kräver en uppföljning. Martinus beskriver livet som ett spiralkretslopp. Men även en spiral måste ju börja nånstans. I och med att man utvecklas mer och mer för varje nytt kretslopp, innebär inte detta att man till slut lagt bakom sig mineralriket, växtriket, djurriket etc som nödvändiga stadier i sin utveckling? Det oändliga kontra det ändliga, således...
peter


Svar:
Hej!
Den fråga du tar upp hänger ihop med förra frågeställarens. Bra att du uppmärksammar problemet med en ”evig utveckling”.

Martinus förklarar att vår livsupplevelse alltid formar sig i kretslopp. Så ingår t.ex. vår dagliga upplevelse i ett kretslopp i form av ”dygnet”, där natt och dag avlöser varandra och bildar de två motsatta polerna av mörker och ljus inom detta kretslopp. Och trots att natt och dag ständigt upprepar sig är det inte samma nätter och samma dagar vi upplever. Vi får hela tiden nya erfarenheter som gör att varje natt och dag för vår personliga del fylls med nytt innehåll. Härigenom uppstår en form av ”spiralkretslopp”, eftersom vi alltså inte går runt i exakt samma upplevelse av natt och dag. Det är endast principen om mörker och ljus som upprepar sig, men i ständigt nya och ”högre” variationer (”högre” i den bemärkelsen att vi hela tiden gör nya erfarenheter och alltså i visst avseende blir ”klokare” eller mer utvecklade).

Denna kretsloppsprincip upprepar sig alltså även i det jätteformat som det kosmiska spiralkretsloppet utgör. Faser i detta kretslopp är mineralriket, växtriket, djurriket, det riktigt människoriket osv., allt som allt finns sex riken. Därefter upprepas samma riken på nytt, men på en ”högre” nivå. Och anledningen till att vi kan tala om en ”högre” nivå är alltså att individen lagt bakom sig ett helt kretslopp med alla dess erfarenheter och bygger vidare på dessa erfarenheter i nästa spiral. Det blir även här en upprepning av principerna om ”natt” och ”dag”, mentalt mörker och mentalt ljus, som garanteras genom de olika naturrikenas livsprinciper och erfarenheter.

Du skriver: ”en spiral måste ju börja nånstans”. Men det som är evigt kan inte ha en början, liksom det heller inte kan ha ett slut. Evigheten är just utan början och slut. Att livet kan vara evigt beror på dess kretsloppskaraktär, som upprätthåller kontrasterna mellan mörker och ljus. All upplevelse beror på (och kräver) förnimmelsen av kontraster.

Spiralkretsloppet tillhandahåller alltså betingelserna för den nödvändiga kontrastverkan. Men som Martinus visar är detta kretslopp i sin tur inordnat i ett ännu större kretslopp, vilket gör att vi kommer att uppleva varje spiralkretslopp i en ny ”organismprincip”. Variationen i livsupplevelsen blir därför tillräckligt påtaglig för att upplevelsen av någonting ”helt nytt” ska infinna sig, ungefär som vi från den ena dagen till den andra kan vara med om nya saker, trots att principen ”dag” ju återkommer oförändrad. Kretsloppet är alltså en av de grundläggande företeelser som gör att livsupplevelsen evigt kan bli en nyskapelse och aldrig blir en återupprepning av något som man redan levt ut till leda.

Det kan tillfogas att inom varje spiralkretslopp återkommer vi till samma höjd vad gäller livsupplevelsens kvalitativa innehåll: medvetandets högsta intellektuella och känslomässiga klarhet och berördhet, upplevelsen av kärleken som universums grundton, saligheten vid att uppleva sig ett med sin nästa och ett med Gud. Denna livets höjdpunkt har religionerna talat om som ”paradiset”. Och vi kan nu börja förstå den sanning som ligger i den beskrivningen. Men vi får då samtidigt förstå att det eviga livet inte leder oss in i några slutstationer, utan alltid kan bjuda oss nya upplevelser när vi tröttnar på det som vi upplevt till mättnad.

Att förstå evigheten bjuder sina särskilda problem för vårt tänkande, eftersom vi är så ovana att tänka i de banorna. Det finns alltid anledning att återkomma till dessa problem. Bäst är att läsa Martinus Livets Bog för att få en grund för tänkandet.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-05-10
Fråga:
Martinus kosmologi är mycket intressant att ta del av, och stämmer korrekt med min egen kosmiska uppfattningsförmåga, men en aspekt angående Martinus tankar om reinkarnationen skulle jag vilja få mer belyst:

1. Martinus talar om den ”färdiga människan”, och då borde reinkarnationen vara fullbordad. Således finns en bortre gräns för hur långt ett jordmänskligt väsen kan utvecklas. Eller hur?

2. Jag är något osäker på vad Martinus menar med återfödelsetanken (dock ej om Martinus menar själslig återfödelse eller allt högre andlig medvetenhet), då min inställning är den att en allsmäktig Gud kan skapa oändligt nya väsen med själsförmögenheter, varmed de som lämnat jordelivet som färdigutvecklade människosjälar får tillträde till evig salighet hos Gud, som bibeln beskriver. Vad är svaret på det?
Björn Bergström, Norrbotten


Svar:
Hej!
Här kommer några försök till svar.

Fråga 1:
Med en ”färdig människa” menar Martinus en individ som utvecklats framför allt moraliskt (men även intellektuellt) så långt att hon uppnått ”kosmiskt medvetande”. Då hör hon hemma i det naturrike som Martinus kallar ”det riktiga människoriket” och som följer efter djurriket. Under vistelsen där förfinas den fysiska kroppen alltmer, samtidigt som medvetandet utvecklas dithän att människan genom egen tankekoncentration förmår att materialisera sin fysiska kropp. Det är alltså på detta stadium som man ”inte längre föds av kvinnor”, som Bibeln säger. Därmed upphör också reinkarnationen, som ju innebär återfödelse genom den för oss kända fysiska fortplantningsprocessen. Men detta upphörande sker successivt och är inte definitivt förrän i den senare delen av det riktiga människoriket. Därefter lever människan helt och hållet på det andliga planet, som är medvetandets eget verklighetsplan, vilket vi i dag upplever enbart i form av vårt inre tankeliv.

Att reinkarnationen upphör innebär dock inte att utvecklingen är avslutad. Livet tar nämligen aldrig slut. Livet fortsätter för varje individ genom ytterligare naturriken, som då enbart är av andlig art. Så småningom inträder dock en höjdpunkt i livsupplevelsen i ett tillvarons högsta intellektuella ljus och salighet. Därefter upplever individen så småningom en mättnad på denna form av livsupplevelse, vilket föder längtan efter kontrasten till densamma. En ”inveckling” i den fysiska världen tar då sin början. Men denna återkomst till den fysiska världen sker för individen på en högre nivå än förra gången och Martinus talar därför om en ”evig” utveckling. Denna eviga utveckling går genom ett kretslopp av växelvis mörker och ljus, varigenom livsupplevelsen evigt kan vidmakthållas genom ett ”spiralkretslopp” av utvecklings- respektive invecklingsfaser.

Så svaret på din första fråga kan lyda: Ja, det finns en bortre gräns för utvecklingen i detta spiralkretslopp. Men det är ändå bara en tillfällig gräns, eftersom livsupplevelsen aldrig kan upphöra.

Därefter ett svar på din andra fråga:
Enligt Martinus har varje levande väsen en evig tillvaro. Det innebär att alla levande väsen alltid har existerat. Ingen av oss har alltså någonsin ”kommit till”. Martinus beskriver i sin kosmologi de principer som möjliggör att denna eviga existens kan leda till en evigt fortsatt livsupplevelse. Något av det första man då måste acceptera är att livet aldrig kan komma in i ett ”stationärt” tillstånd – dvs. upplevelsen av samma sak i evighet. Upplevelse fordrar kontrastskapelse för att den ska kunna bibehållas. Att uppleva samma sak i all evighet – hur underbar denna upplevelse än kan te sig för oss just nu – blir till slut ett helvete för den individ som till mättnad fått erfara densamma. Alla upplevelseformer leder slutligen till en mättnad, vilken föder hungern efter något som kan utgöra en upplevelsemässig kontrast till det man är mätt på. Utan hunger och mättnad inget liv. I detta visar sig livets egen dynamik, och det är den dynamiken som är grunden för all annan dynamik och rörelse i universum. Även för Gud gäller denna dynamik, och Martinus gör det möjligt att logiskt förstå både Guds existens och vår egen existens, och det eviga liv som uppstår när delen och helheten kan spegla sig i varandras medvetande.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-04-25
Fråga:
Hej,
Jag har några frågor om Martinus kosmologi:

1. På vilket sätt skiljer sig människan från djuren, endast genom en förmåga till medvetande?

2. Finns det inte olika grader av medvetande hos djuren också?

3. Hur hänger svaren på ovanstående frågor ihop med de evolutionsteorier vi har idag?

4. Om människor skiljer sig från djuren; skapar inte detta ett sorts patriarkaliskt samhälle också?

5. Vad skiljer människan från möjligt liv på andra platser i universum? Är vi lika förutom den fysiska kroppen vi har antagit?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Här kommer några svar.

Svar på fråga 1:
Skillnaden mellan människor och djur ligger inte i att endast människan har medvetande. Det har nämligen även djuren. Men människan har ett mer utvecklat medvetande. Djurens ”tänkande” håller sig inom de ramar som sätts av de fysiska behoven: hunger, törst, fortplantning. Människan – som är ett mer utvecklat djur – har förvärvat förmågan att även kunna tänka utanför dessa ramar, i ett abstrakt och teoretiskt tänkande, som vi brukar kalla det. Djurens liv leds i mycket hög grad av instinkt – automatfunktioner för att klara sig i naturen – medan människan har utvecklat sin intelligens på instinktens bekostnad. Djuren har i instinkten en medfödd förmåga att ”göra rätt”, medan människan måste lära sig göra rätt genom försök och misstag, alltså på erfarenheternas väg.

2. Det finns naturligtvis olika grader av medvetande bland djuren. Djuren befinner sig ju också i utveckling. Arterna skiljer sig också åt vad gäller utveckling i olika avseenden.

3. Det går, så vitt jag kan förstå, att förena Martinus förklaring av utvecklingen med den vetenskapliga evolutionsläran, på så sätt att Martinus talar om en utveckling från växt till djur till människa. Det finns inga skarpa gränser mellan de olika stadierna. Skillnaden mot evolutionsläran består i att Martinus inte räknar med slumpvisa mutationer hos generna som det grundläggande för utvecklingen, utan att det är det levande väsendet självt, med dess förmåga att bevara allt erfarenhetsmaterial i sitt ”övermedvetande”, som ligger bakom utvecklingen. Enligt Martinus är det alltså individen själv som genom återfödelse genomgår denna långa utveckling och växer i medvetenhet, medan evolutionsläran enbart ser till kropparnas förändring som en form av ”utveckling”. Den kroppsliga förändringen sker enligt Martinus som en följd av medvetandets utveckling, och verkningarna av ”mutationer” och ”anpassning” tas tillvara genom övermedvetandets försorg.

4. Att människorna skiljer sig från de egentliga djuren skapar inte i sig något patriarkaliskt samhälle. Men människan kan genom sin intelligens utnyttja djuren för sina syften. Hon har kommit att förslava djuren. Hon äter till och med upp dem. I detta förhållande är hon själv fortfarande som ett djur, närmast ett rovdjur. Här går hennes djuriskhet långt över de gränser som råder i det egentliga djurriket, där djuren normalt inte tar mer än de behöver för stunden. Människan behöver ju numera inte alls utnyttja djuren på det sätt hon gör, hon kan leva ett gott och troligen bättre liv utan att utsätta djuren för det lidande som sker i dag. Hennes växande medkänsla, även med djuren, gör henne dock alltmer mänsklig, och denna mänsklighet leder bl.a. till en mer human behandling av djuren.

5. Alla levande väsen i hela universum är lika på så sätt att de alla har ett ”jag” som är utrustat med förmågan att uppleva och skapa. Genom denna förmåga kan de skapa sig en organism, med vars hjälp de kan kommunicera med andra levande väsen. Organismerna kan vara väldigt olikartade. Vi ser ju detta redan i den väldiga rikedom av organismer som finns på jordytan. Tänker vi oss sedan att jordklotet självt är en organism för ett levande väsen, att solsystemet, galaxen osv. uppåt i makrokosmos också är det, och att motsvarande gäller även nedåt i mikrokosmos, så förstår vi vilken enorm variationsbredd det finns när vi talar om levande väsens organismer. Men bakom organismen är alla levande väsen lika, dvs. de har ett medvetande genom vilket de upplever samma verklighet som vi själva gör.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-04-10
Fråga:
Hej!
Har under den gångna veckan kommit i kontakt med Martinus kosmologi via nätet, finner det hela vara mycket märkligt. Jag har tidigare aldrig hört talas om honom och ”kosmologin”. Min fråga: Hur pass känd är denne filosof för den stora allmänheten? Ingen i min bekantskapskrets har heller hört talas om honom. Jag måste säga att det är svårt att både förnuftsmässigt och känslomässigt förstå allt som tas upp i kosmologin.

Kan ni hjälpa mig att förklara varför jag nu, i livets mitt, känner en skrämmande tomhetskänsla inför tillvaron. Jag saknar ”hemkänsla” samt tycker att livsglädjen är borta. Kommer detta att gå över?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Tack för dina frågor.
När det gäller frågan om hur pass känd Martinus är, då är det väl bara att konstatera att han inte är särskilt känd, vilket du ju själv är ett bevis för, eftersom varken du eller dina bekanta hört talas om honom. Ändå har hans böcker givits ut i Sverige sedan 1950-talet (i Danmark ännu längre). Under senare årtionden har också föredrags- och kursverksamheten kring hans tankevärld varit ganska livlig. Då och då har det skrivits tidningsartiklar, det har varit några enstaka program i radio och tv. Men allt detta är ändå bara droppar i det stora kultur- och mediautbudet, där sådant som inte på allvar tas upp i offentlighetens ljus går de flesta spårlöst förbi.

Till saken hör också att det inte bedrivs någon omfattande informationsverksamhet för att Martinus kosmologi ska bli känd. Martinus egen grundinställning var att intresset för hans verk inte skulle drivas fram genom någon form av ”missionerande” aktivitet. Han menade att det är bäst när det finns en verklig mottaglighet först. Då kommer idéerna att sprida sig naturligt från människa till människa, och förutsättningarna är då mest gynnsamma för att dessa idéer blir rätt uppfattade. Och i detta förhållande finner vi nog orsaken till att Martinus verk ännu inte nått ut till den stora offentligheten: Det fordras helt enkelt att man är på våglängd med ett sätt att tänka som ännu inte är så vanligt i vår värld.

Därmed kommer jag in på din andra frågeställning, den om upplevelsen av ”tomheten” i livet. Nu finns det naturligtvis individuella skillnader mellan människor i frågan om varför man upplever en tomhet och meningslöshet i tillvaron. Men samtidigt har denna situation sin stora betydelse när vi talar om mottagligheten för kosmologins idéer. Jag kan alltså inte säga något säkert i ditt fall (och även om jag kände dig skulle det vara väldigt svårt att bedöma detta), men vi kan tala allmänt om frågan. Då är det troligen så att man måste ha kommit till en punkt där man finner att de gängse svaren på livsfrågorna inte räcker till för att man ska uppleva dem meningsfulla. Är man i den situationen så kan man vara mottaglig för idéer som för tänkandet i en ny riktning, och som man tidigare inte hade möjlighet att uppfatta, eftersom man var så upptagen med den ”mening” man levde för då. På så sätt kan det alltid finnas en ny väg att slå in på, men den är osynlig tills man råkar ”snubbla” på dess tröskel, och snubblandet är då förmodligen inte alldeles slumpmässigt. Man kan alltså själv ha förändrats i sin uppmärksamhet och syn på livet.

Du slutar ditt brev med att konstatera att livsglädjen gått ifrån dig, och frågar: ”Kommer detta att gå över?” Jag önskar att jag utan betänkande kunde svara med ett ja! Men det kan jag inte, eftersom jag inte har tillräckliga insikter. Men troligen skulle Martinus själv, om han fått frågan, varit mycket säker på svaret. Jag tror inte att någon, som läst Martinus med begrundan, kan komma till en annan slutsats.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-04-05
Fråga:
HEJ!
Jag undrar vad Martinus anser om jämställdhet mellan könen? Är det mannen som är överordnad kvinnan?
Jag var på en föreläsning om Martinus, och tyckte mycket lät vettigt, men när det drogs upp exempel på personer som genom tiderna ansetts som vägledare för människorna, kom bara ett kvinnligt exempel upp bland kanske tio manliga, det stämmer inte med historien, och jag blev väldigt besviken!
Lena


Svar:
Hej, och tack för frågan!
Martinus förklarar att mannen och kvinnan är fullständigt likställda i tillvaron. Oavsett om vi är man eller kvinna så är vi levande varelser, och ingen levande varelse kan vara mera värd eller i existentiell mening överordnad någon annan. En levande varelse har både en maskulin och en feminin pol inom sig. Egentligen är vi därför varken ”män” eller ”kvinnor”, vi är människor – eller i alla fall på väg att bli människor. Och för människor kan det inte vara tal om annat än att se varandra som likar.

Könet – detta att vara man eller kvinna, hane eller hona – spelar sin största roll i djurriket. Och djurriket håller vi på att lämna bakom oss – men har ännu inte gjort det helt och hållet. Man kan hos många djurarter se att dominans respektive underordning spelar en viktig roll inom arten, det är en del av djurens sociala ordning. Och fortfarande har vi människor kvar en del av dessa djurens beteendemönster. Ännu är vi inte riktiga människor. Genom historien ser vi att dominans och underordning även haft stor betydelse bland människorna, t.ex. i deras sociala rangordning. Man har delat in människor i ”bättre” och ”sämre”, och bättre människor har ofta varit överordnade, medan sämre varit underordnade. Det har alltså smugit sig in en värdering som knutits till rangordningen. Och där är även förhållandet mellan man och kvinna ett tydligt exempel. Nu lever vi med en lång tradition av manlig dominans och överordning bakom oss i form av ”patriarkatet”. Under senare tider har dock förts en kamp för jämställdhet i olika avseenden, som gjort oss uppmärksamma på att människan inte kan leva med den djuriska traditionens medvetandemönster. Dessa mönster är ändamålsenliga för djuren men leder i människans värld till orättvisa förhållanden och en osann världsbild.

Utifrån Martinus syn på saken kan alltså inte hävdas att mannen ska vara överordnad kvinnan. Sedan är det en annan sak att vi lever i skuggan av det omfattande patriarkatet, som ju trängde tillbaka kvinnan till mindre bemärkta roller i historien. Det är förmodligen så att historien kommer att skrivas om i framtiden, och att vi kan finna fler exempel på kvinnliga historiska gestalter av betydelse. Men förmodligen är det även så att kvinnornas bemärkthet mer kommer att lysa oss i ögonen genom deras framtida roller. Och då kanske det inte gör så mycket att många från det förgångna försvunnit i historiens stora glömska. Dessa individer finns ju dessutom med oss här och nu, om man får tro Martinus.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-03-14
Fråga:
Hej!
Jag undrar över Martinus förklaring till hur återfödelse sker som man och åter man tills man är en ”färdig människa” och först i nästa spiral återföds som honkön. Hur kommer det sig då att Brian L Weiss m.fl. i hypnos t.ex. fått människor att berätta om sina tidigare liv som kvinna och nästa liv (100 år senare) som man? Har funderat mycket på denna fråga!
Kenth Taxén


Svar:
Hej!
Många som sätter sig in i Martinus förklaring av reinkarnationen ställer sig nog samma fråga som du. Enligt Martinus byter man alltså inte kön från liv till liv. Det är ju förståeligt att detta till en början kan förefalla lite egendomligt, eftersom ett byte av kön ju skulle ge en naturlig balans av maskulina och feminina erfarenheter hos individen.

Nu innebär inte Martinus förklaring att vi för evigt förblir män respektive kvinnor. Det finns en balans mellan det maskulina och det feminina, dels genom att varje individ faktiskt har båda polerna inom sig, och dels genom att växlingen av kön sker i ett mycket större sammanhang. Som du nämner byter vi enligt Martinus kön när vi träder in i ett nytt ”spiralkretslopp”. Ett spiralkretslopp är i sig en hel utvecklingsepok, som inom sig rymmer både växtrike och djurrike, ett riktigt människorike och även flera följande utvecklingsstadier som individen genomgår. Först efter passagen av ett sådant omfattande kretslopp kommer individen in i det motsatta könets upplevelseformer.

Enligt Martinus är det sexuella kretsloppet av en så grundläggande och styrande karaktär att man inte kan hoppa mellan de två könen från liv till liv. De maskulina respektive feminina medvetendeformerna är dominanta egenskaper, som regleras av de sexuella polerna inom individen. Detta ligger alltså så djupt hos oss att vi präglas av det framför allt genom utvecklingsspiralens hela djurrike. I övriga naturriken råder däremot en balans mellan polerna, vilket gör att könet där inte är framträdande.

Det kan dock uppträda komplikationer hos människan, som har att göra med polförvandlingen och den sexuella identitetsupplevelsen. Vissa former av sexuella erfarenheter kan på sikt medföra en osäkerhet om den egna könstillhörigheten. Ett uttryck för detta är att människor kan uppleva sig vara födda i fel kön. Detta är dock övergående problem som har att göra med den fas i polförvandlingen där människan nu befinner sig. Hon övergår så sakteligt från att vara en ”könsvarelse” till att bli en riktig människa med båda polerna i balans.

Och så till din hänvisning till erfarenheterna av könsväxling vid hypnos: Det går inte alltid att lita på att upplevelser som görs under hypnos avspeglar verkliga förhållanden. Hypnos är ett suggererat tillstånd, även om suggestionen kanske uppstår genom självssuggestion. Att en människa upplever sig ha haft motsatt kön i tidigare liv kan eventuellt vara ett utslag av att vederbörande tror att en könsväxling mellan liven faktiskt äger rum. Man bör därför vara försiktig med att dra slutsatser om verkligheten från erfarenheter som görs under hypnos eller vid regressionsövningar. Därmed inte alls sagt att det skulle röra sig om rena ”påhitt”, men upplevelserna kanske återspeglar något annat än vad de rent ytligt tycks säga.

Din frågeställning blir omfattande belyst av Martinus i Livets Bog, delarna 4 och 5.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

 


01-03-13
Fråga:
Hej Jan-Erik

Tillbaka till frågorna
!
Anser du (ni Martinus-kosmologer) att Jesus var en fysisk person? Själv har jag svårt att fullt ut acceptera detta, delvis kanske på grund av min kristna uppfostran (som jag ganska snart fjärmade mig från någon gång i puberteten när hjärnan började arbeta på högvarv), men också för att Bibeln i likhet med många andra urkunder har skrivits om och redigerats så många gånger att den enligt mig inte är tillförlitlig som historiskt dokument. För mig framstår berättelsen om Jesus mera som en ”mytologisk visualisering” av den hos människorna gradvis framväxande altruismen. Men att gå på vattnet, uppväcka döda osv., har jag, klentrogen som jag är, fortfarande mycket svårt att tro på.

Försök till sammanfattning av denna fråga således: Måste man för att sant kunna omfatta Martinus kosmologi också tro på Jesus Kristus fysiska existens?
Mvh,
Peter


Svar:
Hej!
Jag skulle vilja börja med att säga att Martinus kosmologi inte är någon religiös troslära. Den kräver alltså inte att man måste tro på vissa grundläggande teser för att ”sant kunna omfatta den”. Martinus framlägger en förklaring av livsgåtan, och han uppmanar läsaren att inte tro på något däri bara för att han, Martinus, påstår det. Läsaren måste själv pröva om det stämmer, med hjälp av sitt logiska tänkande och satt i relation till sina övriga livserfarenheter.

När det gäller Bibeln påpekar Martinus, liksom du, att dess framställning färgats av historiens tolkningar, och att vi i dag inte har kvar de ursprungliga orden intakta. Men Bibeln uttrycker ändå vissa grundläggande sanningar om verkligheten, fastän i en symbolisk form, och Martinus visar att symboliken kan tolkas så att en kosmisk verklighetssyn framträder. Bibeln innehåller även berättelserna om Jesus Kristus, och intressant nog skriver Martinus i en av sina böcker:

”Om denne Kristus har levat eller inte levat är totalt likgiltigt. Blotta berättelsen om detta väsens liv är ett kosmiskt avslöjande av det uppträdande som oundgängligen måste och skall inläras eller tillägnas, om det över huvud taget skall kunna bli fred i världen. Har Kristus inte levat, då har i alla fall den varelse levat som är upphov till berättelsen. Och för att ge en så högintellektuell berättelse eller avslöja en så överväldigande andligt-vetenskaplig kännedom om livslagarna eller den kosmiska struktur på vilken den mänskliga utvecklingen och ödesbildningen är baserad, måste man ju vara hemma i dessa tankearter. Har Kristus inte levat, måste det alltså ha existerat en annan man med samma högintellektuella medvetande som det man tillskriver Kristus. Hur skulle sådana högintellektuella tankearter eller denna kunskap annars ha kunnat bli till?”
Mänskligheten och världsbilden, kapitel 11

Därutöver kan sägas att Martinus mycket starkt knyter an till Jesu uttalanden, och han beskriver denne på ett sätt som nog får läsaren att anta att Jesus verkligen har existerat. Martinus menar att han var en av de lärare för mänskligheten som inkarnerat här på jorden för att ge en impuls till vår utveckling. Han var helt enkelt själv en färdigutvecklad människa med kosmiskt medvetande.

I den lilla boken Påsk träder Martinus denna människa närmare in på livet. Där berör Martinus Jesu ”mirakler” på ett sådant sätt att man snarare uppfattar dem som ”psykologiska underverk”, nämligen genom det starka intryck och den mentala inverkan som hans personliga väsen åstadkom hos de människor han hade omkring sig.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-03-11
Fråga:
Hej Jan-Erik

Tillbaka till frågorna
!
Har en liten fråga om polförvandlingen. Jag har hört att det förekommer homosexuella förhållanden även i djurriket. Nu kan jag tyvärr inte ge något konkret exempel, men om vi ponerar att detta är sant, hur påverkar det Martinus analys av den växande förmågan att älska bägge könen som något specifikt för just människan?
vänliga,
peter


Svar:
Hej! Till alla dem som kanske inte är så insatta i Martinus förklaring av polförvandlingen bör först sägas: Martinus menar att alla levande varelser har både en maskulin och en feminin sexuell pol inom sig. Hos hankönsväsendet är just nu den maskulina polen dominant, medan det motsatta gäller för honkönsväsendet. Polerna ligger alltså bakom uppkomsten av de två ”kön” som förekommer i djurriket, och vars organiska uppspaltning visar sig redan i växtriket. Hos människan börjar dock de två polerna gå mot balans, vilket gör att hon på lång sikt blir ”dubbelpolig”, dvs. får de maskulina och feminina egenskaperna i balans. När den utvecklingen fullbordas får hon förmågan att älska alla människor lika, oavsett det tidigare könet.

Här uppstår nu frågan om ”homosexualiteten”. Homosexualitet visar sig som en dragning till det egna könet, och denna tendens kommer enligt Martinus allt tydligare till uttryck när de sexuella polerna går mot balans. Men: Homosexualitet kan också väckas för tidigt, dvs. innan individen uppnått en naturlig mättnad på den heterosexuella inställningen. Under vissa betingelser kan t.ex. en homosexuell inställning provoceras fram, något som kan leda till en period av svårigheter, bl.a. genom den förvirring av könsidentiteten som kan bli följden för individen. I sådana fall sker dock så småningom en återgång till den ännu inte utlevda heterosexuella inställningen, vanligen i ett kommande liv. Man kan också i en övergångsfas vara svängande i sin sexuella inställning, dvs. ”bisexuell”.

Men vad innebär homosexualitet hos djuren?, som frågan särskilt gäller. Som framgått av det tidigare sagda, behöver inte homosexualitet i sig vara uttryck för en fullständig dubbelpolighet. Den sexuella inställningen verkar kunna manipuleras, och vi kan därför förmoda att även djurens sexualitet i viss mån kan vara påverkbar i detta avseende. Martinus går inte själv in på alla de frågor som kan ställas, och vi får därför hoppas på de svar som bara framtidens forskning kan ge oss.

Martinus analyser av polförvandlingen behöver inte rubbas av ett förmodat homosexuellt beteende hos djuren. Huruvida det ligger verklig ”kärlek” bakom djurens beteende – och för den delen även bakom människans olika sexuella beteenden – det är en fråga man kan fundera över. Enligt Martinus kommer människan att kunna uttrycka den verkliga och ovillkorliga kärleken på ett sant sätt först när hon blir dubbelpolig, och då är det i första hand människan hon ser i sin nästa – och inte könet.

Martinus förklaring av de sexuella polernas funktion ger oss möjlighet att förstå varför det över huvud taget finns två kön och vad den sexuella upplevelsen i verkligheten baserar sig på och spelar för roll i livet. Utan den grunden för förståelsen är faktiskt sexualiteten, både i sin hetero- och homosexuella form, en obegriplig företeelse – bortsett förstås från dess betydelse för vår fortplantning.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Lästips:
Livets Bog del 5



01-03-03
Fråga:
Jag vill grundligt studera begreppet slump, som ju är ett honnörsord i dagens materialistiska värld.
Jag ser det stora i Martinus konstaterande att det inte finns någon slump. Men när vi kommer till de små, små detaljerna, som t.ex. en kastad tärnings utfall – hur förklarar man det utan begreppet slump, som är det första man tänker på här?
Kennet Melin


Svar:
Hej! Du kommer med en intressant fråga om slumpen, som nog kan vara svår att besvara uttömmande, särskilt som undertecknad inte är något orakel i besittning av kosmiskt medvetande. Men frågan hör absolut hemma på dessa sidor. Martinus kosmologi utesluter ju möjligheten av att minsta slump skulle kunna finnas i verkligheten. Allt är där styrt av ändamålsenlighet och avsikt, av levande väsens medvetande och vilja. Martinus hänvisar dessutom till att verkligheten är lagbunden, och lagbundenhet utesluter slump.

Ett led i svaret på frågan skulle vara att påpeka att människans kunskap inte är fullkomlig. De till synes ”slumpmässiga” förlopp som vi i vissa sammanhang kan iaktta kan vara utslag av att vi inte känner alla de bakomliggande processerna i sina detaljer. Så är t.ex. utfallet av ett tärningskast normalt omöjligt för oss att förutsäga, eftersom vi inte kan kontrollera utkastets förlopp och villkor tillräckligt noggrannt. Vetenskapliga ”kaosteorier” lär även säga oss att det är teoretiskt omöjligt att beräkna hur mikroskopiska förlopp utvecklar sig till de storskaliga skeenden vi har omkring oss. Inom elementarpartikelfysik kan man bara tala om sannolikheten för att vissa händelser ska inträffa, eftersom den fysiska materien på denna nivå ”löser upp sig”. Det verkar därför som att slumpen finns för människan, på de områden där hon inte har kontroll över de fysiska observationsbetingelserna.

Nu påpekar Martinus att vi inte kan finna svaret på livets gåta i mikro- eller makrokosmos, utan att vi finner det i vårt eget ”mellankosmos”. Det är här vi uppfattar livet tydligast – med bästa skärpa, så att säga. Något liknande kan vara fallet i frågan om slumpen. I mikro- och makrokosmos kommer vi förr eller senare att stöta på problemet att de fysiska observationsbetingelserna går förlorade för oss, dvs. att tiden och rummet inte längre fungerar som normala referenser för våra iakttagelser. Det går då inte att från vår horisont iaktta och följa en ”process”. Vi får nöja oss med sannolikheten för olika ”utfall”, när skeendet når upp till ytan för vår iakttagelse. Men detta säger oss å andra sidan något intressant om själva den fysiska världen: Den vilar på en ”osäkerhetsprincip”. Kunskap om fysiska förhållanden kan därför sägas utgöra sannolikhetsberäkningar, men där sannolikheten på vår vardagliga nivå oftast är nära 1. Vi tror oss t.ex. veta att solen kommer att gå upp även i morgon, men detta är i själva verket en gissning med ytterst hög sannolikhet för att slå in.

Till slut blir då frågan: Är det slumpen som regerar världen, eller är världen tvärtom så beskaffad att den på längre sikt alltid kommer att tjäna det levande väsendets syften? Om det senare är fallet bör det inte förvåna oss att den materiella verkligheten är dynamiskt anpassbar för våra syften. Det vore den paradoxalt nog inte om den på djupet vore åtkomlig för våra iakttagelser och våra instrument. Då vore den fysiskt helgjuten, och inte det spel av energier som den ju faktiskt är. Vad vi ser är nämligen bara en bild av verkligheten. ”Projektionsmekanismen” för den bilden finns – precis som på bio – i ett annat rum än där bilden visas. Och här talar vi om medvetandets rum, dvs. den andliga dimensionen av verkligheten. Styrningen av förloppen kan därifrån vara så hårfin ”att inte ett dammkorn faller till jorden utan att det är Guds vilja”. Denna styrning skulle alltså inte strida mot den skenbara slumpmässigheten i de fysiska skeendena, utan verka genom den.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-02-09
Fråga:
Hej! Jag tolkar det som om Martinus är negativ till varje form av manipulation av medvetandet, till vilket han bl.a. räknar yoga, meditation, healing. Detta för att inte väcka kundalinikraften innan man är redo för den. Att på olika sätt höja sin andliga medvetenhet är ju näst intill en folkrörelse idag. Hur ser ni på det? Är det tryggt att ägna sig åt t.ex. reikihealing för att må bra?
Tack för en jättebra hemsida!
Liselotte Aune


Svar:
Hej! Din fråga är motiverad. ”Manipulation av medvetandet” kan dock inrymma väldigt mycket. Även vårt förståndsmässiga tänkande – när vi t.ex. lär oss någonting nytt – kan ju betraktas som en form av ”manipulation av medvetandet”, om man vill. Men det är ju helt klart att du tänker på vissa speciella former av ”medvetenhetshöjande” tekniker med din fråga. Är nu Martinus negativ till sådana?

Vi begränsar alltså frågan till att gälla andliga tekniker som syftar till att förändra utövarens varseblivning av verkligheten, utöver vad som är möjligt att erfara med den normala sinnesinställningen. Eftersom sådana tekniker kan åstadkomma ett ”andligt genombrott”, inte via det förståndsmässigt kontrollerade tänkandet, utan genom en psykisk teknik, så kan de trots allt sägas vara ”manipulativa”, och det kan finnas risker med den typen av övningar. Det är dessa risker som Martinus pekar på.

Martinus är alltså inte negativ till andliga övningar som sådana. Men han pekar på att man tidigare hade ett mycket strängt urvalsförfarande när teknikerna lärdes ut från lärare till elev. Vi känner numera till att sådana läroformer upprätthölls bl.a. i österns länder, där många av dessa tekniker var kända. Förfarandet garanterade att de elever som saknade de rätta kvalifikationerna – och som därför kunde råka ut för problem genom vidare övningar – inte fick fortsätta sin ”utbildning”. I dagens värld har vi inte längre ett sådant kontrollsystem, eftersom teknikerna blivit allmänt spridda. Nu kan vem som helst gå en kurs i dessa spännande ämnen och sedan själv börja lära ut dem. Därför är det på sin plats med en varning.

Vi rör oss här in på ett område där en människa kan komma i beröring med mentala energier som kan jämföras med strömförande högspänningsledningar i den fysiska världen. Det finns alltså risker här, och Martinus påtalar helt enkelt dessa – och det är han för övrigt inte ensam om. Man kan råka ut för ”mentala kortslutningar” genom att på ett okontrollerat sätt komma in i vissa mentala tillstånd. Även om de flesta människor som ägnar sig åt andliga övningar inte råkar ut för några problem, så finns det alltid några som kan vara disponerade att råka ut för en ”snedtändning”. Sådana fall finns också beskrivna och dokumenterade. Det gäller därför att lära sig mer om det medvetande man vill ”höja”.

Ska man då ägna sig åt meditation? Det är klart att varje människa själv måste avgöra vad hon ska göra. Om man inte syftar till att uppnå ”andliga genombrott” eller få kosmiska upplevelser är risken mindre. Många människor har fått ett större välbefinnande och mer lugn och ro i sinnet genom meditation. Och bara för att vi kallar något för ”yoga”, ”meditation” eller ”healing” behöver det inte vara riskfyllt.

Nu kan vi även, med bl.a. bistånd från Martinus, få ett annat perspektiv på frågan vad vi ska mena med ”medvetenhetshöjning”. Martinus pekar på det logiska tänkandets väg som den helt säkra vägen för människan av i dag. Och med logiken kommer också kärleken in i bilden. Vi blir inte nödvändigtvis bättre människor därför att vi uppnått vissa stadier i en meditationsskola. Frågan är hela tiden vad vi ska använda våra förmågor till. Och hur ska vi förstå oss själva, medvarelserna och den värld vi lever i? Hur bör man leva? Det är sådana frågor som blir allt mer brännande för människan, och vi börjar nu kunna formulera svar som håller för tänkandets prövningar. Det öppnar sig alltså nya vägar för ”höjande av medvetandet”. Och när hon är moraliskt mogen för det kommer den intuitiva, kosmiska upplevelsen till människan på ett fullständigt naturligt sätt. Då ger den inte längre upphov till några problem.

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

Några lästips:
Livets Bog del 6, styckena 2000–2008.
Böckerna Meditation och Kosmiska glimtar



01-02-07
Fråga:
I fysik ses tid som en dimension i likhet med de dimensioner vi rör oss i. Vad anser ni tid är, har den en början men inget slut?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Tiden är ett mysterium för oss, eftersom den inte existerar i yttre, objektiv mening. Tid är detsamma som den förnimmelse vi får när en upplevelse avlöses av nya upplevelser. Det ger upphov till förnimmelsen av ett ”före” och ett ”efter” – dvs. av ”tid”. Tid kan alltså bara existera för medvetandet. Tidsdimensionen finns därför bara i en inre mening. Men för vetenskapliga syften måste man konstruera en form av yttre ”tidsdimension”, för att kunna mäta tingens rörelser i universum. Vi har t.ex. konstruerat klockan, som efterliknar jordens rotation kring solen i visarnas rörelser. Men samtliga dessa rörelser blir till tid först genom vår upplevelse av dem, då vi förnimmer att något sker ”före” något annat som sker ”efter”. Det upplevande jaget är alltså en fast punkt i tidsförnimmelsen, och är själva förutsättningen för tidens existens.

Tidsförnimmelsen är alltså något som blir till eller skapas när vi upplever livet. Eftersom vi aldrig börjat uppleva livet, eller någonsin kommer att sluta uppleva det, så är tiden i viss mening evig. Den kan aldrig ha börjat och kommer aldrig att sluta. Men inom denna evighet upplever vi ”början” och ”slut” på en ständig följd av händelser, varför man kan säga att tiden oavbrutet blir till på nytt för oss genom alla dessa skeenden. Och det som blir till måste också förgå. Inget kan bestå i evighet, utom jaget med dess förmåga att uppleva tiden i form av början och slut, före och efter.

Följande citat av Martinus kan illustrera det djupa mysterium vi har att göra med – evighetens övergång i tiden och tidens övergång i evigheten:

”Evigheten är inte något som finns 'utanför' det levande väsendet, utan är det levande väsendets egen djupaste beståndsdel, den fundamentala axel kring vilken 'tiden' eller 'livet' rör sig.”
(Livets Bog, stycke 1070)

Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-02-07
Fråga:
Inom fysik / astronomi har man kunnat konstatera att universum är expanderande nu och för all framtid. Vad har detta för betydelse för Martinus kosmologi?
Anonym frågare


Svar:
Hej!
Det är svårt att säga vad detta rön har för betydelse för Martinus kosmologi. Martinus har själv inte skrivit något om universums expansion. Vid ett samtal om frågan har han dock nämnt att expansionen skulle kunna vara uttryck för en kosmisk ”inandning”, som skulle följas av en kosmisk ”utandning”. Nu bör man vara försiktig med att lägga för stor vikt vid ett sådant uttalande, eftersom det troligen inte var frågan om en kosmisk analys av det slag som Martinus gör i sina utredande böcker.

Vetenskapen har alltså funnit att det fysiska universums utvidgning kommer att fortsätta utan någon senare hopdragning. I vilken mån denna uppfattning kommer att bli en bestående sanning återstår att se. Vetenskapen befinner sig i utveckling, och det som är sanning i dag kan i morgon bli omtolkat genom att nya rön och teorier tillkommer.

Dessutom kan man ifrågasätta möjligheten av en ”evig” expansion. Vad finns det för bevis för att den fysiska materien i vårt universum kan bestå i evighet?

Enligt Martinus är vårt lokala universum dessutom bara en ”cell” i ett ännu större universum, som uppenbarligen ligger utanför våra tids- och rumsdimensioners gränser. Eftersom fysiken inte kan studera sådant som ligger utanför dessa gränser, kan vi inte med dess hjälp få veta hur denna omgivning inverkar på vårt eget universums utveckling.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



01-02-06
Fråga:
Hej,
Jag har hittat två citat från er kosmologi, som jag undrar hur de hänger ihop?

Citat 1:
”Att leva är detsamma som att uppleva. Genom upplevelsen blir vi medvetna om saker och ting. Liv är därför detsamma som upplevelse och medvetande.”

Citat 2:
”Växterna – som ju även de är levande – kan inte dagsmedvetet uppleva ett motsvarande lidande som djuren. De har ju inte utvecklade sinnesorgan, som djuren.”

Min fråga: Om växterna inte har utvecklade sinnesorgan för att uppleva sin omgivning, hur kan de då sägas vara levande i enlighet med citatet överst?
Anonym frågare


Svar:
Hej och tack för frågan, som visar att vår kortfattade information på sidorna intill inte förklarar allt. Genom att vara kortfattad utelämnar man ibland väsentliga upplysningar. Nu ett försök att besvara din fråga:

För att kunna uppleva krävs naturligtvis sinnesorgan. Men till sinnena kan vi inte bara räkna fysiska sinnen. När vi sover t.ex., då är vi medvetna i våra ”drömmar”, trots att de fysiska sinnena är bortkopplade. I drömmen kan vi både se och höra, men vi utnyttjar då inte våra fysiska ögon och öron.

Ett annat exempel: När vi ska opereras på ett sjukhus blir vi sövda, och kirurgen kan skära i vår kropp utan att vi känner någon smärta. Men människor som varit sövda kan vittna om att de under operationen haft upplevelser oberoende av den fysiska kroppens sinnen. I vissa fall rapporteras t.o.m. om utomkroppsliga upplevelser av hela operationsscenen, sedd från en punkt utanför patientens kropp.

Det finns ingen anledning att tro att vi någonsin är helt medvetslösa. När vi vaknar upp, antingen det är från sömn och ”medvetslöshet”, minns vi dock ofta inte vad vi upplevt, men det är en helt annan sak.

Nu till växterna: Växterna är alltså levande väsen, men enligt Martinus sker deras livsupplevelse primärt på ett ”andligt” plan och inte på det fysiska. Det andliga planet är analogt med det som vi människor upplever när vi sover eller är ”medvetslösa”. Växterna har inte sina fysiska sinnen utvecklade lika långt som människor och djur. De kan bara uppleva den fysiska påverkan på sin organism som ”aningar” av behag eller obehag. Därför upplever de inte ett dagsmedvetet lidande av att bli mat för oss. Trots detta är det – fortfarande enligt Martinus – ett dråp att ta livet av växterna. Men människan är tvungen att äta för att kunna leva. Här får hon göra ett val och välja det minst onda av två onda ting. Att dräpa växterna medför ett långt mindre lidande än att dräpa djuren. Därför är det ett bättre val, moraliskt sett.

Till sist måste vi även påpeka att detta att ”dö” inte innebär att medvetandet utplånas. Det innebär bara att den fysiska kroppen upphör att fungera som verktyg för medvetandet. Upplevelseförmågan kommer då i stället att utnyttja de ”andliga” sinnesorgan som finns bakom de fysiska, och som för övrigt gör det möjligt för oss att uppleva livet i alla förekommande situationer – både i vaket och sovande tillstånd.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



00-12-18
Fråga:
Jag skulle vilja att någon ger mig en definition av ordet 'världsbild'.
Anonym frågare


Svar:
Ja, vad är en världsbild?
När vi ser oss omkring uppfattar vi alla en bild av världen. Den bilden är vår egentliga världsbild. En världsbild är alltså en uppfattning av verkligheten. Men vad vi upplever av verkligheten är ett resultat av våra filtrerande sinnesintryck och vår egen bearbetning av dessa intryck. Eftersom världsbilden framträder i vårt medvetande är den en tankeprodukt. Det är därför inte frågan om enbart en passiv avbildning av naturen omkring oss. Här kommer även vår tidigare förvärvade uppfattning om naturen, våra föreställningar och förväntningar – alltså våra tankar om hur verkligheten är beskaffad – in i bilden.

När Martinus talar om världsbilden, så menar han denna medvetandets bild, som även inbegriper vår tolkning av och kunskap om verklighetens natur. Religionerna har t.ex. sin världsbild, vetenskapen har sin, vilket visar att man förstår verkligheten på olika sätt. Nu säger Martinus att det finns en evig, kosmisk världsbild som är densamma för alla, och i sina böcker beskriver och förklarar han verkligheten så att vi ska kunna förstå den på samma sätt. Martinus menar att våra skilda föreställningar om verkligheten beror på våra olika mentala perspektiv, vilka i sin tur är orsakade av att vi har olika erfarenheter bakom oss. Men i grunden är verkligheten ändå en och densamma för alla. Därför kan alla också förstå den på samma sätt. Det är alltså möjligt att uppnå en samsyn om vi ställer in våra sinnen och vårt tänkande på detsamma. Det är detta som den kosmiska världsbilden kan hjälpa oss med.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



00-12-12
Fråga:
Hej, vad sade Martinus om den fria viljan, om vi har någon överhuvudtaget?
Mvh Mattias Korpi


Svar:
Hej!
På frågan om vi har en fri vilja, svarar Martinus ja! Eftersom vi är levande varelser så har vi en obetingad och fri vilja, till skillnad från en maskin eller robot som inte kan uppleva sina valmöjligheter. En robot har ingen fri vilja eftersom den bara kan fungera i enlighet med principerna för hur någon annan har konstruerat den. En levande varelse är däremot ”inifrånstyrd”, den upplevelser valsituationerna i livet och handlar utifrån sitt begär, sina önskningar och sin vilja. Här handlar det om behov och tillfredsställelse, om upplevelse av obehag respektive behag och om sådana val som följer ur dessa upplevelser.

En levande varelse skiljer sig alltså från allting annat på så sätt att den kan uppleva tingen och utifrån sin upplevelse skapa nya ting och upplevelser. Men det innebär också att en levande varelse kan komma att skapa sådana förhållanden i sitt liv som begränsar de egna valmöjligheterna.

”Det levande väsendets jag har frihet att göra vad det vill, men i gengäld måste det uppleva verkningarna av sin viljeutlösning.”
Martinus i Livets Bog del 7, stycke 2468

Om en människa t.ex. begår ett brott kan hon hamna i fängelse. Om man är fängslad har man på vissa områden inte längre möjlighet att praktisera sin fria vilja. Man kan inte längre göra allt man önskar. På liknande sätt skapar vi oss – på grundval av vår fria vilja – en mängd inskränkningar som begränsar vår vilja. Vi får då en bunden vilja. Men en sådan begränsning är alltså ett resultat av den fria viljans möjligheter, och det gäller därför att lära sig använda sin vilja så att den inte leder till frihetsinskränkning för oss själva.

För att kunna utöva en helt fri vilja krävs alltså en hög grad av medvetenhet, och det är en sådan medvetenhet som utvecklas hos människan genom hennes erfarenhetsskapelse. Vi lär genom ”försök och misstag”. Genom misstagen blir man vis och med visdomen följer förmågan att använda den fria viljan till glädje och gagn för alla levande varelser. Då når individen också fram till den högsta frihetsupplevelsen för egen del.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



00-10-20
Fråga:
Sover klotväsen?
Cecilia


Svar:
Ovanstående fråga fordrar nog en liten introduktion för den som inte känner till bakgrunden:

Enligt Martinus är jordklotet den fysiska kroppen för ett levande väsen. Människorna är alltså ett slags celler i denna makrokosmiska organism, precis som vår egen fysiska kropp är uppbyggd av celler som är ofantligt små i förhållande till vår kropp. Ett klot, t.ex. en planet, har organfunktioner som kan liknas vid våra egna: Den fasta berggrunden är enligt Martinus en form av ”skelett”, vattenmassorna dess ”blodcirkulation”, energiomsättningen genom växter och djur dess ”matsmältning” osv.
Eftersom jordklotet befinner sig på en makrokosmisk nivå i förhållande till oss så representerar den en annan organismprincip, och är alltså inte alls fysiskt lik oss i sin uppbyggnad, men vi kan ju tänka oss dessa funktioner som analoga med våra, för att förstå dess ”liv”.

Nu är alltså frågan om klotväsen, dvs. planeter, sover.

Klotväsen är dagsmedvetna på det fysiska planet, men upplever tillvaron på ett helt annat sätt än människorna. Undertecknad är inte säker på om Martinus berör just frågan om klotens sömn någonstans i sina texter (någon kanske kan tipsa frågelådan om han gör det), men det är ändå lätt att tänka sig möjligheten av ett svar:

Medan vi människor tack vare jordens rotation får uppleva dag och natt växelvis, och normalt sover under natten, kan man tänka sig att jordklotets vakenhet och sömn äger rum samtidigt. Jordklotet är vaket med den sida som vetter mot solen och sover samtidigt med den sida som ligger i skugga. Eftersom människorna utgör ett slags ”hjärnceller” i jordklotets organism, så borde alltså jorden just nu sova med den del av mänskligheten som för tillfället ligger och slumrar i sina sängar.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



00-06-30
Fråga:
Beskriver Martinus någonstans i sina skrifter de s.a.s. parallella universa som andra esoteriker pratar om, dvs dit gruppsjälar når och bildar andra universa efter fullbordad mission, alltså universa som kan sägas vara fristående från vårt kända universum..?
Sergei Nikitin


Svar:
Martinus använder sig inte själv av begreppet ”parallella universa”. Men av hans kosmologi kan man utläsa att världsalltet består av en oändlighet av universa. Så är t.ex. vår egen fysiska kropp ett jättelikt universum, om man betraktar den inifrån och från en punkt tillräckligt långt ner i mikrokosmos. Detta universum har alltså sina yttre gränser, men är ändå en integrerad del av det universum som vi själva upplever omkring oss – och som faktiskt är det inre av ett för oss jättelikt organiskt system, ett levande väsens organism i makrokosmos. På så sätt lever vi i ett multiuniversum, där levande väsens organismer bildar materia och universa för varandra.

Martinus antyder även att det finns fysiska verkligheter vid sidan av vår egen kända fysiska värld. För oss kan dessa betraktas som ”andliga” världar, eftersom vi inte själva kan uppleva dem med våra fysiska sinnen. I den andliga delen av universum, som också omfattar vår medvetande- och tankevärld, tillbringar vi dessutom tiden mellan våra fysiska liv. Alla dessa tillvaroplan är materiella, och vad vi upplever som fysisk materia är bara en begränsad våglängd av hela den materiella verkligheten. Av den anledningen kan vi, om vi vill, tala om ”parallella universa” som verkar vara fristående från varandra. Men alla dessa universa ingår tillsammans i en sammanhängande, levande verklighet – ett ordnat kosmos – i vilket vi alla lever, rör oss och är till.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



00-06-11
Fråga:
Vi säger att ”vi erfar”, ”vi lär oss”, ”vi utvecklas” osv. Vad är det ordet ”vi” (”jag” eller ”du”) syftar på? Innerst inne är vi ju detta JAG och det är jaget som är upplevaren. Men jaget erfar väl inte, för det skulle ju innebära att jaget utvecklas?
Anonym frågare


Svar:
Man kan ifrågasätta din slutsats: att jaget inte kan erfara, eftersom det i så fall skulle utvecklas genom sina erfarenheter. Det är riktigt att jaget är det hos oss som upplever. Martinus kallar jaget för upplevaren/skaparen. Allt annat i vår medvetandestruktur är bara redskap för jagets upplevelse och skapande, det hör till detta som Martinus kallar ”upplevelse- och skaparförmågan”. Jaget självt förändras inte av sin upplevelse, det förblir oförändrat upplevaren/skaparen, och kan därför fortsätta att erfara i all evighet. Jagets roll är ju att ta emot intryck och vända dessa till uttryck och handlingar, dvs. att skapa. Denna grundläggande roll kan inte förändras. En tänkt förändring av jaget skulle ju innebära att det inte längre kunde uppleva och skapa: detta är ju dess enda, men helt centrala funktion!

Men de redskap som jaget har till sitt förfogande förändras genom de erfarenheter vi gör: sinnen förstärks eller försvagas, talanger uppövas eller degenererar, den fysiska kroppen växer, vissnar och byts ut osv. Och med de förändrade sinnesredskapen kan jaget uppleva nya sidor av verkligheten. Man kan jämföra med människans utvecklande av tekniska hjälpmedel för forskning: mikroskop och teleskop t.ex. De möjliggör att vi i dag kan uppleva andra aspekter av naturen än man kunde förr. Vår upplevelseförmåga har alltså förändrats som en följd av den utvecklingen. Men jaget är ändå oförändrat detsamma, tittar nu bara i mikroskop eller teleskop. På motsvarande sätt med all utveckling och förändring, det berör bara jaget på så sätt att det upplevs av jaget. Eftersom jaget uppfattar verkligheten på ett annorlunda sätt med sina förnyade sinnen, så upplevs detta av jaget, dvs. av oss själva, som att vi utvecklas.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna



00-06-10
Fråga:
Martinus menar tydligen att man inte ska kritisera andra. Men man kan väl framföra konstruktiv kritik?
Anonym frågare


Svar:
Martinus skiljer inte på konstruktiv kritik och annan kritik. Det betyder inte att man inte kan skaffa sig en uppfattning och bedömning av en situation eller en person, men att framföra sin kritiska uppfattning är ofta förenat med problem. Det leder lätt till att det utvecklas en angrepps- och försvarssituation, alltså en form av mentalt krig. Om man vill undvika något sådant gäller det därför att granska drivkrafterna bakom sin kritiska inställning. Alla anser sig ha rätt, detta är den givna utgångspunkten för ett krig. Den som kritiserar menar sig nog ha rätten på sin sida, men i värsta fall kan kritiken ha sin grund i en total missbedömning av situationen. Det kan vara egenintresset som driver fram den kritiska inställningen gentemot andra – de gör helt enkelt inte vad man själv vill att de ska göra eller ger en inte det man vill ha. Då kan det finnas skäl att rikta uppmärksamheten mot de egna motiven, som eventuellt kan vara av självisk natur, och som kanske omedvetet för en själv ger upphov till den kritiska inställningen.

Man får skaffa sig en självkritisk inställning. Det är i längden jobbigt att vara i konflikt med omgivningen. Här finns utrymme för mycket konstruktivt tänkande, och Martinus ger ju också ett stort bidrag till ett sådant logiskt tänkande genom sin kosmologi. Det gäller att förstå andra genom att förstå sig själv och sitt eget tänkande. Den verkligt konstruktiva kritiken är den självkritiska förmåga som syftar till självinsikt, och som gör oss medvetna om de brister vi själva har. Man inser då lättare att andra kanske inte är mer bristfälliga än man själv. Självkännedomen föder ödmjukhet och förmågan att förstå och förlåta andra. Att man på så sätt blir mera medveten är ett uttryck för utveckling. Innan man erövrat denna ”högre” form av medvetenhet faller man lätt offer för den omedvetna tendensen att ”se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget”. Man brottas då egentligen med en snedvriden verklighetsuppfattning.
Jan–Erik



00-05-27
Fråga:
Något jag tycker är mycket gåtfullt och förvirrande är detta med polförvandlingen. T.ex. detta med att äktenskapet skulle vara ett hinder för utvecklingen av nästakärleken. Kan inte ett harmoniskt äktenskap långt fram i utvecklingen tvärtom vara till hjälp för att lära sig älska andra väsen, genom att man får andlig näring och kunskap i ett sådant nära förhållande, och genom att man begränsar sina sexuella handlingar till en person så att alla andra förhållanden inte behöver störas av förälskelser och svartsjuka. I ett sådant idealt förhållande skulle man naturligtvis ge varandra frihet att umgås och kramas med vilka människor som helst.
Anonym frågare


Svar:
Det är nog ett litet missförstånd att Martinus skulle anse äktenskapet vara ett hinder för utvecklingen av nästakärlek. Jag vill citera Martinus ur en artikel:

”Äktenskapet är en av de största prövningarna för de jordiska människorna för närvarande, det är en andlig slipsten, som medverkar till att slipa av de hårda och skarpa kanterna av det jordmänskliga medvetandet. Rent mänskligt är äktenskapet ett arbetsfält, där den som gärna vill arbeta på sin egen utveckling har stora möjligheter att övervinna mycket av sin egoism och själviskhet. Det kan inte undgås att en människa kommer att visa sina mindre vackra sidor gentemot sina närmaste, dem hon umgås med varje dag, därför är det också i äktenskapet behov av förståelse, tolerans och mänsklig kärlek, och detta är ju just de egenskaper som blir de väsentliga faktorerna i den riktiga människans medvetenhetsutvecklande.”
(Äktenskapet, Kosmos nr 2 1992)

Men din frågeställning är om inte ett äktenskapligt förhållande kan ge stöd åt kärleksfulla relationerna även till andra människor. Och så kan det naturligtvis mycket väl vara. Men sedan beror det givetvis på parterna själva om de klarar av sin frihet. Martinus förklarar att människan blir mindre ägnad att leva i äktenskap, eftersom förälskelsen parterna emellan blir allt kortvarigare. Det är en av anledningarna till att vi nu lever i vad Martinus kallar ”de olyckliga äktenskapens zon”. Men i allt detta finns naturligtvis stora individuella skillnader mellan människorna, och olika behov, och det ideala förhållande du tänker dig kan vi också se exempel på. Så det finns ingen anledning att bortse från den möjligheten. Martinus avslutar också sin artikel så här:

”I den kommande världskulturen skall man lära människorna att känna sin egen natur, och man kommer att undervisa dem om vad som fordras i äktenskapet och vilka betingelser den jordiska människan har för att kunna skapa ett harmoniskt äktenskap. Ty detta problem löses inte genom ett vigselbevis utställt av antingen kyrkliga eller borgerliga myndigheter. Det bärande, det enda som man verkligen kan bygga på i våra dagar, om man vill leva i ett harmoniskt äktenskap, är den själsliga kontakten och de gemensamma intressena. Är dessa betingelser för handen, är vigselbeviset djupast sett överflödigt.”
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

PS. Det går att läsa mer om ämnet under rubriken:
Förälskelse och kärlek



00-04-20
Fråga:
Hur kan man bemöta och resonera kring följande påstående:
”Reinkarnationstanken gör människan passiv. Eftersom hon vet att hon kommer att födas igen behöver hon inte anstränga sig så mycket i detta liv.”
Anonym frågare


Svar:
Det kan väl hända att en människa blir passiv i vissa avseenden när hon tror på reinkarnation. Hon vet att hon kan ta det lugnt, eftersom hon inte har bara det nuvarande livet till sitt förfogande för att uppnå det hon önskar. Men i och med att hon kan se sakerna på längre sikt, så vet hon också att det hon gör i sitt nuvarande liv får betydelse även i kommande liv. Detta kan leda till att hon tvärtom blir mera aktiv, eftersom sådant hon utvecklar här och nu i fråga om kunskaper och talanger inte går förlorat när hon dör. Hon kan fortsätta att bygga vidare på detta i kommande liv. Därmed lönar det sig att förkovra sig och göra sådant som leder till utveckling (så länge det inte sker på andras bekostnad). Man skulle alltså kunna påstå att reinkarnationstanken understödjer aktivitet, medan tron att livet slutar med ”döden” gör människan passiv, eftersom allt hon i det senare fallet uppnår ändå obönhörligen går förlorat för henne vid ”döden” – och därför egentligen blir meningslöst att anstränga sig för.
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna

2000-04-20
Till frågelådans läsare!
I dag har frågelådan öppnats, så om du skickar in en fundering kan det komma ett svar här. Vi kan inte garantera att vi kan ge svar på alla frågor. Vissa frågor kan vara mycket svåra att svara på. Vi vill dessutom sträva efter att kunna ge korta svar. Andra frågor kanske inte är av allmänt intresse. Då kan vi avstå från att publicera dem, men vi kanske sänder ett personligt svar till avsändaren ändå. Och om en fråga inte verkar vara allvarligt ställd så kan det hända att vi helt enkelt arkiverar den i komposthögen. Glad vår!
Jan-Erik

Tillbaka till frågorna