1. Den fysiska tilldragelsen
I vår barndoms undervisning hörde vi för första gången talas om "Getsemane
örtagård". Vi fick veta att det var en liten lund utanför Jerusalem vid foten av
Olivberget bortom Kidrons bäck. Och vi lärde oss att Jesus tyckte om att
uppehålla sig här med sina lärjungar, liksom att det också var hit han tog sin
tillflykt när hans öde skulle avgöras. Det var här Mästaren fattade sitt livs
svåraste beslut: om han skulle låta sig korsfästas eller fly.
För den stora mängden människor, som lever på religiös auktoritetstro och därför
saknar förmåga att ställa intellektuella krav på den bibliska berättelsen, blev
detta endast en yttre fysisk händelse enligt Bibelns bokstavsform, en händelse
som djupast sett endast blev en inre angelägenhet mellan Gud och Kristus. För de
miljontals människor som har mist förmågan att tro på de bibliska berättelserna,
och som i sin inställning till livet fulltständigt har hängett sig åt materien
eller den materialistiska vetenskapen, är berättelsen om Jesus i Getsemane
örtagård utan betydelse.
Ingen av dessa båda stora grupper av människor ser den verkliga sanningen om
livet, som denna tilldragelse i sig själv är avsedd att ge den som har "ögon att
se med" och "öron att höra med". Det är nämligen så med de allra flesta
religiösa berättelser från äldre tider, att de på en och samma gång återges som
en yttre, historisk tilldragelse samtidigt som de rymmer avslöjandet av eller
lösningen på ett rent andligt problem. Därför kommer den som är andligt
ointresserad att uppfatta dessa berättelser såsom enbart historiska, på samma sätt
som han uppfattar andra genom traditionen återgivna
berättelser från äldre tider. Det stora andliga mysterium, som döljer sig bakom
till exempel de bibliska berättelserna, fattar en sådan människa inte, ja ofta
anar hon inte ens att detta mysterium existerar.
2. Den andliga tilldragelsen
Det är dock annorlunda med den andligt mogna människan, som i sin utveckling för
länge sedan har passerat det rent materialistiska stadiet och blivit klar över
att det finns mer mellan himmel och jord än vad den rent materialistiska
vetenskapen känner till. En sådan människa har för länge sedan kommit underfund
med att de bibliska berättelserna ger uttryck åt något annat och mer än blott
och bart historia. För henne har dessa berättelser avslöjat sig som utlagda
visdomsdepåer, där den begynnande sanningssökaren kan få bekräftelse på sina
aningar om lösningarna på tillvarons mysterium eller den verkliga och absoluta
sanningen.
Vilken dold visdom finns då bakom berättelsen om dramat i Getsemane örtagård?
Den bokstavliga berättelsen omtalar att Jesus här utkämpade den själskamp som
ledde till att han överlämnade sig i myndigheternas händer och lät sig
korsfästas, alltså är den till en början en rent fysisk redogörelse för var i
Palestina denna händelse ägde rum. Den redogörelsen rymmer ingen mystik. Tvärtom
rymmer den ett absolut klarläggande. Tack vare den blev det för eftervärlden inget problem med frågan var någonstans Jesus blev
tagen till fånga. Och den övriga delen av berättelsen, nämligen Jesu själsliga
kamp, rymmer skenbart heller ingen mystik. Den var, utifrån sett, en människas
kamp med sig själv om att antingen fly eller ta konsekvenserna av sin
inställning och sin livsgärning.
Och dock är det i denna del av berättelsen som den inre dolda sanningen blir
synlig, ty den visar oss hur en människa genom sitt förhållande till Gudomen är
i stånd att kämpa sig igenom den djupaste sorg, den djupaste motgång och
hopplöshet, och vinna en seger över själva det kulminerande mörkret. Det är
denna kärna i berättelsen som är av betydelse, genom att den inte gör Getsemane
örtagård till blott en fysisk ortsangivelse, som i sig själv ingenting betyder,
utan i stället gör den till namnet på en andlig situation som betyder allt.
Tilldragelsen i Getsemane örtagård utgör i själva verket berättelsen om ett
andligt stadium, på vilket en människa kan uppnå att besegra fruktan för sin
egen tillintetgörelse eller död och utan ängslan överlämna sig åt Guds vilja,
antingen denna nu skall fullbordas genom korsfästelse eller succé. Tänk, vilket
stadium! Tänk, att på detta sätt själsligt ha övervunnit allt mörkt öde och att
i varje olycklig belägenhet kunna lyfta sin blick mot Gudomen och ha sin största
lycka i att säga: "Fader! Ske inte min, utan din vilja!" och "Fader! I dina
händer överlämnar jag min ande!"
3. Den enskildes "Getsemane", vägen till inre balans
Det är sant att detta tillstånd, detta stadium, låg så svindlande högt över den
vanliga människans mentala utvecklingsnivå, att man föll för övertron att det
var fullständigt ouppnåeligt för andra än just Kristus - "Guds son". Och att den
enda vägen till övervinnandet av mörkret därför måste vara nåd och förlåtelse
med hjälp av honom som övervann detta stadium. Därför skapades sakramenten, så
att var och en som tror och blir döpt kan bli salig eller uppnå inre, andlig
jämvikt. Men då sakramenten endast kan vara surrogat för den verkliga sanningen,
måste det komma en dag då dessa surrogat, som helt och hållet var avsedda för
den andligt omogne, inte räckte till och därför måste mista sin makt.
Utvecklingen står inte stilla. Alla människor är genom sin eviga natur på väg
mot en högre form av intellektualitet än den som funnit sitt tillfälliga uttryck
i den materialistiska vetenskapen. Och vänder vi oss mot det religiösa området,
ser vi att miljoner människor i dag, på grund av den intellektuella utveckling
de är underkastade, inte längre kan bli hjälpta av de sakrament, dophandlingar
och övriga religiösa, suggestiva medel som en gång förmådde ge dem den inre frid
och trygghet de ständigt har behov av.
För sådana människor finns det ingen annan väg än att försöka använda sina
ständigt växande intellektuella krafter till förmån för en djupare förståelse av
den sanning vars existens de ständigt anar, men som de nu söker i en annan och
långt mera klarlagd form än den religionen har förkunnat för dem. Och genom
detta sökande kommer den utvecklade människan snart att upptäcka att
tilldragelsen i Getsemane örtagård inte utgör berättelsen om en man på ett
andligt utvecklingsplan som är fullständigt ouppnåeligt för andra, utan att den
tvärtom är berättelsen om ett andligt tillstånd som är uppnåeligt för alla.
4. Kristus är den orubbliga modellen för människans seger över mörkret
Sanningen om eller lösningen på mysteriet i Getsemane örtagård, sedan det
avklätts varje av okontrollerad känsla påförd detalj, är den att Jesu
uppträdande i allt utgör en modellskapelse för den jordiska människan. På samma
sätt som han utkämpade sin kamp i Getsemane örtagård och besegrade mörkret skall
alla människor till slut lära sig utkämpa sin kamp mot samma mörker. Inget
levande väsen kan leva ett annat väsens liv eller överta dess öde. Var och en
har sitt eget liv, som i stort och smått är en frukt av dess egna begär. Det kan
bygga upp sitt liv till att vara lysande intellektualitet och kärlek till andra,
men även detta tillstånd är ju dess eget öde och inte nästans. Skall nästan
uppleva samma öde, så måste denna nästa likaledes själv bygga upp detta öde. Och
det är här som Getsemane örtagård, eller, som jag fortsättningsvis föredrar att
kalla det, Getsemane, blir den orubbliga modellen för den högintellektuella
människans övervinnelse av allt mörker.
Vi ser att det orubbliga fundamentet för Jesus i hans övervinnelse av mörkret,
dödsfruktan och rädslan för korsfästelsen utgjordes av den väldiga kraft som
brann i hans inre, vibrerade i hans nerver och fick hans hjärna att forma ordet:
"Fader". Och gång på gång ser vi hur denna kraft får honom att avslöja för
världen att han själv hade en högre förståelse av att han i sitt liv stod inför
en lika levande kraft som han själv, en allmakt, av vilken han själv var ett
barn, en son. Och vad eller vem kunde vara större än denna allmakt, och med vad
eller med vem kunde han vara närmare besläktad? Vad var då mera rimligt än att
han vände sig till denna allmakt, som var hans fader eller upphov?
Måste inte varje väsens intellektualitet växa fram till denna livets allra
högsta inställning, eftersom det är ett orubbligt faktum att intellektualitet
inte kan existera utan att växa? Och måste inte detta växande föra sonen rätt in
i denna faders medvetande och göra honom till ett med allmakten? Och måste inte
intellektualiteten, sedan den nått fram till kännedomen om denna allmakt som
sitt upphov och sin fader, fortsätta sitt växande in i odödligheten, ut över
tidens och rummets gränser, och uppleva sig självt som identiskt med själva
evigheten? Till vad skall den annars växa, vad skall den annars kunna lägga
under sig? Och ser vi inte i världsåterlösaren Jesus Kristus ett väsen som har
lagt detta växande bakom sig och blivit ett med den allt bestämmande makten i
universum eller världsalltet? Måste inte vanliga små mänskliga förtretligheter,
såsom människornas spott och spe, försvinna som dagg för solen inför denna
överväldigande kosmiska utblick, denna djupa förening med allmakten?
Vad betydde en fysisk kropp i detta sammanhang, där det gällde ingenting mindre
än att visa människorna det eviga "Något" – den gudomliga anden och medvetandet,
som hade skapat den kropp de nu torterade? Måste inte kroppen sönderslitas för
att den upphöjda andens överlägsenhet skulle kunna bli ett faktum? Hur skulle en
så oerhörd överlägsenhet över död och lemlästning kunna demonstreras utan denna
korsfästelse? Det är ju ingen konst att vara lycklig och lovprisa Fadern, när
ingen smärta, ingen undergång, ingen korsfästelse hotar.
5. Den verkliga andliga överlägsenheten är ett med den äkta ödmjukheten
Vi ser i Getsemane denna väldiga andliga överlägsenhet, som endast kan bli
verklighet när ett väsen har upplevt allmakten som en faders kulminerande kärlek.
Vi såg Jesus bli ställd inför mörkret. Vi såg honom bli ställd inför
korsfästelsen, och vi såg att han ett ögonblick vacklade vid anblicken av detta
oundvikliga mörker och att han bad till sin Fader: "Låt denna bägare gå mig
förbi, om det är möjligt." Svettdroppar blev till blod. Han hade så mycket av de
ofullkomliga människornas kött och blod att denna fruktan måste komma. Det var
hans fysiska faders och moders ofullkomliga tillstånd som han här kämpade med,
ty hans eget andliga tillstånd var för länge sedan höjt över mörkret och
dödsfruktan, vilket han hade visat vid många andra tillfällen.
Och vi ser då också hur denna hans egen själsstyrka och hans kärlek till sin
gudomlige Fader snabbt övervann mörkret och att en lysande ängel visade sig för
honom. Det var i denna stund som den mest upphöjda, den renaste och ödmjukaste
av alla böner för första gången föddes på en människas läppar. Med orden:
"Fader, låt din vilja ske, inte min" avslutades denna kris, som i hela sitt
förlopp är den mest fullkomliga modell på andens seger över materien som
historien någonsin uppenbarat.
Från det ögonblick denna bön var fullbordad, var lidandet och mörkret inte
längre något problem för Jesus. Med väldig själsstyrka gick han igenom
korsfästelse och död och i stället för att, som många den gången trodde, avsluta
sitt liv, så påbörjade han det först i den stunden på allvar. Med vilket jubel
har inte hans levnadshistoria sedan dess förts ut över världen. Oupphörligt har
hans ande verkat bland oss. Hans ord har varit andligt bröd för oräkneliga
miljoner, och det finns knappast någon timme på dygnet då inte hans namn är på
otaligas läppar.
Men hans ord har större djup än de flesta ännu förstår. Med sitt sätt att vara
avsåg han inte att bli en gudom för människorna, ett väsen som ingen förmådde
att efterlikna. Tvärtom brann hans själ för att förkunna för människan, att
uppträdandet - gärningen – var viktigare än all världens vackra ord. "Ingen
kommer till Fadern utom genom mig, enkla ord som har uttolkats i det oändliga
och som dock enbart säger: "Ingen kan komma till min gudomlige Fader annat än
genom mitt sätt att vara. Jag är modellen på ’Guds avbild’, som människan skall
skapas till!"
Genom sitt eget sätt att vara fullbordade han i Getsemane örtagård det andliga
fundament som aldrig skall förgås. Endast den som här följer honom kommer att
kunna vara orubbligt förbunden med allmakten - för alla andra väntar ett nytt
Getsemane framöver. Livsmålet för varje levande väsen såväl som för varje
samhälle, varje nation, ras eller folk blir därför detta: att övervinna varje
hotande Getsemane och därmed orubbligt vara förenad med den allt överstrålande
gudomliga viljan. Där detta sker kommer "himmelriket" ofrånkomligt att finnas
inom den enskilda människan såväl som inom nationen.
6. De brustna förhoppningarna förvandlas i "Getsemane" till de nya möjligheternas väg
Vad skall den moderna människan då göra, när hon befinner sig mitt i sitt eget
livs mörkaste stund, mitt i sin egen "korsfästelse", sitt eget sammanbrott? Hon
skall mobilisera hela sin intellektuella kraft för att därigenom finna vägen
till Guds vilja, Guds mening med den upplevda smärtan. Gör människan detta,
kommer hon liksom Jesus att besegra mörkret.
Till den som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen
vilja till förmån för Guds vilja, kommer det alltid i den mörkaste stunden att
sändas en ängel. Och Guds vilja följer man lättast när man ger avkall på det som
har frambragt Getsemane. Det kan vara förlusten av ett litet barn, en
äktenskapspartners död, det kan vara upplevelsen av otrohet och svek från den
man älskade högst. "Getsemane" har många sätt att visa sig på. Men för dem alla
gäller att de endast kan övervinnas genom att man inställer sig på det
ofrånkomliga. Det som har hänt kan inte göras ogjort. De förhoppningar som knöts
till det som brast, det man miste, måste man släppa.
Av hela sin kraft måste man söka sig fram till de möjligheter som ens ändrade
öde rymmer. I samma ögonblick som man lägger hela den upplevda smärtan i Guds
hand och gör sig fri från ångest och fruktan, från hatets och bitterhetens
nedbrytande krafter, träder en lysande ängel in i vår aura, och Guds närhet
kommer att kännas så intensivt att fruktan och sorgen lämnar ens sinne.
Livsglädjen börjar på nytt att arbeta i blod och nerver, ty i ljuset av Guds
vilja förvandlar sig även den djupaste smärta, den djupaste förödmjukelse snabbt
till den värmande och livgivande välsignelse som är varje fullbordat andligt
kretslopps gudomliga frukt.