ToppText

Enhetsfrakt 29 kr inom Sverige. Fraktfritt vid order på 1000 kr eller mer.

Vem är Martinus

Martinus föddes den 11 augusti 1890 i det lilla stationssamhället Sindal i Vendsyssel, norra Jylland. Uppväxtforhållandena var enkla. Hans skolgång begränsar sig till några få år i byskolan där det under sommaren och hösten bara undervisades två gånger i veckan. När han var 12 år gammal blev han vallpojke och 4 år senare började han utbilda sig till mejerist. Han arbetade på flera olika mejerier i Danmark. 1918 blev han väktare och 1920 blev han kontorist på mejeriet "Enigheden". Orsaken till Martinus författarskap var upplevelsen av en genomgripande förändring av medvetandet som ägde rum i mars månad 1921. Händelsen kommenteras på foljande sätt av Martinus själv i boken Kring min missions födelse, kapitel 16:

"Efter anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att meditera över begreppet "Gud". Och plötsligt, utan att jag rätt visste hur, befann jag mig i ett tillstånd, där det föreföll mig, att jag var platsen för något oändligt upphöjt. En helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var den försvunnen. Men i nästa sekund blev den åter synlig, och nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde se att ljuset härrörde från ett kristusliknande väsen, som framträdde i bländande vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande att det påminde mig om de "tomtebloss" som man använder i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre men i gengäld oerhört mycket talrikare. Åter inträdde en paus då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt, och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen. Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till "Guds rike"..."

Martinus 1921

Martinus 1921

Martinus Thomsen

MARTINUS är författarnamn för Martinus Thomsen (1890–1981). Han föddes och växte upp på norra Jylland i Danmark.

Efter ett obemärkt liv fram till trettioårsåldern gick han år 1921 igenom en omvälvande intuitiv upplevelse. Den gav honom inblick i de principer som bär upp den fysiska verkligheten och som skapar sammanhangen i våra liv. Han upplevde att endast livet existerar och att världsalltet i sin helhet är levande. Det är ett allt omfattande levande väsen, i vars organism och medvetande vi alla lever som medvetna, organiska delar. Detta väsen är religionernas ”Gud”. Martinus blev medveten om sin egen och alla andra varelsers odödlighet och han kände att den styrande principen i tillvaron – ”universums grundton” – är kärlek.

Denna tillvarons djupdimension, som han därefter medvetet kunde utforska, upplevs med hjälp av intuitionen, som är ett slags inre synförmåga, med vilken man kan erhålla grundläggande kunskap om verkligheten. Hos de flesta är intuitionen ännu mycket svagt utvecklad, men den kommer efter hand att göra sig mera gällande. Martinus såg sig därför inte som ett privilegierat undantag i detta avseende. Men för den vidare utvecklingen skulle det behövas en allmän teoretisk förståelse av verklighetens levande natur och av den utvecklingsprocess som vi själva deltar i.

Martinus tog det som sin uppgift att redogöra för de insikter som det kosmiska medvetandet gav honom. Resten av sitt liv arbetade han med att formulera och presentera den kosmiska världsbilden – Martinus kosmologi – som ger en logisk förklaring av livet och dess mening. Martinus stora centrala verk är Livets Bog (Livets bok) i sju delar, som på svenska omfattar drygt 2000 sidor. Hela hans författarskap ges ut under samlingsnamnet Tredje testamentet. Där bekräftar Martinus att livet utvecklar sig enligt den humanitetens och kärlekens logik som är kärnan i världsreligionernas budskap. Tredje testamentet gör nu denna logik tillgänglig för vår förståelse i form av en andlig vetenskap, som förenar förnuft och känsla i en helhetssyn på livet.

Martinus

Martinus

Martinus Thomsen av Tage Buch

Tage Buch kom tidigt i kontakt med Martinus verk och var under många år nära vän och medhjälpare till honom. Här berättar han om författaren och hans arbete.

Martinus Thomsen, som i sitt författarskap använde enbart förnamnet, föddes den 11 augusti 1890 av en ogift mor i den lilla nordjylländska byn Sindal. Eftersom hans mor, som var hushållerska på en herrgård, inte kunde ha honom hos sig, måste hon lämna pojken till sin bror och dennes hustru. De bodde i närheten i en liten torpargård - Moskildvad - där han växte upp tillsammans med några av deras barn. De äldsta hade redan gett sig ut för att tjäna.

Martinus uppväxt

Martinus växte upp under mycket knappa omständigheter, idag skulle vi nog säga fattiga förhållanden, men det var rejält och rättskaffens folk och han fick en god uppfostran. Han fick en ytterst sparsam skolundervisning - under somrarna två gånger i veckan mellan 7 och 10 och något mer vintertid. Undervisningen bestod av helt elementära ämnen som geografi, historia, räkning, danska och religion, som han var mycket uppslukad av. När han inte var i skolan vaktade han kor och som 14-åring kom han en kort tid i smedlära, senare i lantbruket. När han var 17 år gammal blev han mejerist, ett arbete som han fortsatte med till sitt 30:e år. Han arbetade på olika mejerier runt om i Danmark och hade sin sista anställning i detta yrke på mejeriet "Enigheten" i Köpenhamn, där han under en tid också arbetade på kontoret. Under kortare perioder arbetade han som nattvakt och brevbärare. Från maj 1913 till februari 1914 var han marinsoldat i Köpenhamn. Martinus kände inte som sina kolleger och vänner någon längtan efter att gifta sig och skapa ett hem och han tvekade mycket om sin framtid under de har åren. Han tänkte ett tag på att bli missionär men eftersom han inte kunde tro på kyrkans dogmer var den möjligheten utesluten.

Författarskapet tar sin början

Martinus var alltså en sökande människa. Genom en kollega kom han i kontakt med Lars Nibelvang, som var välinformerad inom filosofin och om de nya religiösa rörelserna. Av honom lånade han en bok som bl.a. handlade om meditation. Det avsnittet fångade Martinus intresse så mycket att han hemma i sitt anspråkslösa rum på Jagtvej i Köpenhamn satte sig att meditera enligt anvisningarna i boken. Han fick genast vissa andliga upplevelser som fortsatte de följande dagarna då han återigen mediterade. Det kulminerade med upplevelsen av ett gyllene ljus, varunder hela hans medvetande och sätt att tänka förändrades.

Han beskriver själv denna händelse i sin lilla bok Kring min missions födelse. Där skriver han bl.a. att han inte fick läsa ut nämnda bok och säger: "Efter detta blev det av rent psykiska orsaker alldeles omöjligt för mig att fortsätta läsningen av boken. Dessutom hade mitt medvetande från denna tidpunkt i sig självt blivit en outtömlig andlig källa, som gjorde allt studium av litteratur fullkomligt överflödigt." (kap. 14) Och i ett senare kapitel: "Det hade skett en förvandling med mitt väsen. Jag hade fötts i en ny värld, hade blivit medveten i en ny kropp. Och från det ögonblicket var den värld, som ligger bortom alla fysiska företeelser, permanent inlemmad i mitt dagsmedvetande. Det gyllene ljuset hade kvarlämnat mig i ett tillstånd av medveten odödlighet och med förmåga att se, att endast livet existerar och att mörker och lidande endast är kamouflerad kärlek och att Guds väsen är närvarande i allt och alla." (kap. 18)

Allt detta skedde i mars 1921 och under den tid som följde därefter lade Martinus fram sina tankar för Lars Nibelvang, som med sin omfattande kunskap om filosofi och teosofi försökte motbevisa Martinus synpunkter. Därigenom stärktes kraftigt Martinus förmåga att argumentera och analysera. Han hade också börjat formulera sig skriftligt, vilket han var ovan vid. Omkring 1928 började han skriva på sitt huvudarbete Livets Bog (Livets Bok), vars sju band på sammanlagt 3.000 sidor, gavs ut under åren 1932-1962.

Martinus författarskap omfattar, förutom huvudverkets 7 band, ett fyra-bandsverk Den eviga världsbilden, en inledningsbok Logik, en bok om mikrokosmos Bisättning, och 28 mindre böcker. Han har dessutom skrivit en mängd artiklar i tidskriften KOSMOS, som han började ge ut 1933 och som ännu utkommer varje månad. Martinus var alltså en mycket flitig människa som, vid sidan av skribentverksamheten, höll otaliga föredrag, och även företog en del resor i utlandet. Han höll således föredrag på Island, i Japan, Indien och England. Till Sverige kom han många gånger och höll föredrag, i många städer och på Kosmos feriehem i Varnhem. En mer turistpräglad resa gick till Jordanien, Israel och Egypten. Att Martinus kunde hinna med så mycket berodde bland annat på att han inte behövde särskilt mycket sömn. Under sina mest aktiva år gick han upp klockan fyra på morgonen, och arbetade med sina böcker till middagen, varefter han talade med människor som önskade hans vägledning och tecknade illustrationer till sina böcker. "Symboler" kallade han dessa, som var ett slags flerfärgade "kartor" över andliga områden, och som underlättade förståelsen av hans verk.

Verksamheten växer

Är 1934 köpte han, med ekonomisk och praktisk hjälp av människor som intresserade sig för hans kosmologi, ett strandområde vid Klint i nordvästra Själland, för att där skapa ett sommarcenter - Kosmos Ferieby - som nu har utvecklat sig till det som idag kallas Martinus Center, och som kan rymma c:a 200 studerande åt gången. Där är det kurser varje år, från omkring 1:a maj till slutet av oktober. Under årens lopp har en rad duktiga föredragshållare utbildats, vilka arbetar både i Danmark och Sverige, men det undervisas också i flera andra länder i Europa. Det förekommer ett stort översättningsarbete, och många av Martinus böcker är översätta till svenska, tyska, engelska, esperanto, franska, isländska, och några enstaka böcker till japanska och serbo-kroatiska. Martinus åsyftade alltså inte att med sin kosmologi skapa en religion, en sekt eller föreningar, men han förutsåg att den skulle bli andlig föda för människor från alla delar av världen. Han vände sig inte till en lokal utan till en global publik. Detta visar också hans boktitlar och föredragsämnen, t.ex. "Jordmänsklighetens ödesorsak", "Världsreligion och världspolitik, "Mänskligheten och världsbilden, "Världsfredens skapelse", "Mellan två världsepoker" osv. Martinus och hans medarbetare bodde och arbetade först i hyrda lokaler, men 1946 fick hans "sak", som han kallade sitt arbete, ett eget hus. En stor vacker villa i Frederiksberg i Köpenhamn med egen föredragssal, kontor, tryckeri och lokaler för föredragscirklar. Härifrån utges hans böcker, och härifrån utkommer också tidskriften KOSMOS, som trycks på flera språk.

Tredje testamentet

Martinus såg alltså sitt arbete som ett led i den fortsatta världsåterlösningen, dvs. undervisningen eller vägledandet av planetens människor. Mänskligheten har alltid haft ledare. Först hövdingar, medicinmän, faraoner, men senare också profeter, visa män och filosofer, och på samma satt världsåterlösare, vilkas tankar spred sig till stora delar av planeten. Utvecklingen här på jordklotet såg Martinus som tre stora epoker: Moses-epoken, som blev en hämndens och äktenskapens epok, dar "öga för öga och tand för tand" och stränga äktenshpslagar var gällande. Denna epok beskrivs i Gamla testamentet. Därefter kom Kristus-epoken, som också var en trosepok, som tog avstånd från hämnden och som predikade kärlek till nästan, förlåtelse och tolerans. Kristi lära har bidragit till att humanisera många länders folk. Denna lära omfattas av Nya testamentet och har varit och är fortfarande baserad på tron. Det förutsades emellertid av Jesus att det skulle komma en ny budbärare, som skulle leda människorna fram till "hela sanningen", eftersom han hade mer som han kunde berätta för sina lärjungar, men de skulle inte kunna förstå det, varemot "de kommande släktena" skulle få tillgång till sanningen, som han beskrev som "den heliga anden". Denna "heliga ande" såg Martinus inte som en person, utan istället som rena, sanna och logiska tankar, som andlig kunskap, och Martinus såg på sin egen mission som en naturlig fortsättning av den alltid pågående världsåterlösningen, eller undervisningen av människorna. Han såg den som en tredje epok, en andligt-vetenskaplig epok. På det sättet blir det mening i att han som en fortsättning på Gamla testamentet och Nya testamentet kallar sitt samlade arbete för Tredje testamentet, som i likhet med de tidigare testamentena är en samling av många skrifter, men som alltså inte baserar sig på tro, utan på kontrollerbara analyser av livslagarna.

Privatpersonen Martinus

Även om Martinus alltså hade en seriös livsuppgift var han - förutom att han var en mycket flitig människa - också en mycket anspråkslös, enkel och humoristisk människa. I hans sällskap har jag skrattat hjärtligare än i något annat sammanhang. Han hade sinne för de festliga och nöjsamma sidorna av tillvaron. Och under hans föredrag rungade ofta skrattsalvorna från åhörarna. Han kunde lösa upp många trista och bedrövliga saker i ett sunt skratt. Också människor som kom till honom med allvarliga problem och privata sorger kunde han ofta få till att se livet från den Ijusa och humoristiska sidan. I hans närhet blev många av de saker som vi tyckte var svåra eller allvarliga till bagateller, som vi efteråt kunde le eller skratta åt. Trots att Martinus föddes och växte upp på landet och älskade sina hemtrakter, så bodde han från 1917 i Köpenhamn, som han var mycket fäst vid. Han tyckte om att vara där det fanns många människor, i motsats till de vise i öst, som ofta isolerar sig. Han gick sina promenader eller cyklade runt i Köpenhamn. En dag när han cyklade på den trafikerade Gammel Kongevej såg han plötsligt Paul Brunton, som under c:a tre månader bodde på Institutet och introducerades i kosmologin, och som nu kom gående på trottoaren, och Martinus slog ut händerna och hälsade. Brunton blev mycket häpen, för här såg han den okonstlade Martinus på sin cykel, och han var inte van vid att se de visa färdas på det sättet. Martinus körde också bil under många år, och fick efter hand som bilarna blev utslitna andra bilar av sina vänner och intresserade. På samma sätt mottog han och hans sak gåvor och hjälp till utvidgning och drift av Institutet och Centret i Klint. På dagarna var Martinus som sagt flitig och verksam med sitt arbete, men på kvällarna tog han ledigt och tillbringade dem oftast tillsammans med sina vänner. De kunde tillsammans gå på bio eller teater, åka turer i det sköna Nordsjälland, där de kunde dricka te på en krog eller restaurang, och ha några trevliga timmar, där också hans kosmologi ofta dryftades. Trots att han alltså var arbetsam, ansåg han inte att man skulle slita med det dag och natt. Det skulle finnas tid för passande vilopauser och förströelse. "Man skall inte slava för Gudomen", sa han.

Levde som han lärde

Martinus hade kärlek till allt levande, och levde själv mycket enkelt. Han var vegetarian och hade endast några kortare sjukdomsperioder. Han uppnådde 90 års ålder, och arbetade alltså med skrivandet av sina verk och påbörjade undervisning och skolverksamhet med sin kosmologi under denna 60-åriga period. Men trots att han fick alla dessa arbetsår, kom det relativt få intresserade till hans sak under hans levnadstid. Han hade inte heller väntat sig att hans böcker skulle bli bestsellers, eftersom förståelsen av dem kräver ett stort och långvarigt studium, och dessutom är det stora flertalet människor ännu bundna i trosreligionerna eller upptagna av yttre, materiella ting. Men även om det var förhållandevis få som kände till honom och hans kosmologi, kom det likväl 1.200 människor från in- och utland för att fira honom vid hans 90:e födelsedag den 11:e augusti 1980 i Falkonercentret, Köpenhamn. Efter en lång rad tal höll Martinus själv ett långt tal, där han gick igenom den eviga världsbilden i stora drag, och slutade med att tacka de många glada gästerna för intresse och stöd i arbetet, och till slut sa han att det var det sista talet han höll. Martinus dog ett halvår senare, den 8:e mars 1981, och han hedrades vid en högtidlighet i Tivolis konsertsal, dit 1200 av hans vänner och intresserade kom för att ta avsked av honom. Det blev en vacker och högtidlig festlighet med sång, musik, tal och uppläsning av delar av hans verk. Senare placerades hans kista i ett mausoleum på Fredriksbergs gamla kyrkogård.

Grunden för en ny världskultur

Martinus var medveten om betydelsen av sin mission och livsuppgift. Han menade rent av att hans verk, tillsammans med mycken annan information, skulle bli ett oumbärligt teoretiskt komplement till den utveckling och erfarenhetsskapelse som rent faktiskt äger rum på var planet, i form av de många konflikterna, sjukdomarna och lidandet. Denna forcerade utveckling kommer att leda till att människor förstår livets fysiska såväl som andliga lagar, och de kommer så småningom att praktisera denna nya kunskap, och därigenom utveckla sig till att bli det som har varit avsikten med all utveckling på jorden, nämligen att vi skall bli det som Gamla testamentets skapelseberättelse kallar "människan till Guds avbild". Utvecklingen kommer att leda till att vi alla blir harmoniska, kärleksfulla, toleranta och konstnärligt begåvade människor, som kan leva i fred och i kontakt med de fysiska och andliga lagarna, och alltså leva uteslutande osjälviskt och till glädje och välsignelse för vår omgivning. Martinus menade att ett sådant tillstånd kommer att uppkomma i form av ett internationellt "riktigt människorike" inom de kommande 3000 åren. En av de människor som under årens lopp blivit mycket inspirerade av att läsa Martinus kosmologi är den svenske författaren och sångskrivaren Kjell Höglund. I sin recension av Martinus livsverk "Tredje testamentet" skriver han bl.a.:

"Med hjälp av logiska analyser, kompletterade med symboliska bilder i färg, visar oss Martinus en värld av oerhörd skönhet och kärlek. Vid slutet av de sju volymerna finner sig läsaren stående som i en katedral av ljus, sammanhållen av känsla och intelligens och genomsköljd av intuitionens strålhav. Läsaren inser har att han i sanning har blivit initierad i en helt ny värld. Han har i Martinus kosmologi erbjudits inget mindre än en lösning på livsmysteriet."

OM ARTIKELFÖRFATTAREN

Tage Buch tillhör pionjärerna bland dem som arbetar med att informera om Martinus Kosmologi. Han är numera pensionerad och bosatt i närheten av Martinus center i Klint. I över femtio år har han deltagit i informations- och undervisningsarbetet, mest som artikelförfattare i tidskriften Kosmos, vars redaktör han också var i många år. Förutom i Danmark har han hållit föredrag både i Sverige och England. Tage, som under många år också var Martinus personlige sekreterare och vän, är vid över åttio års ålder fortfarande aktiv bl.a. som skribent.